Människan har utvecklat en fascinerande förmåga att bygga ett samhälle av ständigt ökande komplexitet. Det är inte många hundra generationer sedan vi alla gick omkring i djurhudar och plockade bär, och idag jobbar vi som vexillologer, palynologer, och projektanställda på Nämnden för hemslöjdsfrågor.
Samhället fortsätter förstås förändras och utvecklas. Ibland är det ett nollsummespel där en grupp får det bättre på andras bekostnad, ibland är det en intertemporal handel där framtidens människor får det sämre på bekostnad av nutidens (eller tvärtom), och ibland får alla ökade möjligheter.
Denna och nästa vecka tänkte jag resonera lite om samhällsutveckling, i form av en subjektiv essä snarare än en klassisk sammanfattning. Idag kommer jag att presentera tre teser om samhällsförändring, och nästa söndag kommer tre till. De tre första är:
Mod och empati kan förbättra världen, men det kan medkänsla också
All makt utgår från folket, så skyll inte på deras ombud
Teknologin gasar och politiken bromsar, men på sikt vinner teknologin
De här tre teserna är primärt deskriptiva (så här tror jag det funkar), men nästa vecka tänkte jag bli lite mer normativ (hur jag tycker det borde funka).
1. Mod och empati kan förbättra världen, men det kan medkänsla också
Om det vore lätt att förändra samhället skulle det redan vara gjort. Många frågor har drivits av eldsjälar och aktivister under lång tid, innan de plötsligt plockats upp och spritts bredare. Alla har inte suttit 27 år i fängelse som Nelson Mandela för sin sak, men personer som Martin Luther King, Greta Thunberg, Malala Yousafzai, Rosa Parks och Harvey Milk har alla kämpat i motvind och tagit risker för sin övertygelse (och i flera fall betalat med sina liv).
De flesta frågor blir aldrig stora, inte ens på lokal nivå. Men de som lyckas förändra samhället har valt en fråga och hållit fast vid den, trots de dåliga oddsen. När det gäller kommersiella startups brukar man prata om att grundare måste uppvisa ett visst mått av självbedrägeri för att våga satsa, eftersom alla vet att de flesta (andra) startups misslyckas. Detsamma gäller sannolikt de flesta aktivister.
Varifrån kommer engagemanget? Visionärer som driver samhällsförändring har nog oftast inte valt sin fråga genom en rationell analys av potentialen och riskerna med att kämpa för olika idéer. Av mina sex exempel ovan har fem personlig erfarenhet av de orättvisor de bekämpat, och Greta har pratat om hur hennes Aspergers hjälpt henne att ta starkare positioner, för att hon ser frågor mer svartvitt. (Jag betvivlar inte att hon också har funderat mycket över frågan rent analytiskt.) Det här är också i linje med de berättelser jag hört från att ha träffat uppemot hundra sociala entreprenörer under min tid på Reach for Change. Grundaren har nästan alltid vad jag brukade kalla soul in the game: en stark känsla att man vill hjälpa andra undvika något man själv, eller ens nära och kära, utsatts för.
Egna trauman kan förstås bygga engagemang i en fråga, men det kan andras trauman också göra. Förmågan att lida med andra — empati — är en väldigt fin, mänsklig egenskap (som också gjort att vi lärt oss förstå andras reaktioner och förutsäga deras beteenden, vilket möjliggjort komplexa samhällen). Och i brist på internationella statliga skyddsnät är det ju bra om vi kan utsträcka vår empati så mycket som möjligt, så att t.ex. gräsrotsrörelser kan sätta press på sina regeringar att försöka stoppa krig och stötta vid katastrofer.
Det finns mycket forskning kring att när man känner empati för andra — man upplever världen som de gör — så är man mer benägen att hjälpa dem. De fasansfulla bilderna på den drunknade lilla pojken, Alan Kurdi, under flyktingkrisen fick många européer att öppna sina hjärtan. Det är inte en tillfällighet att hjälporganisationer i många årtionden visat rörliga bilder på gråtande och lidande barn för att aktivera våra föräldrainstinkter.
Ibland brukar “riktiga” aktivister fnysa åt personer som på gamla dar engagerar sig i en fråga på grund av en plötslig känsla, t.ex. män som blir feminister efter att ha fått en dotter. Jag tycker sådana överlägsna attityder är trista. Man borde välkomma alla som vill kämpa för samma sak, oavsett hur deras väg till insikt ser ut. Starka känslor och empati är viktig drivkrafter för att förbättra samhället, och vi ska vara tacksamma och stolta över dem.
Men kan samhällsengagemang födas på något annat sätt än av starka känslor?
Låt oss titta på en annan samhällssektor där folk lägger mycket tid och kraft: startups i näringslivet. Där är inställningen ofta mer analytisk. Startup-fabriker som Y Combinator lär ut en logisk process för att minska riskerna när man startar ett bolag. Framgångssagan DoorDash lyfts fram som en förebild just för att de inte låste sig till en subjektiv vision innan de satte igång. Från början visste de inte vilket problem de skulle lösa, utan bara att de ville göra något för småföretagare. De intervjuade 100 småföretagare och insåg då att restaurangägare gärna vill ha ett sätt att kunna köra ut mat till sina kunder.
Om man vill förbättra världen, men inte vet vad man ska göra, finns det fördelar av att drivs mer av förnuft än av känsla? Paul Bloom tror det. Han har skrivit en bok som heter Against Empathy — ett ställningstagande som brukar förvåna folk:
When asked what I am working on, I often say I am writing a book about empathy. People tend to smile and nod, and then I add, “I’m against it.” This usually gets an uncomfortable laugh.
This reaction surprised me at first, but I’ve come to realize that taking a position against empathy is like announcing that you hate kittens—a statement so outlandish it can only be a joke. And so I’ve learned to clarify, to explain that I am not against morality, compassion, kindness, love, being a good neighbor, doing the right thing, and making the world a better place. My claim is actually the opposite: if you want to be good and do good, empathy is a poor guide.
Bloom tycker att empati har en roll att spela, men slår också ett slag för det han kallar “rationell medkänsla” (rational compassion). Han menar att vänlighet och omtanke, kombinerat med en analytisk skärpa, kan vara ännu viktigare. Om alla bara följer sina känslor finns det ingen garanti att man gör mest nytta. Istället för att skänka pengar till hjälporganisationen med den mest tårdrypande TV-reklamen kanske man borde läsa på vilka problem som enklast kan lösas med donationer, och satsa på dem?
Det är exakt så den löst sammansatta rörelsen Effektiv Altruism tänker: man vill använda evidens och kritiskt tänkande för att kunna hjälpa så många som möjligt. Organisationen GiveWell, som jobbar enligt de här principerna, har till exempel visat att om man optimerar för att rädda så många människoliv som möjligt globalt verkar malariaförebyggande åtgärder, vitamin A-supplement och incitament för att ta grundläggande vaccinationer vara bäst. Rörelsen har länge fokuserat just på att förstå hur välgörenhet kan få så mycket positiv påverkan som möjligt, men nu ligger mycket fokus på hur man optimerar för kommande generationers bästa. Perspektivet är ofta som givare, men det finns också bra tips om vad man kan göra i sin karriär.
Min gamla arbetsgivare Reach for Change pratade om vikten av att förena smart, brave och passionate. Jag tror fortfarande att just den kombinationen är helt rätt för innovation i samhällssektorn.
2. All makt utgår från folket, så skyll inte på deras ombud
I en demokrati utgår ju all offentlig makt från folket. Det innebär att politikerns roll i grunden är att vara ombud för sina väljare och förverkliga det samhälle de vill ha. Självklart kan, och bör, politiker i en representativ demokrati också leda och försöka utmana sina väljares bild av hur samhället ska fungera. Många politiker — från Barack Obama till Margaret Thatcher — har blivit valda just för att de målat upp en vision och löften om reformer som väljarna köpt in på. Men politiker och partier som vill bli omvalda har svårt att agera alltför långt från väljarnas åsikter.
Det här kan man beklaga sig över, men det är inte särskilt produktivt att kritisera politiker eller partier för att de inte “vågar” fatta beslut som deras väljare inte stödjer — eller för att de är “knäppa” nog att fatta de beslut deras väljare önskar. Jag kan personligen tycka att Alabamas abortförbud är tragiskt, men om 58% av statens invånare vill ha det så måste väl de få bestämma? (Man kan självklart diskutera om ett samhällskontrakt ska innehöll en öppning för minoriteter att göra saker de tycker är viktiga, även majoriteten är emot det, men tycker man det borde man också tycka att den minoritet som själva vill knarka i Sverige ska få göra det?)
Tror man inte på folks rätt att bestämma hur de ska leva sina liv så kan man ju minska graden av folkstyre i samhället? Och det vill ju vissa. Fram tills för något år sedan var det många som var avundsjuka över mycket snabbare och samtidigt långsiktigare Kina var. (Inga jobbiga överklaganden i multipla insatser här minsann!) Men några år med svårförståelig covid-politik, värdeförstörande tech-politik, ökat vapenskrammel och en tilltagande personfixering har påmint oss alla om autokratins baksida: “Power tends to corrupt and absolute power corrupts absolutely.” I en demokrati kan man inte förbättra samhället lika snabbt, men man får ett skydd mot alltför destruktiva beslut.
Samma princip gäller företag i en marknadsekonomi: ett företags styrelse, ledning och anställda är helt enkelt bara ombud som har anlitats för att göra det som är bäst för ägarna. (I aktiebolagslagen framgår det tydligt att syftet med ett aktiebolag är att generera vinst åt aktieägarna, om inget annat angetts i bolagsordningen). Det innebär också att kritiken mot att företag “inte tar sitt ansvar” känns mest som retorik. Ett företags skyldigheter regleras i lag, och vill politiker och deras väljare att företag ska ta mer ansvar står det dem fritt att lagstifta om det. (Vilket EU nyligen har gjort.)
Självklart kan ett företag välja att ta ett större ansvar än vad de rent legalt måste göra, antingen för att deras ägare kollektivt vill det, eller för att man gör bedömningen att man tjänar på det (t.ex. för att man är rädd att tappa kunder). Men poängen är att både politiker och företag bara är ombud: de ska och får inte gå emot sina huvudmäns intressen. Bli inte förvånad om de agerar nyttomaximerande, utan inse att de bara följer spelets regler. Don't hate the player, hate the game. Om du vill behålla demokratin respektive marknadsekonomin, men ändå påverka hur politiker och företag agerar, se till att påverka väljare, ägare och kunder, och så kommer ombuden att följa med i svängarna.
3. Teknologin gasar och politiken bromsar, men på sikt vinner teknologin
Karl Marx slog fast att “det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget”. Tryckpressen möjliggjorde protestantismen och upproret mot katolska kyrkan. Effektivisering av jordbruket ledde till ett överskott av mat och tillväxt av städer, vilket skapade en ny borgarklass och försvagade de gamla feodalherrarna, vilket i sin tur försvagade den sociala hierarkin och ledde över tid till en ny syn på individens rättigheter. Och den industriella revolutionen ledde till ett ytterligare inflöde till städerna, en ny arbetarklass och framväxten av socialdemokratin.
Vi kan inte på sikt stå emot teknikutvecklingen, framförallt inte i en global värld där alla andra rör sig framåt. Svenska skolors regler för plagiering kan inte förbli oförändrade när alla elever har ChatGPT. Mänskligheten lyckades förvisso delvis reglera spridningen av atombomber, men det är få andra områden där människan avsiktligt velat eller kunnat bromsa teknikutvecklingen.
Entreprenören Jan Stenbeck insåg det här före många andra. Hans påstås ha sagt “Pengar slår idéer. Politik slår pengar. Teknik slår politik.”, och bevisade det flera genom att på mer eller mindre komiska och briljanta sätt utmana politiska regleringar med ny teknik.
Det här innebär på sikt ett starkt tryck på att omförhandla gamla överenskommelser. Det var en debatt om de särskilda lagarna för att skydda samernas traditioner i DN nyligen. Jag betvivlar inte att svenska staten, och majoritetsbefolkningen, har bett sig väldigt illa mot samerna — Europas enda urfolk — under lång tid, och jag har all förståelse för att de vill behålla sin kultur och sina traditioner. (Om du ser dig själv som en modern världsmedborgare som är bortom förfädernas fåniga traditioner, fundera på vad du skulle tycka om ett “rationellt” förslag att fasa ut svenska till förmån för engelska. Och generellt i vår populärkultur brukar vi ju heja på den svaga parten som står upp för att bevara status quo.) Men på sikt kommer nog inte ett par hundra större renägare att kunna påverka miljardinvesteringar som är viktiga för Europas gröna omställning. Det blir långsiktigt svårt att försvara regleringar och privilegier som allmänt upplevs som otidsenliga, oavsett hur rättvisa de än må kännas med tanke på vad som förflutit.
Det här var allt för idag. Nästa söndag fortsätter jag med tre till teser.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob