Kretsande runt i allt vidare virvlar
hör falken ej mera falkenerarens röst;
i sär faller tingen, mittpunkten sviktar,
världen har givits det vilda i våld;
tidvattnet löses i blodiga töcken,
oskuldens riter dränkas i blod;
utan all tro är de bästa, de sämsta
fyllda av våldsamma lidelsers eld.
William Butler Yeats:
Återkomsten (The Second Coming)
Förra söndagen pratade vi om hur aktivister, politiker och teknologisk utveckling gemensamt formar samhällsutvecklingen. Idag vill jag dela tre teser till om vad jag tror är bra för att samhället ska fortsätta utvecklas i rätt riktning:
Man ska vara tuff mot idéer och snäll mot människor
Om mittpunkten sviktar faller tingen isär
Folk i ett land behöver en gemensam berättelse
4. Man ska vara tuff mot idéer och snäll mot människor
I grunden borde yttrandefrihet vara ganska okontroversiell: “fri åsiktsbildning”, yttrandefrihet och informationsfrihet garanteras i regeringsformen, och yttrandefrihet i medier och tryckfrihet i skrift fastställs i andra grundlagar. Det finns förvisso ett antal inskränkningar i syfte att skydda individer: olaga hot, förtal, förolämpningar, uppvigling, hets mot folkgrupp mm är olagligt.
Jag tycker inskränkningarna är rimliga. Historien har visat många gånger hur farligt det är att låta demagoger hetsa mot svaga i samhället, och försvaret av idéer och ideologier kräver inte att man förtalar eller förolämpar enskilda. Framväxten av sociala medier har ytterligare illustrerat hur hot och hets på nolltid kan skada oskyldiga.
Men låt oss titta på den fria debatten kring idéer. Vi har ju pratat mycket om yttrandefrihet tidigare i det här nyhetsbrev (bl a #10, #14, #37, #59) och då bland annat skiljt på:
Vad är lagligt? (så att staten inte stoppar mig)
Vad anser andra är lämpligt? (så att jag har praktisk möjlighet att nå ut)
Vad är impopulärt? (så att jag vågar och orkar stå upp för mina åsikter, trots arga påhopp)
Om jag inte har praktisk möjlighet att nå ut med mitt budskap (#2) så hjälper ju inte formell yttrandefrihet (#1) så mycket. Det finns många exempel senaste åren när personer har avbokats eller förlorat “sin plattform” (ibland figurativt, ibland att de plockats bort från sociala medier) för att andra ansett att de säger olämpliga saker.
Religion är uppenbarligen ett kontroversiellt ämne, men rent anekdotiskt verkar “avplattformande” ofta snarare vara kopplat just till frågor om identitetspolitik —kanske eftersom identitet blir så personligt och emotionellt. Det är inte känslomässigt jobbigt för en arbetare att höra att en kapitalist anser att han borde jobba hårdare och få mindre lön, i alla fall inte på ett sådant sätt att någon tycker att det inte ska få sägas. Men det är nog mer provocerande och emotionellt för en person som genomgår könsbekräftande vård* att höra att någon annan ser ens begivenhet som ett hjärnspöke. (*Ingreppen kallades tidigare könskorrigerande behandling, och innan det könsbyte, men de uttrycken ses numera som problematiska eftersom man menar att man inte byter kön, man bara bekräftar de fysiska uttrycken av det kön man mentalt redan har.)
I USA har den här utvecklingen gått längre än i Sverige, där personer som pratar om saker som anses kunna skada svaga gruppers intresse anklagas för att “äventyra andras säkerhet”. Det hände redaktören för New York Times ledarsida, som tvingades sluta efter att ha tagit in en debattartikel från en senator om att man borde överväga att sätta in militär för att få stopp på våldsamma upplopp under Black Lives Matter-protesterna. Det spelade ingen roll att senaten debatterade frågan, och att det därmed rimligtvis hade ett visst allmänintresse, eller att förslaget tappade politisk kraft efter att det presenterats bredare. Att bara prata om förslaget ansågs för farligt. I en annat fall fick en analytiker sparken för att han pekat på att våldsamma protester historiskt minskat stödet för demokraterna. Trots att han korrekt redogjorde för forskning brännmärktes hans inlägg som “anti-svart” och även han anklagades just för att äventyra sina kollegors säkerhet.
Psykologen Jonathan Haidt visar i The Coddling of the American Mind att en rädsla för att unga människor ska exponeras för idéer som gör dem obekväma inte bara förhindrar nödvändiga diskussioner i samhället, utan också gör att unga inte kan utvecklas till självständiga vuxna:
Something has been going wrong on many college campuses in the last few years. Speakers are shouted down. Students and professors say they are walking on eggshells and are afraid to speak honestly. Rates of anxiety, depression, and suicide are rising. How did this happen?
First Amendment expert Greg Lukianoff and social psychologist Jonathan Haidt show how the new problems on campus have their origins in three terrible ideas that have become increasingly woven into American childhood and education: What doesn’t kill you makes you weaker; always trust your feelings; and life is a battle between good people and evil people. These three Great Untruths contradict basic psychological principles about well-being and ancient wisdom from many cultures. Embracing these untruths—and the resulting culture of safetyism—interferes with young people’s social, emotional, and intellectual development. It makes it harder for them to become autonomous adults who are able to navigate the bumpy road of life.
Ibland handlar det inte om vad man säger, utan vem som säger det. Vissa aktivister menar att “levd erfarenhet” är en förutsättning för att uttala sig med trovärdighet. Man menar att det inte går att på riktigt tala för svartas bästa utan att själv ha levt som svart, eller att verkligen brinna för transpersoners rättigheter utan att själv vara transperson. Som vi pratade om förra veckan är ju onekligen egna erfarenheter en stark drivkraft. Men varför ska man tacka nej till stöd från välinformerade och välmenande allierade? Borde man inte vara tacksamma för Oskar Schindlers arbete för att rädda judar, Abraham Lincolns insatser för att avskaffa slaveriet, och Angelina Jolies arbete med flyktingar?
Och om vi tror att samhället blir bättre genom en fri debatt så borde vi inte försöka begränsa vilka som får delta. Om fokus är på “autentiska” och “levda” erfarenheter blir det svårt att diskutera och nå bättre lösningar — en “autentisk” erfarenhet går ju per definition inte att utmana. Om vi inte litar och lyssnar på folk med andra identiteter kan man i förlängningen tänka sig att det här kan leda till identitetsmässigt indelade partier, där politiska preferenser antas vara synonymt med identitet. Vore det inte sorgligt om man antog att alla svarta lesbiska kvinnor hade samma åsikter i alla politiska frågor, och att dessa åsikter var unika just för dem?
Jag hoppas att utvecklingen i Sverige inte kommer att gå så långt. Jag sympatiserar med tanken att man inte ska i onödan förolämpa och provocera personer, framförallt inte personer som redan lider av mycket stigma och diskriminering. Samtidigt måste ett modern samhälle kunna diskutera idéer, koncept och ideologier fritt. Jag tror det vore en bra grund på alla samhällsförändringar om alla inblandade kunde anstränga sig för att diskutera sakfrågor på ett respektfullt sätt, med vissa pragmatiska anpassningar beroende på ämne.
5. Om mittpunkten sviktar faller tingen isär
Det här för oss in på min nästa reflektion, kring medias roll och vikten av att både vänster- och högerväljare har samma nyhetskällor och därmed får lättare att förstå varandras världsbild.
Få har tagit uppgiften att vara en gemensam nyhetskälla på mer allvar än anrika New York Times, och därför blir också fallet större när de sviker. Den sparkade redaktören för ledarsidan, som vi pratade om ovan, har skrivit en lång exposé över hur han menar att tidningen blivit mer vänstervriden (i en amerikansk kontext), bland annat genom att bli mer självcensurerande.
As that memo argued, even if the Times was seen as politically to the left, it was critical to its brand also to be seen as broadening its readers’ horizons, and that required “a perception of independence”. [But] perception is one thing, and actual independence another. Readers could cancel their subscriptions if the Times challenged their worldview by reporting the truth without regard to politics. [...]
The Times was slow to break it to its readers that there was less to Trump’s ties to Russia than they were hoping, and more to Hunter Biden’s laptop, that Trump might be right that covid came from a Chinese lab, that masks were not always effective against the virus, that shutting down schools for many months was a bad idea. [...]
The reporters’ creed used to have its foundation in liberalism, in the classic philosophical sense. The exercise of a reporter’s curiosity and empathy, given scope by the constitutional protections of free speech, would equip readers with the best information to form their own judgments. The best ideas and arguments would win out. The journalist’s role was to be a sworn witness; the readers’ role was to be judge and jury. [...]
Illiberal journalists have a different philosophy, and they have their reasons for it. […] They had their suspicions of their fellow citizens’ judgment confirmed by Trump’s election, and do not believe readers can be trusted with potentially dangerous ideas or facts. They are not out to achieve social justice as the knock-on effect of pursuing truth; they want to pursue it head-on. The term “objectivity” to them is code for ignoring the poor and weak and cosying up to power, as journalists often have done.
På samma sätt har DN och andra svenska dagstidningar fått kritik för att de haft en ideologiskt vinkel på nyhetssidorna, t.ex. i frågor som rör effekterna av stor invandring. Det här innebär inte att NY Times eller t.ex. DN gör ett sämre jobb i att vara konsekvensneutrala än andra, mindre tidningar. Tvärtom uppfattar jag båda som ledande i klassen att leverera en seriös och opartisk nyhetsrapportering, med relativt stora resurser för respektive land. Men båda verkar förstås i en kontext av vad som som anses acceptabelt att säga i den offentliga debatten där och då. Och just eftersom deras uttalade ambition är så pass hög blir det också mer uppenbart när de misslyckas.
Jag fortsätter läsa NY Times och DN, just för att jag värderar deras arbete med bred och konsekvensneutral rapportering. Men när de inte lyckas vara den objektiva nyhetskällan för sina läsare, som “utmanar dem” och “expanderar, inte bara förstärker deras världssyn” så kommer ju läsare att skaffa kompletterande nyhetskällor, och själv göra jobbet med att bilda sig en uppfattning om verkligheten.
Det är i grunden positivt att läsare själva vill bilda sig en egen uppfattning från olika källor. Men det ställer högre krav på läsarna, och det innebär en kollektiv risk om många läsare inte själva orkar vara källkritiska. I sin iver att slippa vad de uppfattar som censur finns ju risk att de börjar konsumera media som stryker dem medhårs och ger förenklade, emotionella svar på komplexa problem. Idéen med yttrandefrihet bygger på att väljarna är intresserade och kapabla att söka fram olika åsikter och väga dem mot varandra. Men när läsare fastnar i sina filterbubblor, och bara konsumerar “nyheter” från arga demagoger som säger vadhelst som ger dem klick, finns en påtaglig risk att misstron ökar i samhället och de numera arga väljarna röstar på sådana demagoger.
I USA har polariseringen pågått åtminstone sen kabel-TV och pratradio växte fram och tillgången på lågkvalitativa, vinklade nyhetsprogram ökade. Kommersiell (Fox News) och teknisk (Facebook) utveckling har intensifierat den ytterligare, och de ökade möjligheterna att för vem som helst producera övertygande falska texter, bilder och videos kommer knappast minska problemet. Bred yttrandefrihet, kombinerat med politiska och ekonomiska incitament för att hetsa upp stämningen, och låga kostnader för att skapa påhittade nyheter är helt enkelt en explosiv cocktail.
Vad kan man göra? Vi diskuterade en del möjliga åtgärder i Stedman Summaries #6 och #39. Mycket handlar om att diskutera mer och på rätt sätt med folk som tycker annorlunda: ge politiker incitament att vara goda föredömen och skapa en mer respektfull politik kultur, främja intellektuell nyfikenhet, fysiskt blanda människor med olika åsikter, diskutera politik mer mellan generationerna, och låna verktyg från parterapi för att lära folk diskutera på ett respektfullt sätt. Andra viktiga initiativ kan vara förändra balansen mellan medier, genom att reglera sociala medier och främja t.ex. lokala medier, men också göra demokratin något mer representativ genom att stärka partiernas roll, som motvikt till starka demagoger med autokratiska tendenser.
Men jag tror tyvärr att den polarisering som uppstått i USA är svår att vända, och är glad att Sverige inte är där (det finns tecken på att polariseringen faktiskt minskat i Sverige). Jag tror inte man överskatta behovet av en välfungerande, kvalitativ offentlig debatt. Ju mer man kan hålla ihop en gemensamt mittpunkt, som väljare över hela skalan litar på, desto större chans för meningsfulla offentliga diskussioner om hur samhällsförändringar ska genomföras. Högkvalitativ media (inkl. public service) är livsviktiga här — och just därför måste de ta sitt uppdrag på allvar och inte idka för mycket självcensur.
6. Folk i ett land behöver en gemensam berättelse
I norra Europa växte flera av de moderna nationalstaterna fram för knappa 400 år sedan, i spillrorna av ett brutalt krig som pågick i en mer än en generation. Kriget slutade med att katolskas kyrkan position som Europas övergripande maktfaktor urholkades, och principen att varje kung bestämmer i sitt land etablerades (“rex est imperator in regno suo”). Det här är fortfarande basen för dagens världsordning, där varje nationalstat bestämmer över sitt territorium och sina inre angelägenheter.
Mycket pekar på att nationalstater där medborgarna känner en känsla av tillit och samhörighet blir starkare. Givets människans inneboende tendens att dela in människor i oss vs. dem, och att bry sig mer om oss, så verkar det ha varit lättare att skapa starka välfärdsstater i relativt homogena länder — som de skandinaviska — just för att medborgarna kände samhörighet och tillit till varandra. Många europeiska ledare från 1600-talet och framåt har också försökt främja nationalistiska berättelser för att stärka den nationella enigheten.
Men inte minst sedan Marx' beskrivning om klasser som medvetandegörs om sig själva har det också funnits ideologier som vill stärka gruppers särart, på bekostnad av den gemensamma berättelsen. Under det rosa täcket på 90-talet beskrev konflikten mellan likartsfeminism och särartsfeminism: ska man prioritera likart och prata mindre om normer för kvinnlighet och manlighet, och istället låta alla individuella kvinnor och män utvecklas som de själva vill? Eller ska man tvärtom fokusera på könens särart, och bejaka och stärka traditionell kvinnlighet, men också uppvärdera klassiska kvinnoroller, så kvinnor fortsätter vara sjuksköterskor och män ingenjörer, men de tjänar lika mycket?
Utifrån amerikanska erfarenheter av förtryck av den svarta befolkningen har det efterhand växt fram en ideologi där olika delmängder av demografiska grupper uppmuntras i att stå upp för sin grupp och sina intressen — en slags särartsfeminism på speed. Initialt handlade den så kallade kritiska rasteorin om relationen vit vs icke-vit, men efterhand har man utökat teorierna för att beskriva att vissa personer kan förtryckas på flera olika sätt (t.ex. en svart, lesbisk kvinna), medan andra kan vara förtryckare på vissa sätt och förtryckas på andra (t.ex. en vit kvinna som är funktionshindrad). Förtryck handlar inte bara om avsikter, så fokus är inte bara medveten diskriminering, utan alla förlopp som indirekt leder till att vissa grupper får det sämre ses som förtryckande (och därmed “rasistiska”, i förekommande fall).
Kendi’s central argument is that it is policy outcomes, not personal intent, that matter. “Racist policies are defined as any policy that leads to racial inequity,” he told me when I interviewed him in 2019. “And so, for me, racial language in the policy doesn’t matter, intent of the policymaker doesn’t matter, even the consciousness of the policymaker, that it’s going lead to inequity, doesn’t matter. It’s all about the fundamental outcome.
Inspirerat av teorier om dekonstruktion intresserar man sig för narrativ, upplevd rättvisa och att “väcka” individer så att de förstår hur orättvist samhället är, snarare än att organisera sig för att genomdriva faktiska förändringar. Idag pratar man ofta om detta teoribygge som “identitetspolitik”. (Vi tittade på detta i detalj i Stedman Summaries #14.)
För personer som diskriminerats för hur de ser ut eller beter sig kan det förstås finnas en väldig styrka i att tillhöra en grupp med likar som har samma erfarenhet. Men jag tror det är riskfyllt att bara bygga gruppberättelser på en känsla av att vara kollektivt förtryckt: det finns en risk att individerna inte uppmuntras att skapa en egen identitet bortom grupptillhörigheten, utan istället socialiseras in i en känsla av orättvisor som de kanske inte personligen ens upplevt (det här kan förstås också hända vid klassisk nationalism!). Istället för att lösa problemen och motverka rotorsakerna hamnar fokus på att stryka medhårs och inte provocera: som när ledande debattörer i USA föreslår att svarta skolbarn inte borde utvärderas i diagnostiska prov i matte utan snarare i “hur mycket de vet om sina egna miljöer”, och museer hävdar att värderingen “hårt arbete är viktig för att lyckas” bara är en “vit värdering”.
Jag förstår att varje individ inte själv kan lösa den diskriminering andra utsätter den för. Men jag är också ganska säker på att om man bejakar sina individuella möjligheter, och försöker göra det bästa av den värld man föds i, utifrån sina förutsättningar, kommer man få ett bättre utfall i livet än om man nöjer sig med att gräma orättvisorna man själv och ens förfäder utsatts för. Det finns strukturer bakom allt, men varje individ är ändå den som i slutändan måste välja sin väg i livet.
Jag tror också att det är viktigt att skapa en känsla av stolthet och samhörighet bland de som bor nära varandra på jordklotet. Eller för att uttrycka det annorlunda, mycket blir enklare om man har en gemensam nation inom ett geografiskt land. En nation kan formas av politiska värderingar som man har gemensamt, snarare än t.ex etnisk identitet, men det måste vara något som binder ihop folk och fyller medborgarskapet med innehåll. Jag är väl medveten om nationalismens blodiga historia, men det jag pratar om här är inte t.ex. rysk imperialism utan snarare svensk mesnationalism: när man sitter en blöt kväll på en restaurang nån annanstans i världen och skryter om svensk allemansrätt, eller Sveriges unika placering i World Values Survey.
Jag tror helt enkelt att det är viktigt att ha en gemensam berättelse om en inkluderande svenskhet som binder ihop oss i samma land, som gör att vi litar på varandra och känner empati för varandra — och är beredda att stötta varandra med generösa socialförsäkringar!
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob