Stedman Summaries #14

Om antirasism, identitetspolitik, wokeness och cancel culture

Temat den här veckan är kampen för samhällelig rättvisa i USA, och dess ideologiska ramverk kritisk rasteori och intersektionalitet. Det här är relevant även i en svensk kontext, då denna identitetspolitik influerat den svenska vänstern och den antirasistiska rörelsen. (Motståndarna pratar gärna om woke culture, efter stay woke som syftar på en ökad “vakenhet” för samhälleliga orättvisor, eller cancel culture, som de menar blir effekten).

Underliggande krav på förändring

Samhällelig rättvisa (social justice) är en viktig fråga i USA — av det enkla skälet att samhället inte upplevs som rättvist. Även om medborgerliga rättigheter säkrades under 1960-talet kvarstod problem med olika livsvillkor för olika etniska grupper, och en upplevd diskriminering, där polisbrutalitet är kanske det mest tydliga exemplet:

However, what African American civil rights leaders in this country have learned is that improving civil and political rights has not necessarily improved the livelihood of many people in this country; equality in and of itself does not ensure economic or social justice. 

Sedan oroligheterna i Ferguson 2014, då Michael Brown sköts av polis, har frågor om livsvillkoren för svarta i USA kommit högt upp på agendan. Black Lives Matter-protesterna intensifierades då George Floyd dödades av polis i somras.

it is clear that since the Ferguson uprising of 2014, we have been living through the most sustained and broadly supported civil rights movement since the 1960s... This past June, the top five New York Times nonfiction best sellers were all books about antiracism.

(En av böckerna är Ibram X Kendis "Så blir du en antirasist”, som vi återkommer till senare i det här utskicket, och som fick mycket utrymme i DN)

Karin Pettersson skriver i Aftonbladet:

Utan att förstå vreden som [valet av Trump] väckt går det inte att förstå det som händer i USA nu. Black Lives Matter-protesterna bottnar i ett rasförtryck där svarta sätts i fängelse, dör i förtid, förlorar jobbet och saknar sjukvård. Men de handlar också om rätten att bli betraktad som en fullvärdig människa.

Generellt verkar fokuset på frågan bidragit till en ökad förståelse också från majoritetsbefolkningen för frågan, inte minst från vita demokrater:

This change amounts to a “Great Awokening” — comparable in some ways to the enormous religious foment in the white North in the years before the American Civil War. It began roughly with the 2014 protests in Ferguson, Missouri [...] White Democrats suddenly started expressing dramatically higher levels of concern about racial inequality and discrimination, while showing greater enthusiasm for racial diversity and immigration.

Det teoretiska ramverket bakom

Självklart finns olika åsikter bland de som kämpar för social rättvisa, men en teoribildning vid namn kritisk rasteori underbygger en stor del av den progressiva debatten i USA.

Bakgrunden till kritisk rasteori

Kritisk rasteori växte fram på 1980-talet, och betonade vikten att inte bara se på avsiktlig diskriminering, utan att fokusera på alla förlopp som leder till att vissa grupper får det sämre:

CRT [Critical Race Theory] recognizes that racism is engrained in the fabric and system of the American society. The individual racist need not exist to note that institutional racism is pervasive in the dominant culture. […] CRT identifies that these power structures are based on white privilege and white supremacy, which perpetuates the marginalization of people of color. CRT also rejects the traditions of liberalism and meritocracy. 

Ett grundantagande är att mänskligheten kan delas upp i vita och icke-vita (vilket ungefär motsvarar de marxistiska begreppen förtryckare och förtryckta), där vita åtnjuter olika fördelar (något som kallat vitt privilegium eller vit övermakt) oavsett om de är medvetna om det eller inte:

Racism had been thought of as a question of beliefs and practices—beliefs about racial inferiority and actions taken as a result of those beliefs. Now there was a shift toward a consideration of what might be thought of as the pleasures of whiteness, satisfactions derived from a position of structural superiority that might not align at all with conscious intent.

Även om kritisk rasteori fokuserar på minoriteters livsvillkor finns ett fokus på hur olika typer av "förtryck" samverkar, något som kallas intersektionalitet. Att vara svart kvinna innebär t.ex. utmaningar som vare sig en svart man eller en vit kvinna möter.

Intersectionality means the examination of race, sex, class, national origin, and sexual orientation, and how their combination plays out in various settings.

Kritisk rasteori har, liksom andra kritiska teorier, växt fram ur marxistisk teori (vilket framgår i synen på förtryckare/den förtryckte), men också påverkats av dekonstruktion. Istället för vikten av objektivt data och logik betonas vikten av levd erfarenhet:

Narratives or counterstories, as mentioned before, contribute to the centrality of the experiences of people of color. These stories challenge the story of white supremacy and continue to give a voice to those that have been silenced by white supremacy.

Eftersom det inte finns en objektiv sanning att sträva mot förskjuts istället målet till upplevd rättvisa. Det handlar om olika gruppers intressen (av rättvisa), inte om att hitta de bästa idéerna:

Aristotle often evaluated a thing with respect to its “telos” – its purpose, end, or goal. [...] What is the telos of university? The most obvious answer is “truth” –- the word appears on so many university crests. But increasingly, many of America’s top universities are embracing social justice as their telos, or as a second and equal telos.

Den svarta feministiska grupp som utvecklade ramverket kallade det identitetspolitik, eftersom de använde sina egna erfarenheter och identiteter som underlag.

Relationen med marxism

Identitetspolitik har på många sätt ersatt marxismen som den övergripande teoribildningen på vänsterkanten, till gamla marxisters förtret:

Den uppsättning av sociala och ekonomiska förhållanden som utgör kapitalismen existerar objektivt. Om du inte tror på det kan du ju se vad som händer om du struntar i att arbeta eller betala hyran! Eftersom den överväldigande majoriteten av oss lever under kapitalismen och exploateras av den, utgör klassanalys och klasskamp den viktigaste ”betraktningsvinkeln” och det viktigaste teoretiska verktyget för att förena oss alla och uppnå allas frigörelse.

En grundläggande skillnad mellan identitetspolik och marxism är alltså analysen av vad som är pudelns kärna:

Den mest avgörande skillnaden är att identitetspolitiska förklaringsmodeller och strategier är idealistiska, i motsats till marxismens materialistiska synsätt. Enligt marxismens materialistiska syn är det samhällets materiella bas (produktionssätt, ekonomiska relationer och motsättningar) som ligger till grund för överbyggnaden (idéer, kultur, beteenden och språk). Enligt idealismen är det tvärtom.

Och därmed skiljer sig också lösningarna: mycket handlar om att individer ska bli omvända (vakna upp), snarare än någon slags kollektiv kamp:

Much of the popular literature of antiracism, though it uses the lexicon of left politics (“whiteness,” “identity politics”), deploys self-actualization as its primary enticement to the reader. Follow these rules, and you too can grow into an antiracist. Antiracism is “the work,” and even if the goal is an antiracist society, the royal road runs not through organizing but through personal transformation.

Fokus på narrativ och ord

Ett viktigt kännetecken för kritisk rasteori, och dess intellektuella förfäder, är fokus på narrativ och ord. Men ord betyder inte alltid det man tror. Ur den integrationspolitiska utredningen som Mona Sahlin beställde 2004:

Vissa grupper har i särskilda historiska situationer omdefinierats och gjorts ”vita” (exempel genom historien är: irländare, mexikaner och judar) och behandlas omväxlande som en del av vitheten, omväxlande exkluderas de. […] Snarare än en självklar och stabil indelning bör vithet, enligt Jackson ses som ”en diskurs för rasifierade privilegier som inte på något direkt sätt motsvaras av en särskild grupp människor”.

Så "vit/icke-vit" verkar ibland mer syfta på "förtryckare/förtryckt" än faktisk hudfärg.

“Rasism” är ett annat ord som ändrar innebörd i kritisk rasteori. Det betydde tidigare att vissa folkgrupper var mindre värda än andra, och breddades sedan till åsikten att vissa kulturer var mindre värda än andra. Nu menar Ibram X Kendi är "rasism" är alla handlingar som innebär olika utfall för människor i olika grupper:

Kendi’s central argument is that it is policy outcomes, not personal intent, that matter. “Racist policies are defined as any policy that leads to racial inequity,” he told me when I interviewed him in 2019. “And so, for me, racial language in the policy doesn’t matter, intent of the policymaker doesn’t matter, even the consciousness of the policymaker, that it’s going lead to inequity, doesn’t matter. It’s all about the fundamental outcome.

Den amerikanske bloggaren Matthew Yglesias skriver:

According to Kendi, any racial gap simply is racist by definition; any policy that maintains such a gap is a racist policy; and — most debatably — any intellectual explanation of its existence (sociological, cultural and so on) is also racist. He has famously argued that anything that is not anti-racist is perforce racist.

Synen på yttrandefrihet

Ord är handling i en värld som bygger på narrativ, så yttranden kan vara ett hot:

[the left’s illiberal style] frequently collapses the distinction between words and action — a distinction that is the foundation of the liberal model — by describing opposing beliefs as a safety threat... Since criticism of violent protests is racist, and racism obviously endangers black people, an act as seemingly innocuous as sharing credible research poses a threat to safety.

Och yttranden kan ju förvisso leda till hot och våld — till exempel när Trump inspirerade människor att attackera Kapitolium, eller i Rwanda 1994:

In 1993 and 1994, talk-radio hosts in Rwanda calling for bloodshed helped create the atmosphere that led to genocide. The Clinton administration could have jammed the radio signals and taken those broadcasts off the air, but Pentagon lawyers decided against it, citing free speech. It’s true that the propagandists’ speech would have been curtailed. It’s also possible that a genocide would have been averted.

Men kraven på självcensur och censur går bortom faktiska hot och uppmaningar till våld. Jonathan Chait går igenom fall där journalister stigmatiserats och/eller fått sparken för att de lyft fram kompletterande perspektiv, t.ex. en analytiker som sparkades för en tweet under Black Lives Matter-protesterna där han delade ett paper som visade att våldsamma protester varit politiskt negativa för demokraterna.

Situationen i Sverige

Mycket av teoribildningen och den samhälleliga debatten kommer från USA, men det har också redan påverkat debatten i Sverige. Redan 2013 skrev Dagens Arena om behovet av "kritiska rasstudier" i Sverige:

För det finns mycket för forskningen att ta sig an. Det gäller bland annat den allt tydligare boendesegregationen (särskilt bland vita), skolval i syfte att undvika så kallade ”synliga” minoriteter – i praktiken icke-vita elever, rasstrukturer på arbetsmarknaden, ungdomsarbetslöshet bland den så kallade ”andra generationen”, barnfattigdom bland barn till utomeuropeiska migranter eller migrantättlingar, demografiska förändringar, polisiär rasprofilering, exotisering av icke-vita och rasstereotyper inom populärkulturen, men även nya sociala rörelser och nya identifikationer.

I Sverige pratar man oftast om perspektivet intersektionalitet, men i höstas gavs “Sveriges första kurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv" vid Karlstads universitet.

Argumenten mot identitetspolitik

Identitetspolitik utmanas på olika sätt. Låt oss strukturera det som fyra argument.

1. Yttrandefrihet behövs i öppet samhälle

För det första ser många debattörer påverkan på yttrandefrihet som problematiska. I somras skrev 153 inflytelserika debattörer ett öppet brev om vikten av en öppen debatt (och fick svar här):

The free exchange of information and ideas, the lifeblood of a liberal society, is daily becoming more constricted. While we have come to expect this on the radical right, censoriousness is also spreading more widely in our culture: an intolerance of opposing views, a vogue for public shaming and ostracism, and the tendency to dissolve complex policy issues in a blinding moral certainty. We uphold the value of robust and even caustic counter-speech from all quarters. But it is now all too common to hear calls for swift and severe retribution in response to perceived transgressions of speech and thought. More troubling still, institutional leaders, in a spirit of panicked damage control, are delivering hasty and disproportionate punishments instead of considered reforms.

Editors are fired for running controversial pieces; books are withdrawn for alleged inauthenticity; journalists are barred from writing on certain topics; professors are investigated for quoting works of literature in class; a researcher is fired for circulating a peer-reviewed academic study; and the heads of organizations are ousted for what are sometimes just clumsy mistakes.

Även om man inte riskerar att få sparken kan stigmat av att riskera att bli kallad “rasist” tänkas kväva debatten:

Such an approach impedes actually thinking about problems — particularly in media, academic and nonprofit circles, where the accusation of racism can carry severe consequences. And so to avoid controversy, people avoid important debates rather than risking offense.

Jonathan Chait har som sagt gått igenom ett antal fall där journalister "cancellerats" och sammanfattar det med:

The norm of suppressing a belief because somebody saying it makes them or others unsafe has left a trail of absurd or horrifying episodes in academia and elsewhere that many progressives insisted didn’t matter because It Wouldn’t Happen Here.

David Brooks skriver i NY Times om hur en call-out eller cancel kultur injagar skräck och kuvar människor:

You also see how once you adopt a binary tribal mentality — us/them, punk/non-punk, victim/abuser — you’ve immediately depersonalized everything. You’ve reduced complex human beings to simple good versus evil. You’ve eliminated any sense of proportion. Suddenly there’s no distinction between R. Kelly and a high school girl sending a mean emoji.

The podcast gives a glimpse of how cycles of abuse get passed down, one to another. It shows what it’s like to live amid a terrifying call-out culture, a vengeful game of moral one-upsmanship in which social annihilation can come any second.

Synen på yttrandefrihet verkar vara en generationsfråga inom vänstern. Ira Glasser, fd verksamhetschef för American Civil Liberties Union, säger:

As I said, when I came to the ACLU, my major passion was social justice, particularly racial justice. But my experience was that free speech wasn't an antagonist. It was an ally. It was a critical ally. I said this to the audience, and I was astonished to learn that most of them were astonished to hear it—I mean, these were very educated, bright young people, and they didn't seem to know this history—I told them that there is no social justice movement in America that has ever not needed the First Amendment to initiate its movement for justice, to sustain its movement for justice, to help its movement survive. […] For people who today claim to be passionate about social justice to establish free speech as an enemy is suicidal.

Även Karin Petterson i Aftonbladet, som generellt står upp för behovet att utmana yttrandefriheten, ser riskerna:

Det är viktigt att se att det finns intolerans inom vänstern. Att journalisten Kajsa Ekis Ekman avbokas som talare om Latinamerika för att hon uttryckt åsikter om transpersoner är uselt. Det finns farliga och oförsonliga drag i den så kallade cancel-kulturen, framför allt när reaktionerna på ett misshagligt uttalande inte blir att bemöta det, utan att försöka få personen sparkad.

2. Symbolhandlingar löser inte faktiska problem

Det andra argumentet är att ett fokus på “autentiska erfarenheter” framför “objektiv fakta” inte är ett ändamålsenligt sätt att förändra samhället: det blir helt enkelt sämre resultat om man fokuserar på symbolik, istället för att faktiskt lösa svåra problem. Olika personers “autentiska” erfarenheter går ju per definition inte att utmana, vilket gör det svårare att diskutera och nå bättre lösningar.

En intervju med en skolledare i San Francisco visar hur fokus på levd erfarenhet och representation blir viktigare än fakta:

Q: So none of the errors that I read to you about previous entries made you worried that maybe this was done in a slightly haphazard way?

A: No, because I’ve already shared with you that the people who have contributed to this process are also part of a community that is taking it as seriously as we would want them to. And they’re contributing through diverse perspectives and experiences that are often not included, and that we need to acknowledge.

Men livet handlar ju inte bara om personliga erfarenheter, utan det finns ju en objektiv verklighet. Här är de kritiska marxisterna igen:

Att fokusera på tankar och idéer, skilda från deras sociala och materiella ursprung, resulterar oundvikligen i en individualistisk och subjektiv förståelse av förtryck, som drar bort uppmärksamheten från dess ekonomiska och strukturella rötter och riskerar att atomisera rörelsen.

Låt mig ta några till exempel.

Apropå vikten att lyfta fram "olika erfarenheter" så skapade ett museum i Washington D.C. en onlineportal, "Talking about race", där de bland annat hävdade att värderingen "hårt arbete är viktigt för att lyckas" och “respekt för framsteg" är "vita värderingar", Kommer barn från minoritetsgrupper att hjälpas av att sträva mot motsatsen?

Och den händelsen är inte på något sätt unik:

An essay by activists Tema Okun and Kenneth Jones, “The Characteristics of White Supremacy Culture,” for instance, has been widely disseminated in progressive nonprofit circles: It alleges that such things as “perfectionism,” a “sense of urgency” and an emphasis on “measurable goals” are manifestations of white supremacy.

Tjänar verkligen minoritetsbarn på att de inte lär sig lära och räkna lika bra i skolan, utan istället uppskattas för sin levda erfarenhet?

Kendi writes that “we degrade Black minds every time we speak of an ‘academic-achievement gap’ ” based on standardized test scores and grades.

Instead, he asks: “What if the intellect of a low-testing Black child in a poor Black school is different from — and not inferior to — the intellect of a high-testing White child in a rich White school? What if we measured intelligence by how knowledgeable individuals are about their own environments?”

We certainly could do that. But the fact remains that if African American children continue to be less likely to learn to read and write and do math than White children, and less likely to graduate from high school, then this will contribute to other unequal outcomes down the road.

Är det viktigare att man återger positiva budskap, eller att man ändrar stadsplaneringen så att fattiga familjer enklare kan få bostäder?

In much of San Francisco, you can’t walk 20 feet without seeing a multicolored sign declaring that Black lives matter, kindness is everything and no human being is illegal. Those signs sit in yards zoned for single families, in communities that organize against efforts to add the new homes that would bring those values closer to reality. Poorer families — disproportionately nonwhite and immigrant — are pushed into long commutes, overcrowded housing and homelessness.

Ett annat exempel är diskussionen om att avskaffa de standardiserade tester, SAT, som används vid antagning till högskolan. Trots att de är mer rättvisa för minoriteter så kritiseras de för att de ger olika utfall för svarta och vita elever:

What the exhaustive study found was that the SAT remains the best measurement available to find capable students who are black, poor, or first-generation immigrant. Kids who would be otherwise lost in poverty or broken families or terrible schools are uniquely discovered by this test: a full 47 percent of the students admitted because of their SAT scores “were low-income or first generation students. These students would not have been guaranteed admission on the basis of their grades alone.”

Som krönikören David French påpekar är det enklaste sannolikt inte det som verkligen hjälper svaga grupper:

There is a vast gulf between believing in good things and doing good things. One is easy. The other is really, really hard. If you seek racial justice, it’s infinitely easier demand the termination of a columnist for quoting the N-word than it is to work to end qualified immunity or to cut through the red tape (and the brick wall of NIMBYism) to build more housing and stop pushing poor families to the margins of the community.

3. Man ska inte straffa oskyldiga

Ett tredje argument berör vikten av vederbörlig process, och att enskilda inte brännmärks som “förövare” bara för någon upplevt sig kränkt. Ett antal fall har kommit upp på sista tiden där arbetsgivaren har agerat först och tänkt sedan.

• Emmanuel Cafferty höll handen på ett sätt utanför bilen som uppfattades rasistiskt, och fick sparken omedelbart utan någon chans att förklara sig

• Personal vid Smith College hängdes ut som rasister och stängdes av från sina jobb för att en svart student upplevde att de kontrollerade henne utan anledning

• En professor som använde den kinesiska termen "ne ga" i en kurs stängdes av från kursen

4. Man vill inte ställa grupper mot varandra

Det sista, men inte minst viktiga, argumentet handlar om riskerna med att lyfta fram människors grupptillhörighet, och uppmuntra till särbehandling baserat på det.

I Google Maps kan man nu t ex se vilka butiker som "ägs av svarta". Man behöver inte gå hela vägen till 1930-talets Tyskland för att se riskerna med att lyfta fram etnicitet framför allt annat. Vill vi verkligen uppmuntra framväxten av ett samhälle där människor förväntas känna lojalitet till sina gruppmedlemmar i första hand?

Den här satiriska videon lyfter fram likheterna mellan den åsikten och klassisk rasism.

Dessutom: en "hierarki av förtryck" är svår att navigera i praktiken, och söndrar mer än det förenar:

Ur denna synvinkel är alla som inte upplever ett givet slags förtryck skyldiga till att befästa förtrycket och drar nytta av det. Eftersom det finns oändliga kombinationer av överlappande förtryck och olika sätt att utöva dominans, postulerar intersektionalitetsteorin att vi alla befinner oss i ett oändligt nät där vi alla både förtrycker och förtrycks av varandra samtidigt.

Vägen framåt

Finns det aspekter av dagens akademiska antirasism som bredare grupper kan enas kring?

För det första tycker jag att en bra utgångspunkt — som alltid — är att försöka förstå de som tycker annorlunda än en själv. En klassisk essä från 1993 av professor Henry Louis Gates Jr. sätter tonen, där han på 41 sidor utvärderar critical race theory och kommer fram till att han inte håller med, men att:

The critical race theorists must be credited with helping to reinvigorate the debate about freedom of expression; even if not ultimately persuaded to join them, the civil libertarian will be much further along for having listened to their arguments and examples.

För det andra tror jag att man kan hitta viss gemensam grund i debatten. Yttrandefrihet är ju inte absolut idag heller, inte ens i USA. Och det finns ju grader mellan det är som olagligt (t.ex. förtal, barnpornografi), och det som privata aktörer inte vill associeras med. Många kan nog hålla med om att vissa saker är rimliga för privata företag att kunna ta avstånd från, även när det gäller yttranden som inte är olagliga. Ett filmbolag borde t ex kunna få välja att inte jobba med medarbetare som delar antisemitiska inlägg? Och om en av USA:s mäktigaste politiker förlorar ett bokkontrakt för att han uppmuntrar till våld så är det väl en ganska rimlig "cancellation"? För någon gräns finns det väl?

Is there any line at all? Would it be okay to disassociate with demonstrators who walked through Charlottesville, Virginia in 2017 chanting “Jews shall not replace us”? If Carano wore a “Camp Auschwitz” shirt, as one Capitol insurrectionist did, can Disney decide it doesn’t want her as one of the faces of its hit show, or would that be blacklisting conservatives? […] Does a company have to keep employing someone, even if they believe the person is hurting their brand?

För det tredje tror jag att identitetspolitik ska bemötas som alla andra åsikter man inte inte håller med om — med debatt, inte förbud. För visst är det lite ironiskt att debattörer på högerkanten, som alltid annars står upp för yttrandefriheten, vill förbjuda diskussion av kritisk rasteori.

And so, around America and even overseas, people who don’t like cancel culture are on an ironic quest to cancel the promotion of critical race theory in public forums. In September, Donald Trump’s Office of Management and Budget ordered federal agencies to “begin to identify all contracts or other agency spending related to any training on ‘critical race theory,’” which it described as “un-American propaganda.'

För det fjärde tror jag är viktigt att personer som tycker olika ändå kan samlas kring samma nyhetskällor. Kan en välrenommerad tidning som New York Times vara ett sådant opartisk centrum? Bari Weiss, en konservativ kolumnist som anställdes för att att skapa mångfald i åsikter men slutade efter tre år, är pessimistisk:

Twitter is not on the masthead of The New York Times. But Twitter has become its ultimate editor. As the ethics and mores of that platform have become those of the paper, the paper itself has increasingly become a kind of performance space. Stories are chosen and told in a way to satisfy the narrowest of audiences, rather than to allow a curious public to read about the world and then draw their own conclusions. [...] My own forays into Wrongthink have made me the subject of constant bullying by colleagues who disagree with my views. [...] But the truth is that intellectual curiosity—let alone risk-taking—is now a liability at The Times. Why edit something challenging to our readers, or write something bold only to go through the numbing process of making it ideologically kosher, when we can assure ourselves of job security (and clicks) by publishing our 4000th op-ed arguing that Donald Trump is a unique danger to the country and the world? And so self-censorship has become the norm.

Hon hävdar att tidningen är "print MSNBC", dvs en tidningsversion av USA:s mest liberala stora nyhetskanal. New York Times-egen mediaskribent Ben Smith är inne på samma sak — kan man ha en brett respekterad nyhetskälla i en alltmer polariserad tid?

I think it’s a sign that The Times’s unique position in American news may not be tenable. This intense attention, combined with a thriving digital subscription business that makes the company more beholden to the views of left-leaning subscribers, may yet push it into a narrower and more left-wing political lane as a kind of American version of The Guardian — the opposite of its stated, broader strategy.

Och för det femte — och kanske viktigast — så tror jag den stora utmaningen för klassiska liberaler blir att formulera ett eget alternativ: kan vi minska orättvisor utan att överge liberala principer? Stora grupper av svarta och andra minoritetsgrupper har väntat länge, och man kan förstå att deras tålamod urholkas. Den som vill bidra till att minska aptiten för anti-liberala lösningar kan ju bidra genom att hjälpa till att visa hur de underliggande utmaningarna kan lösas inom ett liberalt ramverk. I en svensk kontext framstår t ex alla lösningar som kan bidra till att bryta segregationen viktiga.

Det var allt för idag.

Vidarebefordra gärna nyhetsbrevet till dina vänner om du gillar det, och prenumerera om du inte redan gör det (det är helt gratis!). Vi hörs nästa söndag. Ha en bra vecka!

—Jacob