Visste Salwan Momika att han skulle bli världskändis?
Kanske inte, men han hade gjort vad han kunnat för att maximera PR-värdet av sitt stunt. 37-åringen valde att vanhelga och bränna en koran precis utanför Stockholms stora moské. För att optimera den dramatiska effekten gjorde under den religiösa högtiden Eids första dag, förra onsdagen.
Det är få privatpersoner i Sverige som lyckas påverka den politiska debatten runt om i världen, men han gjorde det. Pakistans premiärminister har uppmanat till nationella demonstrationer, Erdogan har förstås pratat om händelsen, FN:s så kallade människorättsråd har sammanträtt, Sveriges ambassad i Irak har stormats, och tilltaget har kritiserats av allt från 57 muslimska stater i ett gemensamt uttalande till påven och svenska regeringen. Det här var ju inte den första koranbränningen senaste tiden, och ett antal nya ansökningar om koranbränningarna har redan kommit in till polisen.
Som väntat har en stor debatt brutit ut om den här typen av handlingar borde vara tillåtna. Frågan delar svenska folket. 53% av svenska folket tycker nu att det ska vara förbjudet att offentligt bränna olika religioners heliga skrifter, upp från 42% i vintras. Politiskt är frågan känslig. Även om alla politiker tar avstånd från handlingen i sig vill ingen säga att de vill luckra upp yttrandefriheten. Regeringen har dock öppnat upp för att titta över ordningslagen.
Idag ska vi utforska hur man kan se på frågan. Jag tror det är lättare att utveckla ett perspektiv om man funderar över tre specifika delfrågeställningar. Hur ser man på:
mänskliga rättigheter vs respekt för det heliga?
rättigheter vs konsekvenser?
dogmatism vs pragmatism?
Mänskliga rättigheter vs respekt för det heliga
Den första skiljelinjen ligger i hur man värderar respekten för mänskliga rättigheter vs det som anses heligt. Här låser sig debatten ofta.
Bland de mänskliga rättigheterna finns det som kallas medborgerliga och politiska rättigheter, och här ingår bland annat yttrandefrihet och förenings- och mötesfrihet. Man pratar ofta om koranbränningarna som en fråga om yttrandefrihet, men rent juridiskt bedöms frågan om koranbränningar inte utifrån yttrandefrihetsgrundlagen, som handlar om rätt att sprida information via TV, film och videoinspelningar. Istället är det en fråga om mötes- och demonstrationsfriheten, där allmänna sammankomster ses just som en grundlagsskyddad rättigheter. Men vi kommer fortsätta prata om det här som en fråga om yttrandefrihet, eftersom det är så det oftast diskuteras.
Liberala debattörer tänker att ingen kan, eller i alla fall inte borde, ta det personligt om man bara vanhedrar deras symboler, snarare än dem som individer. Och: oavsett hur andra känner inför en sådan provokation menar de att rätten att säga och göra obekväma saker är grundläggande för yttrandefriheten. Det är ju då principen testas — man behöver inte lagstöd att säga det som alla håller med om.
Är yttrandefriheten en monolitisk rättighet idag? Nja, det diskuteras som en grundläggande och absolut princip, men i praktiken inskränker alla länder yttrandefriheten på olika sätt. I USA garanterar förvisso första tillägget till konstitutionen en långtgående yttrandefrihet, men även där är uttalanden generellt olagliga om de uppmuntrar till eller förväntas leda till konkret fara, våld eller andra brott (det klassiska exemplet är att skrika “det brinner” i en fullsatt biograf).
Sverige har ytterligare begränsat yttrandefriheten, genom att göra det olagligt att offentligt hota eller uttrycka sig nedsättande mot specifika folkgrupper (“hets mot folkgrupp”). Dock ses koranbränningar sannolikt inte (det har inte prövats rättsligt) som ett sådant hatbrott, i och med att det anses vara kritik mot en viss religion, och inte mot en grupp personer. Bränningarna är förvisso i konflikt med pågående eldningsförbud i länet, men eftersom det bara är ett bötesbrott påverkar det inte polisens bedömning.
Debattörer som står upp för yttrandefrihet ser koranbränningarna som ett viktigt lackmustest: är vi ett liberalt samhälle där man får kritisera idéer fritt, och då även religioner? Vissa påpekar att just det är vår största styrka och vi borde göra allt för att försvara det. I ett samhälle byggt på upplysningens principer om att människor och inte Gud bygger samhället, där de flesta inte är särskilt religiösa till att börja med, där religion ses som en privat angelägenhet, och där olika religioner dessutom hedrar olika saker, kan det anses rimligt att alla medborgare ska hedra vissa gruppers företrädare, byggnader och böcker på ett särskilt sätt?
Liberala debattörer brukar mena att tolerans är att låta folk säga och tycka saker man själv inte håller med om. Som Voltaire (inte) sa, “Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.”
De debattörer som istället står uppför respekt för det heliga menar att man borde ha ett förbud för att kränka något som anses heligt, på samma sätt som Sverige hade fram till 1970, och som Finland fortfarande har. Det här är förstås utgångspunkten för många av de som kritiserar Sveriges lagstiftning: om det heliga är det finaste man har i ett samhälle, hur kan det vara lagligt att vanhelga det? Gamla Testamentet är lika tydligt: “Och den som smädar Herrens namn skall straffas med döden; hela menigheten skall stena honom”. Även vissa politiker som väger yttrandefrihet högre verkar väldigt obekväma med hädelse som koncept, t ex säger Ebba Busch att det är “förkastligt att bränna heliga skrifter”. Här definieras den önskade “toleransen” snarare som en slags sträng form av religionsfrihet: jag ska få utöva min religion utan att känna mig kränkt, även om det innebär att du får begränsa dig något i din frihet att förlöjliga min religion.
Vissa troende ser inte artefakterna bara som symboler utan just som heliga och skyddsvärda ting. Författaren Henrik Brändén skriver apropå de tidigare koranbränningarna:
Jag misstänker att anledningen till att många inte klarar av att se den distinktionen är att de (oavsett om ateister eller troende kristna) är uppvuxna i en protestantisk kultur där materiella artefakter inte kan bära helighet: Vinet och brödet är bara symboler för, inte Kristi blod och kropp. Reliken eller ikonen kanske påminner mig om det jag tror på, men de fysiska objekten är inte inblandade i att förmedla kontakt mellan mig och högre makter. Ljudet från kyrkklockan gör mig trygg, men dess fysiska existens jagar inte fysiskt bort troll och oknytt.
Men det är vårt protestantiska lilla hörn av världen som ser sakerna så. För huvuddelen av världens befolkning kan materiella artefakter rent fysiskt bära det man håller för heligt. Jag (uppvuxen i kultur färgad av protestantism) ger bara uttryck för en åsikt om jag bränner bibeln, koranen eller amerikanska flaggan. Men för väldigt många människor skadar jag inte bara en symbol för det de älskar genom att ordna en sådan eldsvåda, för dem skadar jag även det som skrifterna i mina ögon symboliserar, men i deras ögon är en del av.
För att ta ett konkret exempel jag varit nära, när jag satte saxen i ett foto av en människa för att klippa ut hennes huvud, uppfattades det av omkringvarande som inte var uppvuxna i protestantisk kultur som en direkt attack på just den människan. Jag höll bokstavligt talat på att hugga av hennes huvud. För mig var det chockartat - moderna upplysta människor som tycktes tro på något i stil med voodoo. Men det ledde till samtal som fick mig att förstå att ett stort antal upplysta moderna människor med annan kulturell bakgrund än jag (till exempel katolsk och ortodox) har en annan syn än jag på relationen mellan människa och avbild, text och bokartefakt, helighet och fysiskt objekt. Och att denna andra syn är mycket spridd, så spridd att det är min inställning som är undantaget.
Det här kan tyckas svårförståeligt för många svenskar. Jonathan Haidt har skrivit, bland annat i The Righteous Mind: Why Good People are Divided by Politics and Religion om att folk generellt har svårt att förstå hur andras moraluppfattning funkar. Begrepp som lojalitet, auktoritet, helighet och frihet är helt enkelt inte lika viktiga för alla människor. På samma sätt som vi känner oss befryndade med de som har samma moraluppfattning som oss har vi svårt att förstå, eller acceptera, att någon värderar t.ex. lojalitet eller respekt för helighet högt om vi själva inte göra det.
Jag tror det är analytiskt viktigt att skilja mellan det deskriptiva och det normativa här. Det är ett empiriskt faktum att många människor — med all sannolikhet miljarder — resonerar på det sättet Brändén beskriver, och knappast kommer att ändra sig. Sen kan man förstås säga rent normativt att deras syn inte borde påverka svensk lagstiftning. Kanske är det a feature and not a bug att svensk lagstiftning möjliggör att de exponeras för upplevelser som de hatar? Det kan man absolut tycka, men jag tror inte man kommer att få den här gruppen att tänka om.
Rättigheter vs konsekvenser
Den andra skiljelinjen har att göra med den praktiska filosofins mest grundläggande frågeställning: är en handling rättmätig i sig (t.ex. för att det är en rättighet), eller är det dess konsekvenser som avgör hur man ska se på den?
Och påverkar intentionerna hos dem som utför handlingen hur vi bedömer dess rättmätighet? Om vi visste att koranbrännarna var avlönade av Ryssland i syfte att fördröja Sveriges NATO-medlemskap, skulle det påverka vår bedömning av situationen? (Det är ett tankeexperiment, det finns mig veterligen inget som tyder på det idag.)
Debattörer som bryr sig om konsekvenser kanske tycker att du kan häda hur mycket du vill rent privat, men när det sker i syfte att provocera fram en våldsam reaktion är det mer att likställa med uppvigling. Skillnaden är här att man inte uppviglar sina följeslagare, utan sina motståndare.
Generellt kan man väl säga att lagboken primärt fokuserar på det förstnämnda: handlingar är förbjudna eller inte förbjudna, oavsett vad de får för konsekvenser. Men det är inte hela sanningen: det finns det ju många exempel på att rättskipningen påverkas av konsekvenser. Det är till exempel skillnad på mordförsök och mord. Och det finns redan idag principer i ordningslagen som gör att polisen kan väga in förväntade konsekvenser när de bedömer om de ska ge tillstånd till sammankomster, specifikt om man tror att ordningsstörningar eller säkerhetsrisker ska uppstå.
Polisen försökte också hävda just det när de initialt nekade tillstånd, men Förvaltningsrätten och Kammarrätten slog dem på fingrarna och menade att de inte bevisat någon konkret länk till specifika säkerhetsrisker. Därför menar debattörer som t.ex. Jonas Trolle, som är chef för Center mot våldsbejakande extremism, att ordningslagen bör skrivas om så att även mer indirekta risker, som till exempel ett ökat hot mot rikets säkerhet, ska kunna påverka bedömningen.
Även i USA har högsta domstolen i högsta grad tittat på konsekvenser när de bedömt vilka uttalanden som är tillåtna. Historiskt har man undersökt om uttalanden utgör en “tydlig och konkret risk” för en utveckling som är negativa för samhället, och då tagit hänsyn till i vilken kontext de yttrats:
Justice Holmes conceded that the letter may have been constitutionally protected “in many places and in ordinary times,” but determined that the character of the writing “depends upon the circumstances under which it is done.” Therefore, “the question in every case is whether the words used are used in such circumstances and are of such a nature as to create a clear and present danger that they will bring about the substantive evils that Congress has a right to prevent.”
Holmes held that the circulated literature created a danger during wartime in that it might lead men to refuse to serve or to desert service.
På senare tid har man istället pratat om “stor sannolikhet att leda till omedelbara lagbrott”, men principen är liknande.
Men kan tycka att en aktör inte kan vara moralisk ansvarig för andras reaktioner. Men det är ju just det som är diskussionen här: är det bara handlingens inneboende kvalitet som avgör, eller borde man se till dess sannolika konsekvenser? Och hur som helst så funkar det så redan idag:
Redan idag görs avvägningar kring i vilken utsträckning kringboende påverkas och ordningen störs. (Där i synnerhet det senare konkret innebär att ju svinaktigare ens motståndare beter sig, desto svårare får man att få tillstånd till en manifestation.)
Kritikerna till den här typen av abstrakta konsekvensbedömningar pekar på att det är ett sluttande plan, och det är svårt för någon att förutspå utfall av specifika demonstrationer. Det finns därför en risk att polisen skulle hänvisa till generella hotbilder och godtyckligt börja inskränka mötes- och demonstrationsfriheten. Motargumentet blir då att det är exakt sådant man har domstolar för: gränsdragningsproblematik. Polisen kommer säkert att vara alltför restriktiva initialt, men sen kommer det att prövas rättsligt och ny praxis växa fram.
Påverkan på Sveriges möjlighet att nå sina politiska mål skulle kunna vara en annan konsekvens. Debattörer som värnar det menar att Sverige som nation måste stå upp för de utfall som är bäst för dess invånare, och om några bråkstakar riskerar att t.ex. påverka Sveriges möjlighet att åtnjuta NATO:s kärnvapenparaply borde man låta ändamålen helga medlen, och offra bråkstakarnas rättigheter. Kritikerna ser förstås det här som ett ännu mer sluttande plan: hur kan man göra sådana bedömningar på ett rättssäkert sätt?
Man låt oss för diskussionens skull anta att en analys av konsekvenserna ändå talar för att Sverige tjänar på att förbjuda koranbränningar. Men vissa tar konsekvenstänket ett steg längre: vad blir konsekvenserna av att ändra lagarna under press? Vad blir de strategiska och spelteoretiska konsekvenserna av att låta sig påverkas av andra? Hur påverkar det andras syn på vårt nationella självbestämmande?
Här menar många att om man ger efter i sådan här fråga skickar man en signal till andra länder att Sverige är ängsligt och går lätt att påverka. Professor emeritus Per Bauhn skriver:
Att förbjuda koranbränningar förbättrar inte Sveriges säkerhet på sikt, utan ökar snarare vår sårbarhet, eftersom det sänder en signal till såväl islamister som till regimer som av olika skäl ogillar svensk politik att man kan få Sverige dit man vill genom att skruva upp hoten om våld, jihad, bojkotter och fördömanden.
För att parafrasera Niemöller: först kom de för koranbränningarna, sen kom de för profetteckningarna, sen kom de för Erdogan-satirerna, och då fanns det ingen kvar som orkade tjafsa emot.
Många ironiserar också kring att Sverige generellt värnar om mänskliga rättigheter mycket mer än många av de länder som nu klagar på Sverige, och att många av deras invånare de facto flytt just till Sverige och därmed rimligtvis föredragit livet här. Det är ju sant och en elegant retoriskt poäng, men påverkar knappast analysen av kritikens påverkan på Sverige?
Dogmatism vs pragmatism
Man kan ju hävda att yttrandefrihet är viktigare än respekt för det heliga, men ändå anse att i praktiken borde staten kunna styra vilken typ av ordningsstörningar man tillåter. Är det en mänsklig rättighet att alltid — under polisbeskydd — kunna elda upp saker var som helst i syfte att provocera andra att ta till våld, eller finns det praktiska inskränkningar i hur staten väljer att låta folk nyttja sin rättighet?
Författaren Andreas Magnusson skriver:
Jag får inte lov att kissa var jag vill trots att det rimligen är en mänsklig rättighet att kissa. Det klassas som förargelseväckande beteende att urinera offentligt. Det vore högst rimligt om samma princip tillämpades för andra avfalls-handlingar som t.ex att bränna heliga texter. Det borde således vara helt okej att elda koranen på privata platser och förbjudet att göra det på allmän plats. Likväl som det är olämpligt att urinera utanför Rosenbad är det olämpligt att elda Tanakh utanför synagogan. Det handlar inte om att inskränka yttrandefriheten lika lite som ett urineringsförbud inskränker min rätt att kissa. Religionskritik är fortfarande fullt ut tillåten liksom ljudliga protester mot alla religioner och ideologier. Det är det förargelseväckande beteendet som behöver stävjas. Varken mer eller mindre.
Han menar alltså att om “politisk urinering” inte är tillåtet överallt och när som helst, varför ska “politiska eldsvådor” vara det? Det är en skillnad mellan att tillåta ett visst politiskt uttryck över huvud taget, och anse att staten är skyldig att lägga tiotals miljoner kronor (i polisbevakning) på att möjliggöra ditt PR-stunt exakt var och när du vill.
Henrik Brändén håller med och skriver:
För det andra märker jag till min stora förvåning att många av mina yttrandefrihetsvänner inte kan se distinktionen mellan å ena sidan rätten att yttra en sak, tillverka ett konstverk, komponera en melodi, eller bränna ett ting, och å andra sidan rätten att göra detta på en plats där andra inte kan undvika att krocka med det om de ska till affären eller komma i tid till skolan. Talar vi om rätt att skapa och yttra fritt? Eller om rätt att visa upp sin handling och sitt verk och sprida sitt ord precis varhelst man vill? (...) Stadens absoluta mitt har inte alltid plats för alla som vill visa upp sig. (Det vet alla som varit aktiva i ett litet parti under en valrörelse!).
Han tänker sig en tolkningen av yttrandefriheten, där allt får sägas såsom idag, men där samhället kan ha synpunkter på tid och plats för att undvika onödiga ordningsstörningar.
Min syn
Så vad tycker jag själv?
Jag skulle säga att jag:
värderar politiska och medborgerliga rättigheter över respekt för det heliga (i andra länder kan man ju göra, och har de facto gjort, andra avvägningar)
generellt tar rätt mycket hänsyn till konsekvenser, men i det här fallet slår de åt olika håll och blir svårbedömda: positiva effekterna av att färre koraner brinner, men också negativa konsekvenser om Sverige ändrar sina lagar under press
tycker att samhället ska ha möjlighet att påverka hur och var ordningsstörande aktiviteter genomförs
Som även USA:s högsta domstol konstaterat vid många tillfällen, uttalanden som med stor sannolikhet leder till omedelbara lagbrott är inte skyddade. Det är inte orimligt att vara titta på konsekvenserna för samhället när man låter folk utöva sina rättigheter, men självklart måste Sverige äga sin lagstiftningsagenda, och inte påverkas — eller anses påverkas — av främmande makts agerande. Men framförallt: det kan inte vara en mänsklig rättighet att få ställa till tumult var, hur och när man vill på skattebetalarnas bekostnad.
Så jag landar lite i det som jag tror Gunnar Strömmer försöker säga: pilla inte på de grundlagsstadgade rättigheterna, men fundera på om polisen kan få styra mer hur, när och var demonstrationstillstånd beviljas.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob