Vad innebär yttrandefrihet?
Frågeställningen “Vem bestämmer vad man får skriva och göra på Internet?” kan kanske ses som tre olika delfrågor:
Vad är lagligt? (så att staten inte stoppar mig)
Vad anser andra är lämpligt? (så att jag har praktisk möjlighet att nå ut)
Vad är impopulärt? (så att jag vågar och orkar stå upp för mina åsikter, trots arga påhopp)
I veckans nyhetsbrev ska vi framförallt diskutera den andra nivån: hur kan jag i praktiken få mottagarna att höra vad jag säger, och vilka kommer att stoppa mig? Den tredje nivån är också intressant, och säkert någonting vi kommer att återkomma till framtida nyhetsbrev.
Men låt oss först titta kort på den första nivån, det är som är den formella yttrandefriheten. Yttrandefriheten går olika långt i olika länder, men generellt finns ett långtgående stöd i demokratier för invånares rätt att säga vad de vill utan att staten stoppar dem. I den svenska Regeringsformen 2 kap. 1 § framgår det att:
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
[...]
Och i Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen beskrivs medborgarnas rättigheter att uttrycka sin åsikt i medier och böcker, utan att myndigheterna censurerar. Yttrandefrihet inskränks förvisso på olika sätt, t.ex. vad gäller olaga hot, förtal, uppvigling etc, men utgångspunkten är klar: det allmänna (staten) ska inte hindra medborgarna från att säga vad de tycker. Att som statstjänsteman eller folkvald överträda dessa lagar kan ha både juridiska och symboliska konsekvenser. Justitieminister Laila Freivalds tvingades t ex avgå 2006 efter att det framgått att UD påverkat ett privat webbhotell att stänga ner Sverigedemokraternas webbplatser.
Så tillbaka till andra nivån. För i praktiken är det ju inte bara staten som kan begränsa andras yttrandefrihet. Senaste åren har begreppet "cancel culture" etablerats för att, enligt Språkrådets nyordslista för 2020, beskriva "aktivism som syftar till att personer med kontroversiella åsikter ska berövas sina plattformar för att föra ut dessa åsikter". Sådan aktivism vänder sig alltså ofta mot företag, ofta i syfte att de ska fatta beslut som påverkar andra företag eller privatpersoners möjlighet att föra ut sina budskap.
Historiskt har företag som äger konsumentvarumärken varit mest utsatta för folkopinionen. Företag som H&M har bojkottats på grund av olika ställningstaganden, från barnarbete i leverantörskedjan till val i reklamen, och de har sedan gjort val som påverkat deras leverantörer.
Nu för det tiden är det ofta tvärtom: företag längre bak i värdekedjan väljer att sluta leverera vissa kritiska tjänster till sina kunder eller användare, som i sin tur tvingas begränsa sina yttranden. Det mest uppmärksammade fallet var kanske när Twitter och Facebook valde att plocka bort dåvarande president Trump från sina plattformar, efter att hans uttalande ansågs ha uppmuntrat en folkmassa att storma Kapitolium.
Rent juridiskt är det helt i sin ordning för en enskild organisation eller privatperson att inte vilja bidra till att sprida någon annans yttrande: jag kan inte kräva av Facebook att de ska visa mitt inlägg för alla. Den formella yttrandefriheten är en rättighet som skyddar mig mot att staten begränsar mig, inte att Facebook begränsar mig.
Det är helt enkelt upp till företaget, Facebook i det här fallet, hur de vill göra. De har ingen skyldighet att censurera mitt inlägg, men de har heller ingen skyldighet att sprida det. I USA slår sektion 230 av Communications Decency Act fast att det företag som tillhandahåller en "interaktiv datortjänst" inte ska ses som en ansvarig utgivare som kan ställas till svars för innehållet, utan bara som distributör av informationen. På samma sätt är Facebook inte ansvarig utgivare enligt svensk lag, utan varje användare (och sidadmin) ansvarar för sina inlägg. För att vända på det: bolag som Facebook måste inte moderera inlägg — men de får om de vill!
Ett aktuellt fall: OnlyFans
En av de senaste diskussionerna på temat gäller OnlyFans, en brittisk tjänst där privatpersoner kan producera filmer och bilder som delas med betalande prenumeranter. De flesta innehållsskapare verkar erbjuda olika typer av striptease eller nakenhet, och bolaget beskrivs ibland som en slags “TikTok för vuxna”. Till skillnad från vanliga porrsajter har innehållsskaparna kontroll över vad de delar och med vem, hur mycket de jobbar — och de behåller 80% av intäkterna.
(Det finns också en del kändisar som Bella Thorne som tjänat stora pengar på mer påklädda bilder, men det verkar vara en liten del av appens framgång.)
Men för en knapp månad sen gick OnlyFans ut med att de skulle förbjuda all pornografi (men fortfarande tillåta nakenhet). Ett rykte sa att associationerna med porr gjorde att man hade svårt att hitta investerare, och andra spekulerade att åtgärden var tajmad för minska fokuset på en BBC-dokumentär om hur bolaget inte följer sina egna regler. Men bolagets VD förklarade att de tvingades till åtgärden för att banker som hanterar deras utbetalningar till innehållsskapare och betalaktörer som hanterar kundernas kreditkortsbetalningar hotat med att stänga av dem. Kristna antiporrgrupper, som länge jobbat för att på “moraliska grunder” (en av de största grupperna hette länge Morality in Media) försöka få bort pornografi på nätet genom lobbyarbete mot banker, tog åt sig äran för förändringen.
Beslutet ledde dock till mycket kritik. Många innehållsskapare i appen kritiserade förslaget för att de ansåg att det slog undan benen på dem:
“People are not going to be able to make ends meet,” she said. “People are going to lose the roofs over their heads.”
Kenneth Pabon, 22, an OnlyFans creator in New York, joined the platform last year after the onset of the coronavirus pandemic and is using his income from the site to pay off his student loans. “OnlyFans is how I pay my rent,” he said. “I feed myself from this.”
Och andra menade att det var betydligt bättre att försörja sig på att dela bilder via en app, än att tvingas ut i prostitution, eller andra sajter med sämre villkor.
Banks and credit card companies are risk-averse institutions, easily scared by potential bad publicity. Religious groups know this, and have made no secret of targeting them in their quest to eliminate sex workers altogether. In doing so, companies like Mastercard have become enablers of these anti-porn, anti-LGBTQ, misogynist groups. Companies like Mastercard are now accomplices in the disenfranchisement of millions of sex workers, complicit in pushing workers away from independence into potentially more dangerous and exploitative conditions.
Och efter några dar sköt bolaget upp porrförbudet, efter att, enligt uppgift, ha fått garantier från sina bankpartners att de kunde fortsätta.
Finansiella institutioner är ju förstås rädda om sitt varumärke, men insåg kanske i det här fallet att de heller inte ville associeras med “bankcensur”:
En representant för branschorganisationen Free Speech Coalition säger:
the groups “didn't expect so much of the [OnlyFans] coverage to paint them as bad guys, or to talk about their religious campaign.”
Banks, it seems, have been caught similarly flat-footed by the response to the OnlyFans ban – particularly compared with the response when similar moves were made against PornHub last fall, leading to policy changes at that site.
Det var mindre än ett år sen Mindgeek, som driver porrsajter som t ex Pornhub, utsattes för en liknande aktion, som slutade just med att Visa och Mastercard stängde av dem (se Stedman Summaries #2). Men där fanns ett betydligt starkare stöd i den allmänna opinionen. Only Fans ses som en peer to peer-app, där enskilda skapare kan livnära sig på att dela material med dem de väljer, medan Mindgeek sågs som ett stort företag som distribuerar porrfilmer på andra. Och frågan fick stor uppmärksamhet efter att NY Times-journalisten Nicholas Kristof visat hur Mindgeek förstör liv genom att sprida filmer som laddats upp mot mot deltagarnas vilja. (Kristof menar själv att han inte är emot porrsajten som sådan, men föreslog att alla användare måste verifiera sig för att posta innehåll, möjligheten att ladda ner filmer borde stängas av, och man borde utöka modereringen av sajten. Alla dessa förslag verkar nu ha implementerats, men Visa och Mastercard blockar fortfarande dem.)
Borde företag censurera andra enskilda?
Så i vissa fall applåderas företag som väljer att försöka censurera sina kunder, i andra fall får de opinionen mot sig. Vad avgör?
Aktörer som kämpar för yttrandefrihet problematiserar situationen med att en privat aktör, som man inte kan utkräva demokratiskt ansvar av, över huvud taget kan inskränka andras lagliga uttrycksformer. Striptease är ju till exempel lagligt både i Storbritannien, där OnlyFans verkar, och i USA, där bankerna verkar. Den amerikanska ideella organisationen Electronic Frontier Foundation (EFF) har konsekvent uttalat sig mot vad de kallar “finansiell censur”, och menar att de här moraliska frågorna är för viktiga för att lämnas till finansbolag som inte har rätt incitament och kompetens att bedöma dem:
In 2010, the whistleblower website WikiLeaks suffered an extra-legal financial blockade spurred on by unofficial government pressure, though they had not been charged with any crime in the United States. While they are among the most famous examples, there are numerous other websites that have seen their ability to receive payments and have basic banking services shut down as a way to silence them, including online booksellers, story archives, alternative social networks and others.
The actions of a small number of payment intermediaries— like payment processors, banks, and credit card companies like Visa and Mastercard—can heavily influence what kind of speech can exist online. Yet these institutions are ill-suited to consider and balance the consequences their decisions may have. Business incentives that may drive these institutions to shutter or limit accounts don’t align with the concerns of a society trying to promote diverse perspectives in an online world.
Till viss del har EFF varit framgångsrika med sitt påverkansarbete i USA: stora finansiella institutioner kan nu inte längre förbjuda hela kategorier av kunder, och myndigheten som reglerar banker har påverkat explicit att det är valda politiker och inte företag som ska avgöra vad som är “vad som är lagligt”.
Även professor John Naughton är inne på riskerna med att privata bolag beter sig som egenmäktiga kungar:
“ […] Mastercard and Visa are not qualified to make those calls. More importantly, no one elected them to make those calls.”
[…] But they could do exactly the same for a site of which some – or at least many – of us approved and supported. If we persist in outsourcing these decisions to corporations, they effectively become the sovereigns and we become their subjects.
Men det tycks finnas relativt brett stöd för att privata bolag ibland kommer att vilja utöva någon slags granskning av innehåll som de hanterar, och välja att inte bidra till att sprida visst innehåll. Hur skulle det funka om Facebook inte gjorde egna avvägningar? Skulle antingen allt innehåll spridas som någon postade (och vem avgör hur mycket det skulle spridas?) Eller skulle den formella yttrandefriheten inskränkas för att fylla det upplevda behovet hos invånare av någon slags granskning, så att man tvingas instifta just en censurmyndighet som sitter och går igenom inlägg för inlägg?
Analytikern Ben Thompson har argumenterat för en enkel modell där aktörer som är nära slutanvändare måste kunna censurera olämpligt innehåll, medan de som är längre ifrån (t.ex. företag som tillhandahåller uppkoppling till internet eller äger servrar) borde fokusera på att censurera olagligt innehåll:
It makes sense to think about these positions of the stack very differently: the top of the stack is about broadcasting — reaching as many people as possible — and while you may have the right to say anything you want, there is no right to be heard. Internet service providers, though, are about access — having the opportunity to speak or hear in the first place. In other words, the further down the stack, the more legality should be the sole criteria for moderation; the further up, the more discretion and even responsibility there should be for content:
I vissa fall anser han att det kan vara rimligt att även leverantörer längre bak i värdekedjan fattar beslut att censurera sina kunder ifall ingen annan gör det, till exempel när Cloudfare, en aktör som skyddar högprofilerade webbsajter mot belastningsattacker, slutade tillhandahålla skydd för diskussionssajten 8chan, där rasism och våldsförhärligande skildringar frodades.
Vad är alternativet?
Även om det är lätt att se nackdelarna med att privata aktörer tar över rollen att styra det offentliga samtalet så finns det också en stor fördel — det är på många sätt bättre än alternativet: att en stat gör det.
It has become fashionable on both the left and the right to argue that Big Tech is now more powerful than a government or perhaps indistinguishable from one. Here is a list of things governments sometimes do if they dislike what you say or how you say it: lock you up, take your property, take your children, send you to die in a war. Here is a list of things tech companies sometimes do: delete your account.
En kund som blir dumpad av sin leverantör kan förmodligen hitta en annan leverantör, som t ex den Trumpvänliga appen Parler gjort efter att i våras sparkats ut både från sin driftsleverantör och app stores. (Och den som fruktar en app där radikaliserade högerextrema användare kan umgås utan översyn och censur kan nog sova ganska lugnt om nätterna: intresset för appen har sjunkit drastiskt sen den återuppstod.)
Så givet hur trubbig lagstiftning kan vara kanske man ska vara tacksam för att privata bolag gör en del av jobbet som en censurmyndighet annars hade gjort?
Två saker skulle dock göra att det funkade bättre.
För det första, konkurrens. Om det bara finns två bolag som hanterar kreditkortsbetalningar blir man väldigt beroende av deras interna beslut:
Visa and Mastercard, acting together, are currently a chokepoint for online payments. This means that every arbitrary policy of these two companies can translate into rules that all websites who want to process payments must follow. Until and unless we create a diverse and robust market of online payment services not reliant on Visa and Mastercard, we have to deal with the fact that these two companies can dictate what you can read online—or, in this case, what porn you’re allowed to watch.
För det andra, transparens: en kompromiss kunde vara att kräva att företag måste vara transparenta med vilka censurbeslut de fattar, och varför. De stora techbolagen rör sig redan åt det hållet. Facebook, som låter tiotusentals människor och avancerade algoritmer städa sajten, har en (komplicerad) policymanual som är delvis publik, och har skapat en delvis oberoende Oversight Committee för svåra frågor. Amazon Web Services håller på att kodifiera sina ställningstaganden. Men kanske borde även de som behandlar betalningar tvingas redogöras för sina ställningstaganden, och vilka påtryckningskampanjer som ligger bakom dem?
Transparency helps shine a light on this slippery underbelly. Payment processors might reasonably convey to law enforcement a concern about public blowback if they receive requests that impact a large number of consumer accounts. Transparency provides fodder for investigative journalists, watchdog organizations, and even our elected officials seeking to better understand whether we’re adequately safeguarding privacy and speech rights.
Så för att sammanfatta: det är nog oundvikligt att privata bolag gör en del av jobbet med att styra vilka åsikter som får spridas på Internet. I alla fall om det görs på rätt sätt, med konkurrens och transparens, är det bättre än alternativet att den formella yttrandefriheten inskränks.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att skriva upp sig här för framtida utskick (det är helt gratis!).
Min plan just nu är att skicka nyhetsbrev varannan söndag. Så vi hörs sannolikt om två veckor. Ha det så bra tills dess!
—Jacob