Fastlandskina och Taiwan har formellt aldrig slutit fred, och båda hävdar att de representerar det egentliga Kina. Trots det har status quo lyckats bestå i 72 år. I den här veckans nyhetsbrev ska vi diskutera vad konflikten gäller, och varför riskerna ökat sista tiden. Kommer ett krig bryta ut, och vad innebär det i så fall för omvärlden?
Bakgrund
Så låt oss börja med några praktiska saker. Till exempel: var ligger Taiwan? Här:
Det är alltså en ö med en huvudstad som heter Taipei, som ligger 13 mil öster om det kinesiska fastlandet, och är ungefär lika stor som Jämtland. Till skillnad från Republiken Jämtland hävdar de taiwanesiska myndigheterna inte bara att deras land är självständigt, utan också att det är de som är de rättmätiga härskarna till en mycket större yta: resten av Kina, det så kallade Fastlandskina (Mainland China).
Hur blev det så här? Kina var organiserat som en republik — Republiken Kina, eller Republic of China (ROC) på engelska — från 1912, då kejsarhuset störtades, till 1949 då Mao Zedong vann inbördeskriget mellan nationalister och kommunister och utropade en ny stat, Folkrepubliken Kina (People’s Republic of China, PRC). Resterna av den gamla regimen flydde över Taiwansundet till Taiwan och fortsatte att styra Republiken Kina därifrån, även om de bara kontrollerade öns territorium. I 20 år hävdade de att de var den legitima kinesiska regimen, som bara tillfälligt var i exil. Men 1972 började Nixon återupprätta kontakterna med Kina, och sju år senare erkändes Folkrepubliken Kina som det "riktiga Kina" av USA. Folkrepubliken tog över Kina-stolen i FN, och efter det att Taiwan-regimens status varit mer oklar.
Stora delar av omvärlden följer den så kallade "En Kina"-policyn, där man slagit fast att det bara finns ett land som heter "Kina". Både Folkrepubliken Kina och det nationalistiska partiet på Taiwan håller med om principen: de är bara oense om vilken av deras regeringar som är de rättmätiga arvtagarna till namnet Kina...
Det står till exempel i Folkrepublikens grundlag att Taiwan är en del av Kina:
Taiwan is part of the sacred territory of the People's Republic of China. It is the lofty duty of the entire Chinese people, including our compatriots in Taiwan, to accomplish the great task of reunifying the motherland.
Och, vice versa, hävdade en taiwanesisk president från nationalistpartiet så sent som 2008 att Fastlandskina är en del av Republiken Kina, dvs den som styrs från Taiwan.
Nu för tiden har i stort sett alla andra länder, utom några småländer, accepterat Folkrepublikens version. Men allt kring Taiwans status är känsligt, och Fastlandskina (hädanefter: Kina) markerar aggressivt mot alla försök att implicera att Taiwan är ett land. Till exempel har flygbolag världen över varit tvungna att ändra rubriken "Länder" till "Länder och regioner" om de skulle kunna upprätta en lista på, eh, länder och Taiwan. Likaså har annonsörer som råkat referera till Taiwan som ett land tvingats be om ursäkt för att få fortsätta sälja varor i Kina.
Risk för krig?
Fram till 1979 var Kinas officiella hållning att Taiwan skulle “befrias” med våld, men i samband med att USA erkände Folkrepubliken ändrades policyn till att verka för “fredlig återförening”. I takt med att en opinion växte fram i Taiwan för fullständig självständighet ändrades dock tongångarna i Kina igen, och 2005 stiftades en "anti-utbrytningslag" som slår fast:
There is only one China in the world. Both the mainland and Taiwan belong to one China. […] Taiwan is part of China. The state shall never allow the "Taiwan independence" secessionist forces to make Taiwan secede from China under any name or by any means. […]
To reunify the country through peaceful means best serves the fundamental interests of the compatriots on both sides of the Taiwan Straits. The state shall do its utmost with maximum sincerity to achieve a peaceful reunification. […]
In the event that the "Taiwan independence" secessionist forces should act under any name or by any means to cause the fact of Taiwan's secession from China, or that major incidents entailing Taiwan's secession from China should occur, or that possibilities for a peaceful reunification should be completely exhausted, the state shall employ non-peaceful means and other necessary measures to protect China's sovereignty and territorial integrity.
Så lagen är tydlig att även om fredlig återförening är att föredra, så “måste” Kina ta till “icke-fredliga” åtgärder om Taiwan antingen försöker bryta sig loss (förklara sig självständigt) eller man inte ser någon framkomlig fredlig väg.
En viktig anledning till att Kina hittills avhållit sig från att använda våld för att ta kontroll över Taiwan är sannolikt att USA tydligt markerat sitt stöd för landet, enda sedan det globala kriget mot kommunismen inleddes på 1950-talet.
Washington switched diplomatic recognition from Taiwan to China in 1979, but remains the island’s most important unofficial ally and military backer. For decades the US has maintained a deterrence policy of strategic ambiguity, refusing to say if it would come to Taiwan’s aid militarily in the event of an invasion.
Man har länge sålt vapen till ön, och till och med skickat militärfartyg till området för att visa sitt stöd för Taiwans rätt att fortsätta existera.
When in 1996 China sought to intimidate the Taiwanese, about to vote in their first free presidential election, by means of missile tests, President Bill Clinton ordered the USS Nimitz, a nuclear-powered aircraft-carrier, and her attendant battle group to the waters off Taiwan. The missile tests stopped.
Risken för en väpnad konflikt har dock ökat sista åren, eftersom Kina blivit mäktigare och mer aggressivt (vissa anser att upprustningen drivits av förödmjukelsen 1996). Det finns tecken på en ond spiral, där ökad opinion för självständighet i Taiwan drivit aggression från Kina, vilket i sin tur ökar opinionen för självständighet ytterligare.
Så tror man att Kina kommer att försöka ta makten över Taiwan med våld? Självklart finns det också varianter av ren militär invasion, till exempel att Kina försöker inleda en blockad av Taiwan. Men i slutändan kräver också sådana lösningar militär överlägsenhet för att vara hållbara. Så låt oss först titta på Kinas förmåga att vinna ett krig, och sedan deras avsikter att vilja inleda det.
Skulle Kina vinna ett krig?
Kina har genomgått en stor upprustning under de senaste årtionden, i takt med att deras ekonomi växt, och att vinna över Taiwan anses i militär doktrin vara arméns “huvudsakliga strategiska riktning”.
Kinas flotta har nu flest krigsskepp i världen, med mer än 90 krigsfartyg sjösatta bara de senaste fem åren. Man har också numera två hangarfartyg och bygger hundra stridsflygplan varje år. Sedan 2017 står även civila fartyg, t.ex. containerfraktgiganten COSCO:s över tusen fartyg, till militärens förfogande i händelse av krig, och ska förbereda sig även i fredstid för militära syften.
Kina blir också mer och mer villiga att sätta sina egna regler. Senaste tiden har kinesiskt stridsflyg gång på gång kränkt taiwanesiskt luftrum, upp till tjugofem plan samma dag. Det är tydligt att man vill sända ett budskap.
Den taiwanesiska militären är dock relativt slagkraftig — med fokus på ordet relativ. Man har 10-20% av Kinas fartyg, flygplan och stridsvagnar, trots att man bara har 0,4% av ytan och 1,7% av dess befolkning. Det är förvisso imponerande, men knappast så betryggande givet att Taiwan är Kinas primära militära mål. Viktigare är att Taiwan är en kuperad och bergig ö, med bara ett fåtal naturliga hamnar som måste tas. Bedömare räknar med att att en invasion av Taiwan skulle vara en betydligt större militär övning för Kina än landstigningen i Normandie under andra världskriget, och det skulle kunna bli en utdragen historia om Taiwan till exempel sänker stora skepp framför sina hamnar för att hindra anfallande styrkor. Uppskattningsvis 1-2 miljoner soldater skulle behöva landsättas i tiotusentals fartyg. Men i slutändan kommer Taiwan knappast kunna hålla emot hela den kinesiska militären på egen hand.
Kommer Taiwan få stöd av USA i händelse av en invasion? USA har inget formellt försvarsavtal med Taiwan, men har under lång tid markerat sitt stöd till Taiwan, och amerikanska generaler är väl medvetna att om USA överger Taiwan så kommer alla deras andra allierade — och fiender — att drastiskt nedvärdera synen på USA:s styrka att ingripa. Det skulle bli slutet på Pax Americana, så som Storbritanniens roll på världsscenen försvagade kraftigt efter Suezkrisen 1956.
The bigger reason is that Taiwan is an arena for the rivalry between China and America. Although the United States is not treaty-bound to defend Taiwan, a Chinese assault would be a test of America’s military might and its diplomatic and political resolve. If the Seventh Fleet failed to turn up, China would overnight become the dominant power in Asia. America’s allies around the world would know that they could not count on it. Pax Americana would collapse.
Så mycket talar för att USA skulle skicka trupper för att stödja Taiwan. Men vad händer om Taiwan faller innan de hinner fram? Då skulle ju amerikanska trupper tvingas anfalla en ö som hålls av Kina — vill verkligen USA vara den som avfyrar första skotten mot en kärnvapenmakt?
Man kan också tänka sig att andra länder skulle ställa upp på Taiwans sida. Japan har nära band med den taiwanesiska regimen, och vissa japanska öar ligger bara 12 mil från Taiwan. Japans vice premiärminister uttryckte nyligen att en attack på Taiwan skulle hota Japans säkerhet, och därmed att Japan skulle kunna tänkas hjälpa till att försvara Taiwan:
Deputy Prime Minister Taro Aso has signaled that Tokyo would consider a Chinese invasion of Taiwan an existential threat to its security, allowing Japan to help defend the self-ruled island with the United States. “If a major incident happened (over Taiwan), it’s safe to say it would be related to a situation threatening the survival (of Japan). If that is the case, Japan and the U.S. must defend Taiwan together,” local media quoted Aso as saying during a speech in Tokyo on Monday.
Han tvingades sedan delvis ta tillbaka uttalandet, men bedömare ser det snarare som en testballong för vad man kan säga än en förhastad kommentar.
Men även om USA och Japan stödjer Taiwan är den inte givet vad utfallet blir. Kina är trots allt en av världens största militärmakter. Tvärtom visar fler och fler krigsspel att USA förlorar i många scenarion. Utöver att Kina har fler fartyg (om än mindre) slåss de också på hemmaplan, och har format hela sin militär efter precis det här syftet.
Chefen för USA:s stillahavskommando förklarade i våras för senaten att han trodde att Kina hade möjlighet att anfalla Taiwan redan om sex år, utifrån att president Xi Jinping har satt upp det målet för den kinesiska militären (lagom till militärens 100-årsfirande). Uttalande väckte förstås mycket uppmärksamhet, och USA:s försvarschef förtydligade senare att det gäller förmåga och inte avsikt.
“It’s a capability, not an intent to attack or seize. My assessment is an operational assessment. Do they have the intent to attack or seize in the near-term defined as the next year or two. My assessment of what I’ve seen right now is no, but that could always change. Intent is something that could change quickly. “
Men ändå. Kina skulle knappast vilja anfalla Taiwan om de inte var hyfsat säkra på utgången. Att de har förmåga att med hög sannolikhet vinna ett krig om sex år är en game-changer för stabiliteten i området.
Vill Kina ha krig?
Så vad är deras avsikter? Man kan, som alltid, argumentera för båda positionerna.
Hökar som tror att Kina vill ha krig skulle peka på en allmänt ökad nivå av aggressivitet, i takt med att landet sluter sig kring en nationalistisk vision om "Kinas århundrade". Man utmanar demokratin i Hong Kong, sätter muslimer i Xinjiang i förvar, kräver kontroll över Sydkinesiska havet etc. Taiwan kan ses som extra känsligt eftersom det blir en slags spegelbild för den kinesiska befolkningen, om hur en öppen och fri kinesisk regim kan vara framgångsrik.
Kinas president Xi pratar ofta om vikten av en återförening med Taiwan. Vissa bedömare tror att det är viktigt för honom att åstadkomma detta under sin livstid, som en del av hans legacy mot eftervärlden.
There would be no great rejuvenation of the Chinese nation without solidifying control over the historic territories China considered inherently its own. The policies of Tibetan resettlement, Xinjiang concentration camps, clamping down on Hong Kong and “reunification” with Taiwan were all popular at home.
Xi har satt år 2049 (när folkrepubliken firar 100-årsdag) som deadline för att realisera den kinesiska dröm som han målade upp 2013 om en nationell vitalisering (national rejuvenation), och har tidigare sagt att en återförening med Taiwan är en del av denna kinesiska dröm.
President Xi Jinping on Wednesday said China must be and will be reunified, as he addressed a gathering in Beijing to commemorate the 40th anniversary of the Chinese mainland's Message to Compatriots in Taiwan.
"It is a historical conclusion drawn over the 70 years of the development of cross-Strait relations, and a must for the great rejuvenation of the Chinese nation in the new era," said Xi, also general secretary of the Communist Party of China (CPC) Central Committee and chairman of the Central Military Commission.
Speaking at the Great Hall of the People, Xi called for joint efforts across the Taiwan Strait to advance peaceful national reunification.
The long-standing political differences can not be dragged on generation after generation, Xi said.
President Xi höll ett tal senast härom veckan, när kommunistpartiet firade 100 år, där han i mångt och mycket uttryckte samma slutmål, men inte gick in på timing.
Men kanske är inte Kinas avsikter så militanta trots allt? I Xis senaste tal finns inget som tyder på att han, trots all sin retorik och nationalism, vill ändra policy kring Taiwan. Precis som tidigare nämnde han, när han refererade till Taiwan, att fokus låg på en "fredligt återförening", något som är i linje med den tidigare policy sen 1979. (Många betraktare verkar ha satt kaffet i halsgropen när den frasen försvann ur en rapport förra året, men nu är den alltså tillbaka.)
Kina verkar alltså anse att det fortfarande finns en chans till fredlig återförening. Och kanske är de nöjda med att skapa tillräcklig osäkerhet kring sina avsikter för att frysa frågan och se till att Taiwan inte rör sig mer mot självständighet:
The C.C.P.’s “game plan for Taiwan is to convince the rest of the world that resistance is futile, that the P.R.C. version of history is correct and will prevail,” Shelley Rigger, East Asia politics professor at Davidson College, said. “Therefore, sinking a lot of resources into helping Taiwan resist incorporation into the P.R.C. is a waste of your resources because you are pressing against the tide of history.”
Det finns andra skäl som talar emot att Kina skulle ta till vapen. Trots sin snabba militära expansion har landet ringa erfarenhet av erövringskrig. Armén har inte deltagit i ett större krig sedan 1979, till skillnad från USA:s militär som har riklig praktisk erfarenhet.
Och inte minst viktigt: Kinesiska kommunistpartiets löfte till befolkningen sista årtiondena varit ökat ekonomiskt välstånd, inte symboliska angreppskrig (raka motsatsen till Hitler som, enligt Orwell, vann sitt folks lojalitet genom att utlova "kamp, fara och död”). Det är svårt att se att en invasion av Taiwan skulle ge några meningsfulla ekonomiska fördelar i förhållandet till de materiella och mänskliga kostnader det skulle ge. Vill Xi riskera vägen mot ökat välstånd och tillväxt?
China’s public stance involves much sabre-rattling, to be sure. Viewers of state television are never far from their next sight of an aircraft-carrier, or gleaming jets screaming through azure skies. But calls for sacrifice to prepare the public for full-on hostilities are missing. The party’s claims to legitimacy in this, its centenary year, are overwhelmingly domestic and based on order and material prosperity: they are buttressed by images of gorge-spanning bridges and high-speed trains, villagers raised from poverty and heroic doctors beating back covid-19 even as it rages around the outside world.
Det är dock viktigt att påminna sig om att även i Kina finnas olika viljor, som det finns olika scenarion som kan leda till att “icke-rationella” beslut fattas.
Drew Thompson, a former US defence department official responsible for managing bilateral relations with China and Taiwan, foresees a confluence of events in which Xi is forced to bargain with internal party figures to seek a third term, including some factions he has hobbled and which may be looking for leverage.
“Taiwan is probably the best tool to do that – by either forcing him to take an incredibly big gamble to use force to unify Taiwan, or make it a condition of his third term,” said Thompson. “You can see Taiwan becoming a pawn in a high-stakes existential tug of war for Xi Jinping.”
Vad skulle effekterna bli av ett krig om Taiwan?
Ett krig i Östasien skulle ha negativa effekter för i stort sett alla inblandade, framförallt de 94% av den taiwanesiska befolkningen som är motstående till “omedelbar eller senare” återförening. Kina har länge lovat "en stat, två system"-modellen till Taiwan, men efter händelserna i Hong Kong sista året verkar få taiwaneser lita på att ett sånt upplägg skulle ge meningsfull frihet.
De analytiker som kallas "realister" brukar hävda att relativ makt alltid kommer att avgöra i slutändan, och att det är naivt att tro att västvärlden kan skydda en ö som ligger några kilometer från en av världens mäktigaste länder, och som i ett halvt sekel byggt en ideologi på att den ön ska ingå i moderlandet. Den konservative skribenten Andrew Sullivan skriver (även om han efter läsarfeedback senare meddelade att han nu är mer osäker i sin syn):
And it seems to me that we should not regard much of this as outrageous. It’s what emerging powers do. Rising Britain once laid claim to over half the globe. As the US arrived on the scene, it too bossed around its own region — in the Caribbean, Central and South America.
And no, Taiwan is not a vital US interest, and we shouldn’t pretend it is. Nor is there any conceivable way the American public would support a global war to defend an island on the other side of the world — a war which essentially every Pentagon war-game predicts we’d lose.
Men även en realist, som inte värderar det taiwanesiska folkets frihet i sig, borde skrämmas av vad ett krig skulle innebära. Om USA engagerar sig har vi det första "varma" kriget mellan två kärnvapenmakter någonsin, och i krigets dimma finns alltid risk för felaktiga och irrationella beslut som eskalerar situationen. Om USA inte blandar sig i — eller förlorar — kommer vi att stå inför en ny världsordning, där Kina börjar ta USA:s plats som garant för världsfreden, i alla fall i Östasien. Japan, Australien och andra västorienterade länder skulle sannolikt tvingas omorientera sin utrikespolitik för att erkänna den nya herren på täppan. Adam Cwejman ser det hända:
Vad som ligger framför oss är avslutningen av det långa 1900-talet i Asien. Det symboliska slutet kommer komma när det föregående århundradets sista stora konflikt får ett avslut och vi på allvar träder in i en tidsålder som i allt större utsträckning kommer att domineras av det kinesiska Peking. Det är en avslutning som med största säkerhet innebär att en av Asiens mest framgångsrika och välmående demokratier upphör att existera.
Och så finns det förstås väldigt tydliga ekonomiska konsekvenser. Som vi diskuterade i Stedman Summaries #31 är taiwanesiska TSMC världsledande på chips, och i synnerhet på de avancerade chips som driver dagens mobiltelefoner och datorer. Att Kina tog kontrollen över fabrikerna, eller att de förstördes, skulle påverka tillgången på elektronikprodukter i åratal.
Assuming China can get TSMC is up and running again after an invasion — this is a really big assumption — all of TSMC’s clients in the west will have a painful choice to make: (1) Drop TSMC immediately, so that there are just no new products — no new iPhones, no new NVIDIA GPUs, no new who-knows-what other kinds of advanced products that rely on TSMC chips either in the product itself or in the production process — for two or three years until everyone can find replacement foundry capacity …
Hur kan krig undvikas?
Så finns det en väg framåt där en väpnad konflikt kan undvikas? Förhoppningsvis.
Det ligger i USA:s intresse att fortsätta stödja "En Kina"-policyn och vara tydlig med att man inte kommer att verka för självständighet. Men samtidigt bör man också artikulera att man kommer att försvara Taiwan mot ett väpnat angrepp, gärna tillsammans med de andra medlemmar av quaden: Japan, Australien och Indien. En del av tydligheten kan bestå i att öka de militära resurserna i närområdet. Man vill öka kostnaderna för Kina att genomföra ett angrepp, men samtidigt behålla moroten för status quo: det får inte uppfattas av Kina som att dörren stängs till en framtida återförening. Det här ligger också i linje med folkviljan i Taiwan: 80% vill behålla status quo och skjuta valet mellan självständighet och återförening på framtiden.
USA och Taiwan behöver samtidigt förbereda sig på att Kina sannolikt inte kommer att släppa kravet på återförening, och att hotet om en invasion inte kommer försvinna under överskådlig framtid. Det är sunt för omvärlden att bli mindre beroende av Taiwan ekonomiskt, inte minst vad gäller kritiska produkter för nationell säkerhet. Någonstans kommer världens ledare att behöva fundera på avvägningen mellan en effektiv, global ekonomi och en säkerhetsarkitektur som tar hänsyn till olika nationalstaters intressen och självbild. Balansen kommer nog inte se ut som den gjort de senaste årtiondena. Även om Taiwan förblir självstyrande går vi mot en mer multilateral och oberäknelig värld, där Pax Americana urvattnas steg för steg.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att skriva upp sig här för framtida utskick (det är helt gratis!).
Nyhetsbrevet tar semester en vecka, men vi hörs på söndag om två veckor. Ha det så bra tills dess!
—Jacob