Det här är första utskicket av nyhetsbrevet Stedman Summaries, arvtagaren till min Facebook-sida med samma namn. Generellt kommer nyhetsbrevet mest att bestå av länkar, citat och korta kommentarer om intressanta saker jag läst under veckan som gått. Då och då kommer jag skicka essäer. Det här är ett sådant exempel. De flesta utskick framöver kommer att vara mycket kortare (och mindre politiska :)) Kommentera gärna via knappen längst ner, eller kom med privat feedback! //Jacob
Jag tycker att både klassisk "vänster" och klassisk "höger" — och nu pratar vi arketyper — har en del att lära av varandra om hur man skapar det goda samhället.
Så vad hävdar “vänstern” respektive “högern”? (från och med nu tar jag bort citationstecknen av stilistiska skäl, även om det förstås fortfarande är arketyper)
Vänstern älskar den sociologiska termen “osynliga strukturer”. Det betyder faktorer som påverkar eller hämmar en persons agerande. Den politiska vänstern menar att sådana strukturer förklarar varför kvinnor tjänar mindre, varför män slåss, eller varför invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Lösningen blir då enkel: avskaffa strukturerna. Man har ofta ganska svepande penseldrag. En struktur som ska avskaffas kanske kan vara "rasism" eller "sexism". Det rättvisa vore att alla får det lika, och eftersom vissa är mer förfördelade, är det rättvist att de "priviligierade" eller ”överordnade” i maktordningen ändrar på sig, snarare än att de ”förtryckta” gör det.
Den konceptuella motsatsen till ”strukturer” kan sägas vara ”agens”, förmågan hos en person att fatta egna och fria beslut. Och det här är mer högerns hemmaplan. Den liberala grundtanken är ju att alla ska få samma möjligheter, men får sen -- utifrån sitt agerande -- skapa sitt egna liv. Rättvisa blir då frihet att få åtnjuta det "utfall" man skapat i livet. Så länge som alla haft samma möjligheter så är det rättvist, rimligt och, ja, önskvärt att utfallen blir olika.
Jag anser att både vänstern och högern har delvis fel, men på olika sätt. Vänstern har rätt i att vårt beteende formas av krafter som vi inte kan påverka, men de är för ideologiskt inrutade i analysen av hur krafterna ser ut och hamnar därmed bara delvis rätt i åtgärdsförslagen. Högern har en romantisk syn på agens som jag inte tycker håller rent deskriptivt, men fortfarande väldigt relevant för den normativa diskussionen om hur man vill utforma samhället. Låter det knepigt? Häng med.
Men innan vi pratar vidare om detta, låt oss titta lite på varför vi människor beter oss som vi gör.
Historikern och författaren Harari ägnar ju mycket energi åt att förstå det i Sapiens och sina andra böcker. Även neuroendokrinologen Sapolsky sammanfattar förtjänstfullt den senaste forskningen i "Behave" (som på svenska fått den inte lika klatschiga titeln "Varför vi beter oss som vi gör"…). Här framträder det enormt avancerade maskineri som är människan. Ett visst beteende, t.ex. varför vi blir arga, kan förstås såväl kemiskt som biokemiskt eller neurobiologiskt eller socialpsykologiskt eller kriminologiskt eller antropologiskt. Valet av perspektiv beror på om vi är intresserade om vad som händer millisekunder, eller timmar, eller livstider innan beteendet sker. Men oavsett vilket perspektiv vi tar så är det ganska enkelt: beteenden försiggås av en logisk kedja av händelser.
Vi kan inte, och behöver inte, veta exakt vilken mix som kommer från dina gener, vad som beror på din mammas uppfostran, vad som beror på vad din chef sa till dig på jobbet för ett halvår sen, eller huruvida det var halt när du gick till jobbet i morse (eller om en fjäril i Mexiko slagit med sina vingar nyligen). Allt beror inte på en super-struktur, tvärtom är det ett i praktiken oändlig komplext nätverk av orsaker.
Men poängen är att allting beror i grunden på externa faktorer. På samma sätt som det liv som är du uppstått utifrån externa faktorer -- en spermie och ett ägg -- så finns det inget i dig som inte direkt eller indirekt kommer utifrån.
Men "karaktär" då, kanske du invänder? Vissa går ju upp klockan fem och simmar en timme i kallt vatten, medan andra sover till klockan nio? Självklart ser vår kognitiva "balansräkning" olika ut -- folk tänker och fungerar olika. Men allt kommer utifrån, på det ena eller andra sättet. Är du samvetsgrann? Kanske en mix av gener och att din pappa uppfostrade dig så? Jobbar du hårt? Kanske för att alla dina förebilder som du läste om i tonåren gjorde det, i böckerna du lånade på biblioteket som din mamma tagit med dig till? Började du sälja knark som 12-åring? Kan det ha något att göra med vad alla andra killarna du såg upp till gjorde? Om man tar argumentet til sin spets ser man snabbt att ingenting som utgör mig idag kan komma från någon annanstans än utifrån (låt oss för enkelhetens skull just nu ignorera den rena subatomära slumpen, men det stärker knappast argumentet om en egen inre “karaktär” som jag förtjänat)
Så låt oss återvända till där vi började. Vad har vänster och högern rätt och fel i?
Vänstern har rätt i att allt vi gör påverkas av krafter vi inte själv har skapat. En enskild individ som inte har kraften eller intresset att förändra sig kan heller inte magiskt skapa den kraften. Om jag beter på ett visst sätt -- kanske jag är våldsam, eller vetgirig, eller lat, eller ärlig, eller misogyn, eller förändringsbenägen -- så är det ju produkten av vem jag har blivit, vad jag har upplevt och vilka regler och normer jag upplever gäller mig. Hur ska jag kunna bete sig på annat sätt? Vem som helst hade bett sig på exakt samma sätt med exakt samma genetik och upplevelser. Har jag det i mig att ändra mig under vissa omständigheter, då kommer jag att ändra mig under de omständigheterna, varken mer eller mindre.
Högern tenderar att försöka förminska vikten av sådana här strukturer. Man drar en godtycklig skiljelinje mellan "lika möjligheter", som man vill ha, och "lika utfall", som man är ointresserad av. Men när slutar man främja dessa lika "möjligheter" och börjar istället främja "utfall"? Är möjligheter bara formell tillgång till olika samhällsnyttigheter, eller gäller det också att motverka de normer som håller folk från att utnyttja dem? De flesta håller nog med om att låta alla barn oavsett bakgrund lära sig läsa, det handlar om lika möjligheter. Men att hjälpa en en 32-åring som står utanför arbetsmarknaden att få en första praktik, handlar det om lika möjligheter eller tvinga fram lika utfall? Ger positiv särbehandling lika möjligheter eller är man inne och påverkar utfallen? Och om 100,0% som förklarar vårt agerande kommer från externa faktorer (tidigare och aktuella) eller ren slump, vad innebär det egentligen för den liberala visionen att alla kan skapa sina egna utfall?
OK. Låt oss för diskussionen skull anta att vi accepterar att vi alla påverkas av krafter vi inte själva har skapat. Hur påverkar den insikten hur vi bygger samhället?
För att komma vidare måste vi frikoppla frågan om ansvar från frågan om vad som driver vårt beteende, och därmed också frågan om ansvar från frågan om vad vi förtjänar. Vi har konstaterat att strikt räknas formas alla våra beslut av externa faktorer, aktuella eller tidigare. Men skulle vi då inte ha något ansvar för oss själva? Det skulle ju leda till ett helt normlöst samhälle, som skulle få Westworld att framstå som ett katolskt seminarium i jämförelse.
Nej, för att samhället ska funka måste individer ta ansvar för vilka de är idag. Ansvar kommer utifrån att jag äger hjärnan och kroppen i fråga, och påverkas inte av varför jag beter mig som gör. Det spelar alltså ingen roll hur tillgångarna och skulderna i min ”balansräkning” har tillkommit -- varför jag är våldsam, eller vetgirig, eller lat, eller ärlig. Det må vara gener, det må vara mamma, det må vara den kultur jag växt upp, det må vara mina klasskamrater i gymnasiet, eller det må vara min första chef (eller den där fjärilen i Mexiko). Jag åtnjuter fördelarna av att vara jag, och jag måste ta ansvar för den jag är. Jag förvaltar just den här hjärnan.
Jag är övertygad om att vi måste bygga samhället på tron att medborgarna har agens. Varför? För att det är mest ändamålsenligt. Det ger bäst möjlighet att förbättra samhället. Det är ganska lätt att se att ett samhälle där ingen tar ansvar för sina handlingar har svårt att fungera. Jag tror att de flesta av oss ganska intuitivt inpräntar detta i sina barn. Saker och ting blir bättre om man tar ansvar och gör det bästa man kan.
Men förväntan om ansvar utesluter förstås inte omtanke eller medkännande. Eftersom vi alla har fått roller tilldelade i våra liv -- utan möjlighet att begära en ny roll och med en massa manus och regi historia att förhålla oss till -- så är det värt att påminna sig ofta att rollerna i livet kunde tilldelats annorlunda. ”Du” hade kunnat få rollen som pojken utan positiva förebilder i en miljö där bara våld och heder premierades. Var ödmjuk. Du har inte förtjänat din “balansräkning” mer än nån annan förtjänat sin, även om du får ansvara för din (och de för sina). Och som John Rawls brukade säga, fundera på om du hade stött samma politik om du inte visste i vilken kropp du skulle födas i.
Låt oss nu titta lite närmare på de här krafterna som styr oss alla. Och här tycker jag vänstern tappar skärpa i analysen. Man blir för fångad av ideologi.
Till att börja med skulle jag säga att många nutida vänsterdebattörer tillmäter biologin orimligt lite påverkan, men det är egentligen mindre viktigt för den här diskussionen.
Mer intressant är att man — återigen förenklat — bara är intresserad av att förstå hur stora grupper av människor beter sig i snitt, inte enskilda individer. Man pratar t ex om ”män” eller ”rasifierade” (som är ett sätt att prata om “föreställningar om ras”) eller ”funktionshindrade”, men inte om andra faktorer som påverkar enskilda liv. Det är synd. Våra personligheter och handlingar är oändligt mycket mer komplexa än att bara beskrivas av några sådana här begrepp, eller till och med så kallade "skärningspunkter" mellan begrepp som kön och klass.
Dessutom finns det en inbyggd värdering i vänsterdiskursen att det bara är "överordnades" normer som är intressanta att förändra. Det här är förstås ett ideologiskt ställningstagande, inte en objektiv sanning. I många fall är det nog betydligt mer ändamålsenligt att normerna hos de utan makt förändras. Här skulle man kanske kunna invända att det inte är rättvist att det är de "förtryckta" som ska ändra på sig. Och ja, jag kan förstå att det kan tyckas orättvist. Men rättvisa är ett subjektivt begrepp. Som vi har sett upplever olika människor rättvisa på olika sätt. Ska man bygga ett samhälle utifrån åsikten att bara de som lyckats väl i livet ska ändra på sig kommer man sannolikt inte få ett bättre samhälle för någon. Ofta är det nog tyvärr den som har det svårt, den som är förfördelad, den som är mest utsatt, som har mest att vinna på att förändra sig. Samhällets roll blir då att hjälpa hen göra det, eftersom hen i livet uppenbarligen inte lyckats hittills.
Förändring kräver flera saker. Man skulle kunna prata om det som fyra punkter.
För det första, den som ska ändra sig behöver vilja förändras: man måste förstå varför det är önskvärt att förändras, och få en tro att det är möjligt.
För det andra, man behöver positiva förebilder, som demonstrerar att det är möjligt och önskvärt att ändras.
För det tredje, man kan behöva utbildning och coachning för att förstå vad man ska göra annorlunda.
Och för det fjärde, och det jag tänkte prata om avslutningsvis, man behöver regler och normer som ger rätt incitament att förändras.
Alla dessa saker är extern input i någons beslutsfunktion, som gör att de kan fatta andra (förhoppningsvis bättre) beslut. Att hjälpa till att förändra någon annan på dessa fyra sätt är alltså att ge deras värld en knuff som de inte kan göra själva — i så fall hade de ju sannolikt gjort det.
Om man ska generalisera är väl övertygande narrativ, förebilder och utbildning områden som ligger nära vänstern, och det tror jag är viktigt att fortsätta jobba med.
Men jag är övertygad om att just den fjärde punkten är en undervärderad och ofta missförstådd, men kritisk, del av hur vi skapar ett bättre samhälle. Här anser jag att "högern" är mer rätt ute. Jag tänker ungefär så här.
Det finns en bred acceptans för att samhället måste både hjälpa och begränsa individer, för att helheten ska bli bra. Komplexa samhällen styrs bäst med incitament, inte diktat.
Samhället måste helt enkelt tillhandahålla lagar, normer och incitament som blir en input i individens beslutsprocess, och som premierar beteenden som är positiva för helheten.
Nobelpristagaren och ekonomhistorikern Douglass North sa redan 1990:
fattiga länder är fattiga eftersom deras institutionella begränsningar har skapat en belöningsstruktur för politisk och ekonomisk aktivitet som inte främjar produktiv aktivitet
Med andra ord, om du växer upp i ett område där det bästa sättet att få pengar, status och en partner är att bli gangster, då är det rationellt att bli gangster, och det är det ambitiösa personer kommer att försöka bli. Och samhällen där de duktigaste människorna väljer att bli gangsters (framgångsrika gangsters sannolikt!) kommer bli dåligt fungerande och, ja, fattiga.
Så vad borde samhället belöna respektive bestraffa? Det viktiga är att belöningar resp bestraffningar är ändamålsenliga för den riktning man vill driva samhället i. Med det menar jag lagar, normer och incitament som driver önskvärda beteenden. Och här går vänstern ofta fel. Det finns en bild att man inte kan ställa krav på den som har haft en tung livsresa. Avsaknaden av krav, eller krav som inte driver önskvärt beteenden, permanentar tvärtom den nuvarande situationen.
Alternativt vill man inte belöna beteenden som är positiva för samhället för att det skulle vara "orättvist" att vissa får det bättre. Man tycker inte de förtjänar det.
Och, som sagt, det stämmer ju. Inga förtjänar egentligen något. Alla lever bara sina liv, utifrån sina förutsättningar. Utifrån de roller de har tilldelats i livets skådespel.
Men här kommer själva huvudpoängen: konstruktiva beteenden måste belönas, inte för att människorna "förtjänar" det, utan för att de kommer att få andra att be sig lika konstruktivt. På samma sätt måste destruktiva beteende bestraffas, inte för att mottagaren "förtjänar det", utan för att om man inte gör det sänder man signaler till alla betraktare om att det är ok.
Om en uppfinnare, vars arbete främjar tusentals, blir rik och berömd kommer fler att vilja bli som henne. Elon Musk valde inte sina gener, sin hemska barndom eller sina speciella erfarenheter. Men vi tjänar alla på att personer som han uppmärksammas, så att fler vill följa i hans fotspår (kanske inte på alla sätt, ska sägas). Det viktiga är inte att det är rättvist att han får flyga runt i privatjet och designa framtiden - många andra hade säkert förtjänat det. Det viktiga är att om man låter honom göra det kommer fler bli som han.
På samma sätt måste samhället öka kostnaden för negativa beteenden. Om yrkeskriminellas inkomster och status attackeras och de får kännbara straff — och då menar jag inte bara långa fängelsestraff (utan förtidsfrigivning) utan också t ex konfiskation av brottsvinster — kommer färre att tycka att den karriären är attraktiv. Det innebär inte att man inte kan medlidande med kriminella som säkert ofta lever fruktansvärda liv.
Men det är ett sånt här samhälle vi måste ha, där folk inspireras av goda exempel och avskräcks från dåliga. Det mest rättvisa är att alla får hjälp och incitament att välja rätt beteende. Vissa kommer behöva jobba lite hårdare, andra mindre.
Så här kan man alltså realisera den liberala drömmen, men utifrån ett erkännande att det finns strukturer som håller tillbaka oss och som kräver extern hjälp att brytas.
Låt oss kalla det en slags "strukturmedveten liberalism".
Vi måste erkänna att vi alla bär på en balansräkning som är utanför vår egen kontroll, och vara öppna för förändring kräver hjälp från andra, inte minst att alla skulle tjäna på tydligt ansvarsutkrävande och tydliga regler för hur livet ska spelas.
Intressant läsning! Jag har tidigare funderat på frågan: om man utgår från att ”högern” och ”vänstern” båda strävar efter att skapa ett så bra samhälle som möjligt, varför landar de i så olika slutsatser om medlen för att nå det övergripande målet? Jag tror att den största vattendelaren är i vilken utsträckning man anser att individen är sin egen lyckas smed, vilket ju påminner mycket om din inledning här. Håller även med om att båda ”sidor” missar viktiga aspekter och att din medelväg, om man får säga så, är rimlig.
Håller med dig helt i sakfrågan. Och straffdelen borde vara lätt att verkställa. Men hur ser metoden ut för att uppnå att konstruktiva beteenden stimuleras? Tänker att de som mest behöver förändras har andra referensramar och inte påverkas av förebilder och berättelser ur andra kontexter? Och vem avgör detta?
Ser framför mig statsstyrd media där exponering av dokusåpadeltagare får stryka på foten till förmån för uppfinnare och pianister ;) Vore inte så dumt kanske när jag tänker efter, mina barn tillbringar alldeles för mycket tid med fel förebilder i mina ögon.