Stedman Summaries #72

Gör mobilerna våra barn olyckliga?

Mina två senaste nyhetsbrev har handlat om sex och drugs, så nu är det dags att prata rock ‘n’ roll. Eller i alla fall dagens motsvarighet: TikTok!

Som förälder är det alltid lätt att oroa sig över nya uppfinningar och hur de påverkar våra barn. Man oroade sig för romaner på 1700-talet, cykeln på 1800-talet och ja, rock ‘n’ roll på 1900-talet.

Och nu verkar turen ha kommit till ungdomars användning av mobiltelefoner, och framförallt sociala medier som Facebook, TikTok, Snap och Instagram. Financial Times skriver att “smartphones and social media are destroying children’s mental health”, amerikanska barnläkare varnar för en “nationell nödsituation” och USA:s officiella chefsläkare vill ha stora varningsetiketter på sociala medie-appar, ungefär som på tobakspaket. Han jämför med regleringen av bilar, flygplan och livsmedel, och anser på samma sätt att det är apptillverkarna som bör bevisa att deras produkter är säkra.

När allt för många samtidigt börjar oroa sig över en viss samhällsförändring blir jag intuitivt lite skeptisk. Är mobiltelefoner och sociala medier verkligen en reell risk för våra barn, eller är allt det här bara moralpanik? Det ska vi försöka förstå idag.

Hur använder unga sociala medier?

Sociala medier svepte in under 00-talet, men det var först med mobiltelefonen som de verkligen blev en del av allas liv — alltid. Idag använder 60% av alla nioåringar och 97% av alla tonåringar i Sverige en mobil dagligen, och mer än hälften av ungdomarna uppger att de använder mobilen mer än de skulle önska.

Och det de använder den mest till är just … sociala medier. Ca en tredjedel av alla yngre tonåringar använder sociala medier mer än tre timmar per dag. Men det finns många betydligt yngre användare: över hälften av barn under 13 använder sociala medier, trots att flesta apparna har en åldersgräns på just 13 år. Brittisk statistik visar att nästan en tredjedel av fem-, sex- och sjuåringar är på TikTok.

Och hur mår dagens unga?

Det är uppenbart att sociala medier kommit att spela en stor roll i många barns och ungdomars liv idag. Vad kan vi säga om hur deras mentala hälsa förändrats under samma period?

Tyvärr pekar mycket på att den mentala hälsan hos unga amerikaner har försämrats drastiskt under det senaste decenniet. Många debattörer pratar om situationen som en kris — framförallt för unga tjejer. Enligt en rapport från amerikanska folkhälsomyndigheten (Center For Disease Control and Prevention) har andelen unga tjejer som rapporterar så starka “ihållande känslor av sorg eller hopplöshet” att de inte kunnat leva sitt liv som vanligt ökat från 36% till 57% på ett decennium, och nästan 25% har gjort en självmordsplan vid något tillfälle. Andelen flickor i åldrarna 10-14 år som fått sjukhusvård för självskadebeteende har nästan tredubblats sedan 2010. Och antalet självmord bland unga kvinnor har också ökat 167% under samma period (dock från en låg nivå jämfört med andra åldersgrupper, och jämfört med män).

Även ett stort antal andra indikatorer på mental ohälsa ser ut att stiga, framförallt för tonårstjejer.

Källa: Financial Times

Och även på många andra håll i världen finns det tecken på att unga mår sämre än tidigare. Studier visar på liknande mönster för depression och ångest i både engelskspråkiga och nordiska länder.

Men i Sverige ser vi inte en lika drastisk utveckling. En undersökning från Folkhälsomyndigheten om skolbarns hälsovanor visar att den genomsnittliga livstillfredsställelsen för tonårstjejer har sjunkit något, men inte dramatiskt. Deras statistik för kvinnor i åldern 16-29 är lite mer svårtolkad. Å ena sidan har lätt ängslan, oro, ångest ökat från 36% till 50% under perioden 2012-22, och svår ångest från 10% till 23%. Å andra sidan har förekomsten av suicidtankar minskat något, och både andelen som försökt ta sitt liv och genomförda suicid ligger på samma nivå som tidigare.

Kanske är trenderna heller inte lika globala som vissa undersökningar ger sken av. När det gäller egenrapporterad mental ohälsa finns det olika undersökningar, som ställer frågorna på lite olika sätt, och det visar sig att de kommer fram till olika svar. World Happiness Report visar till exempel att livstillfredsställelsen bland unga — framförallt tjejer — ökat under det sista årtiondet (med undantag för en nedgång under pandemin). Även självmordsfrekvens, den mest tydliga indikatorn på mental ohälsa, ligger relativt stabilt i de flesta andra länder.

Och kanske är situationen i USA inte heller riktigt lika illa som det verkar vid en första anblick. Vissa menar att det verkar som vi i dagens samhälle mer och mer patologiserar och diagnosticerar vardaglig ångest, snarare än att måendet förvärrats. Och ja, självmordsfrekvensen i USA har ökat, men gruppen unga tjejer sticker inte ut. Det kanske snarare är en — sorglig — allmän nationell trend? Till viss del verkar den rapporterade ökningen av unga tjejer som skadar sig själva bero på att man blivit bättre på att registrera just ifall en skada var avsiktlig.

Så det verkar svårt att dra några definitiva slutsatser om ifall tonåringar över hela världen brottas med mer psykisk ohälsa, men det finns absolut tecken på att unga tjejer är mer oroliga och ängsliga än tidigare på många håll i världen.

Är det telefonernas fel?

Låt oss för diskussionens skull anta att ungdomar verkligen mår sämre idag jämfört med innan mobiltelefoner och sociala medier slog igenom. Även i det fallet, kan vi verkligen säga att det är sociala medier som är den ledande orsaken? Kanske är det primärt en allmän desperation över vart världen är på väg, eller ökad stress pga den snabba globala utvecklingen och konkurrensen? Kanske är det en omvänd kausalitet: de som redan mår dåligt väljer att använda mer sociala medier, snarare att användandet av sociala medier gör att de mår sämre?

Trots att krisstämningen har tilltagit de senaste åren är debatten om riskerna med sociala medie-företagens affärsmodeller — där annonsörer och inte användare betalar — inte ny. Redan några år efter att smartphones slog igenom började folk diskutera konsekvenserna av att några av våra största bolag hade starka finansiella incitament att se till att deras användare la mer och mer av sin tid online, och engagerade sig mer och mer emotionellt över vad de såg på sina skärmar.

Designern Tristan Harris försökte inifrån Google argumentera för vikten att stå på användarnas sida när de ville koncentrera sig, och inte designa produkter som till varje pris ville stjäla tillbaka deras uppmärksamhet till telefonen. Han fick inget gehör och lämnade Google och startade 2015 den ideella organisationen Time Well Spent, som står upp för vikten att skapa appar på ett etiskt sätt som ligger i användarnas långsiktiga intresse.

År 2017 kom en av de första kvantitativa anklagelseskrifterna mot sociala medier, när psykologen Jean M. Twenge publicerade först en artikel och sen en bok om hur mental ohälsa för tonåringar försämrats drastiskt under samma tid som sociala medier-appar på mobilen slagit igenom:

But the twin rise of the smartphone and social media has caused an earthquake of a magnitude we’ve not seen in a very long time, if ever. There is compelling evidence that the devices we’ve placed in young people’s hands are having profound effects on their lives—and making them seriously unhappy (..) Teens who spend more time than average on screen activities are more likely to be unhappy, and those who spend more time than average on nonscreen activities are more likely to be happy.

En av de mest högprofilerade rösterna i debatten på senare tid är Jonathan Haidt, en socialpsykolog som tidigare mest synts i debatten om vikten att försöka förstå sina ideologiska motståndare och motverka polarisering och (själv)censur. (Han är en av mina intellektuella idoler, och jag har refererat till honom många gånger i det här nyhetsbrevet.) Han lyckas på något sätt framstå både som oerhört oroad över sakernas tillstånd och oerhört positiv att det går att lösa:

Mr. Haidt’s writings promise these power players something elusive: a scholarly, social scientific explanation of the crises they’re facing, combined with a Silicon Valley founder’s level of confidence about how to fix them. (Mr. Haidt often sounds like what might happen if the doomsayer Cassandra swallowed Dale Carnegie: alarmed by the catastrophes humans have cooked up, but stubbornly chipper about our capacity to undo them.)

Haidt har i ett antal artiklar senaste åren argumenterat för att sociala medier, i kombination med den konstanta tillgänglighet som mobiltelefonen erbjuder, är orsaken till “epidemin” av mental ohälsa hos tonåringar. Han följde upp det med boken The Anxious Generation tidigare i år, där han utvecklade argumenten och kom med flera konkreta rekommendationer. Han menar att mobiltelefonen, tillsammans med föräldrar som inte vågar låta sina barn ta några som helst risker, håller tillbaka barnens utveckling och berövar dem den naturliga barndom tidigare generationer fått uppleva. Han är övertygad om att “den stora omkopplingen” från en lekfylld barndom till en telefonfylld barndom är den enskilt största orsaken till dagens ohälsa, även om han tillstår att det förstås finns andra effekter.

Boken har ytterligare fört upp frågan på agendan, men också fått en hel del kritik. Utvecklingspsykologen Candice L. Odgers skriver i Nature att Haidts resonemang inte är evidensbaserade och att rekommendationerna riskerar att föra bort fokus från viktigare sätt att möta den faktiska mentala ohälsan bland unga. (Hon stödjer dock ändå vissa av hans rekommendationer, t.ex. att appar för barn måste designas utifrån barnens mentala utveckling.)

Hundreds of researchers, myself included, have searched for the kind of large effects suggested by Haidt. Our efforts have produced a mix of no, small and mixed associations. Most data are correlative. When associations over time are found, they suggest not that social-media use predicts or causes depression, but that young people who already have mental-health problems use such platforms more often or in different ways from their healthy peers.

Det finns också många andra forskare som ifrågasätter Haidts påståenden. Orben & Przybylski till exempel publicerade redan 2019 en stor studie, där de menade att korrelationen mellan mobilanvändning och psykisk ohälsa var väldigt svag. Przybylski har i en annan studie pekat på stöd för “Guldlock-hypotesen”: en lagom mängd användning av digitala verktyg verkar bra, men både för mycket och för lite (av såväl gröt som mobiler) är associerat med sämre mående. Kanske för att sociala medier kan fungera som en livlina för de som verkligen mår dåligt, såsom de som drabbas av fysiskt våld i hemmet. Det verkar också som om färre tar sina liv bland de som är mycket online. De kanske är online för att fly sin hemska vardag, och får hjälp och gemenskap online?

Statistikern Aaron Brown och vetenskapsjournalisten Stuart Ritchie kritiserar många av de hundratals studier som Haidt lutar sig mot för olika metodproblem: de är antingen för små, av för låg kvalitet, täcker fel perioder, visar bara på korrelation och inte kausalitet etc. Bloggaren The White Hatter listar också dussintals studier som de menar utmanar Haidts hypotes och sammantagit pekar på att det inte går att se tydliga samband mellan sociala medie-användning och mental ohälsa. Svenska skolbarn verkar hålla med: enligt Folkhälsomyndigheten är det bara 7% av unga som själva tycker de har ett problematisk bruk av sociala medier.

Även tech-företagen själva verkar famla efter svar. En intern Instagram-studie, som läckte 2021, pekade å ena sidan på att 32% av tonårstjejer upplevde att när mådde de dåligt över sina kroppar så blev de ännu sämre av att använda Instagram. Men å andra sidan var det fem gånger fler som sa att de blev gladare snarare än ledsnare av att använda Instagram.

Även Haidts belackare verkar hålla med om vissa tonåringar far illa av frekvent användande av sociala medier, framförallt de som kanske är sårbara av andra skäl. Precis som vi diskuterade kring droger härom veckan kan ju något vara neutralt eller positivt för en stor grupp, men ändå skadligt för en mindre grupp. Hur ska vi som samhälle då väga deras intressen mot varandra? Kan vi hjälpa de som far illa av sociala medier, men behålla det positiva?

Haidt har, till sin förtjänst, bemött kritiken publikt, och menar bland annat att han visst har hittat massa studier som visar på kausalitet, och att samma mönster går att se även internationellt. Han hävdar också att sambanden är mycket starkare om man tittar specifikt på tjejer och sociala medier snarare än digitala verktyg för alla grupper. Ett annat av hans argument är att det inte finns några andra bra förklaringar till varför psykisk ohälsa ökat globalt just kring 2012: något är det ju, och det här verkar mer sannolikt än kollektiv suicidal klimatångest?

Och Haidt är inte ensam om att se riskerna med sociala medier. Även andra kunniga skribenter (som Noah Smith och Richard Hanania) har gått igenom ett antal studier och landar i samma slutsats: det är förmodligen mobiltelefonens fel.

Men även Haidt erkänner att bevisen inte är på en nivå som skulle hålla i en rättssal. Han menar dock att det är irrelevant och orealistiskt för en pågående samhällsförändring. Det finns tillräckligt starka indicier för att både lagstiftare, skolor och föräldrar borde vara försiktiga. Och i med att sociala medier inte bara påverkar sina användare utan alla som lever i samhällen där många använder det, blir det extra viktigt att vara försiktigt.

Och om han har fel, och det inte finns några nackdelar med sociala medier, är det så farligt om vi låtit våra barn vänta något år med att använda det?

And what if it turns out that I am wrong? What if, in reality, the multinational collapse of adolescent mental health in the early 2010s was not caused by the arrival of phone-based childhood; it was just a big coincidence. Will kids be damaged by these four norms? I don’t think so. What irreversible harm will be done to children who spend more time listening to their teachers during class, more time playing and exploring together outdoors, and less time sitting alone hunched over a device?

Och oavsett om lilla Alice blir suicidal eller inte av TikTok så kanske hennes föräldrar ser konkreta, negativa konsekvenser i vardagen som de inte gillar? För mig hade debatten nog varit mer övertygande om man pratat mindre om makrotrender och mer om konkreta effekter med mobiltelefoner som inte är lika dramatiska men desto mer uppenbara.

Vad är det konkret som skulle vara skadligt?

Vilka är då dessa mindre dramatiska men mer konkreta effekter? Haidt pekar på fyra grundläggande faror med mobiltelefoner för unga, framförallt med sociala medie-appar:

1. Minskad socialisering. Tonåringars fysiska umgänge med vänner har halverats på ett årtionde (även innan pandemin), och chattande och sociala medier ersätter inte den typen av umgänge barn är byggda för att hantera — och kräva: “Human children need to grow up playing. For 50-70 millon years primate (children) played. That’s what we do to wire up our brains. Until about 2010, then we stopped that.“

2. Sömnproblem. En god sömn är grunden för en god hälsa på så många sätt, och att använda telefonen precis innan man ska sova göra det både svårare att somna och leder till sämre sömnkvalitet.

3. Försämrad koncentrationsförmåga. Alla som någon gång försökt skriva en längre text, men tappat tråden och istället börjat slösurfa på telefonen, kan relatera till detta. Pisamätningarna visar att majoriteten av femtonåringar störts av andras mobiler på mattelektionen, och att de som slösurfar mycket klarar skolan sämre. OECD:s utbildningschef tror att det ökade mobilanvändandet är en av huvudanledningarna till de försämrade Pisaresultaten.

4. Beroende. Som filmen The Social Dilemma visar har ju dagens appar explicit designats för att göra det svårt för användarna att sluta använda dem. Det är som om alla gick omkring med en gratis slotmaskin i fickan. Möjligheten till oändligt scrollande, autoplay som fortsätter med nästa video i evighet, konstanta aviseringar med mera gör det svårt att lägga ner telefonen och lätt att komma tillbaka. TikTok Lite har tagit det här till nästa nivå av gamification genom att ge poäng till den som lajkar, följer fler eller bjuder in sina kompisar.
   
   De mest påverkade individerna kan uppvisa kliniska symptom på beroende, med ångest när de tvingas lämna i från sig telefonen och svårighet att fokusera på fysiska aktiviteter. Som psykiatrikern Anders Hanson säger, “Vi människor är inte utvecklade för att må bra, utan för att överleva. Instinkten att skanna sin omgivning är otroligt stark i oss, säger han. I dagens omgivning är det telefonerna som står för intryck och tar vårt fokus. Det är därför svårt att stå emot frestelsen av att kolla på dem.”

Men det blir värre — detta är bara de “fundamentala” skadorna. Haidt beskriver hur framförallt unga tjejer far illa av sociala medie-appar där de konstant exponeras för orimliga kroppsideal och får FOMO av att se att alla kompisarna var bjudna på en grej, men inte man själv:

Social media—particularly Instagram, which displaces other forms of interaction among teens, puts the size of their friend group on public display, and subjects their physical appearance to the hard metrics of likes and comment counts—takes the worst parts of middle school and glossy women’s magazines and intensifies them.

Och de riskerar att mobbas på ett sätt som är svårt att skydda sig mot:

[For] girls, it’s about who’s in, who’s out, who was included, who was excluded, who’s friends with who, who knows whose secrets. And so, their aggression is relational. Girls, they don’t bully each other physically so much. They damage each other’s relationships. And so, when smartphones come in, and social media especially, this multiplies their ability to damage each other’s relationships enormously.

Killar möter andra risker, där de fastnar framför videospel och porr som gör att de inte lär sig de sociala färdigheter som de behöver för att få riktiga kompisar och tjejer.

Det här är ju inte bara ett problem för barn. Cal Newport har skrivit flera böcker, bland annat Deep Work (som jag recenserade i #62) och Digital Minimalism, om vikten för vuxna av att kunna koncentrera sig, och hur det kommer att bli en avgörande konkurrensfaktor i en värld där andra inte kan göra det. Men det är ett större problem för tonåringar, med sin sämre impulskontroll och ännu inte färdigutvecklade hjärnor. I värsta fall kan effekterna av försämrad koncentrationsförmåga i tonåren följa med personen genom livet.

Till och med stammar i Amazonas som fram tills nyligen var helt isolerade från modern teknik verkar enkelt kunna fångas in i den digitala slotmaskinens tentakler:

She was kneading jenipapo berries to make a black body paint and wearing ropes of jewelry made from snail shells. Lately, the youth had become less interested in making such dyes and jewelry, she said. “Young people have gotten lazy because of the internet,” she said. “They’re learning the ways of the white people.”

Then she paused and added, “But please don’t take our internet away.”

Det finns förstås andra risker och faror med sociala medier, som går utöver påverkan på individen. Den ökande polariseringen i USA har många orsaker, men sociala medier har sannolikt bidragit till att ytterligare accelerera den. Att världens största bolag har finansiella incitament att låta sina användare provocera varandra, och egga på det egna laget i en filterbubbla, är inte oproblematiskt.

Och, ja, självklart finns det massa positiva sidor hos sociala medier — och med mobiler i allmänhet — annars hade ju ingen använt dem. De erbjuder avkoppling, kreativitet och möjlighet att hålla kontakt med vänner och bekanta. Och det finns ju starka “nätverkseffekter” som gör att nyttan blir ännu större om alla andra använder appen. Om du inte är på Facebook kanske du missar inbjudan till ett kalas som går ut den vägen, och är du inte på Instagram kanske du missar de fina bilderna som din kompis tog på er semester. Alla som väljer att lägga tid på en social medie-app ser uppenbarligen i alla fall viss nytta.

Rekommendationer

Realistiskt sett kommer en teknik som nått nästan 100% adoption, på rekordtid, inte att försvinna. Så vad kan vi göra för att göra det bästa av situationen?

Vissa förändringar kräver gemensamma insatser. Haidt argumenterar för vikten av att förbjuda mobiltelefoner under skoldagen, något som svenska regeringen också plockat upp. I debatten i USA hävdar många att “myndighetsåldern” för sociala medier både borde kontrolleras noggrannare (vilket även Mark Zuckerberg säger sig vara positiv till), men också höjas från dagens 13 år till 16.

Men redan nu kan ju varje familj begränsa tillgång till mobiltelefoner och appar. (Precis som Steve Jobs och Bill Gates gjorde.) Haidt föreslår att man ska vänta till högstadiet med att ge barnen en smart phone med alla appar. Men det kan ju vara svårt att vara den enda föräldern som går emot normen, om det innebär att ens barn blir utanför. I USA finns den ideella organisationer Wait Until 8th där föräldrar lovar att inte ge sina barn en smartphone förrän i slutet av åttan, så länge som föräldrar till minst nio andra barn i årskursen också avstår. På samma sätt kan ju rådiga föräldrar i en klass göra frivilliga överenskommelser med de andra föräldrarna.

Och man kan ju ändå ge barnen möjlighet att ringa och messa med en enklare telefon, en smartklocka — eller en smartphone utan några appar. Och framförallt, säger Haidt, vänta med sociala medie-appar, förslagsvis till gymnasiet. Andra saker som är betydligt mindre beroendeframkallande har ju högre åldersgränser. Om vi måste skydda 17-åringar från Triss-lotter, vill vi ge 15-åringar produkter som designats för att trollbinda dem?

Dessutom kan man ju begränsa skärmtiden, t ex genom Screen Time på Apple-enheter, för att säkerställa att det blir tid till den där lekfyllda barndomen som Haidt efterlyser. Man kan också begränsa skärmtiden för enstaka appar.

Att inte ha mobilen i sovrummet kan vara ett annat bra sätt att förbättra både mängden och kvaliteten på sömnen. Det finns också psykologiska studier som pekar på att man inte borde ha mobilen i samma rum om man ska fokusera på något. Tröskeln för att kolla telefonen hela tiden blir mycket lägre om den ligger bredvid, och bara vetskapen att den ligger där kan leda en energikrävande mental kamp även om man inte tar upp den.

Så vad har vår familj för regler?

Jag har själv haft ganska mycket ångest kring den här frågan. Jag växte själv upp utan TV, vilket förstås var väldigt ovanligt på 80-talet. Jag är övertygad om att det — och alla böcker jag läste istället — varit väldigt positivt för min utveckling. Men idag har båda våra barn (5 och 8 år) varsin iPad, men med bara vissa utvalda appar (t ex SVT Barn, e-bokläsare, och några spel). De har en timmes skärmtid per dag, och skärmförbud under måltider, när de har kompisar över och innan de ska sova. Det äldre barnet kommer att få en mobiltelefon när hon fyller nio, men utan andra appar än de grundläggande meddelandefunktionerna. Deras skola är helt mobilfri.

Men det är ju fullt möjligt att gå längre. Familjen Martinko skriver på sin blog The Analog Family om hur de uppfostrar sina tonåringar i stort sett helt utan skärmar. Det är inte friktionsfritt, men det går tillräckligt bra för att de ska vilja fortsätta:

Sometimes, in moments of self-righteous indignation, my boys insist that their own future children will be issued smartphones at birth and have unlimited access to video games. I nod and say, “That’s fine. You can do things your own way, once you’re the parent.” (…)

Then I watch them meander outside and feed the little chipmunk they’ve trained to eat out of their hands this summer, and set up their backyard treehouse for an impromptu sleepover, and build an elaborate series of jumps in the driveway for their scooters—and I think, “Someday you’ll understand.”

Avslutningsvis

Som alltid kräver förändringar förebilder. Varför ska ditt barn acceptera skärmtidsbegränsningar om du själv sitter med mobilen hela tiden? (Annat än möjligtvis om du kan positionera dig själv som ett avskräckande exempel på skärmberoende...) Vuxna har ju också oerhört mycket att vinna på att kämpa med sitt beroende, och att hitta tillbaka till fokuserad egentid utan skärmar, även om det — hemska tanke — kan innebära tid utan stimuli, och ja, att känna sig uttråkad.

Dessutom påverkar du gruppen negativt om du tar upp en telefon och börjar scrolla mitt i ett samtal. Hade någon tagit upp en bok och börjat läsa mitt i ett samtal hade det ju framstått som uppenbart knäppt, men på något sätt har motsvarande beteende med en telefon normaliserats. Inspirerat av ett samtal med några vänner nyligen (tack PE och SW!) kommer jag själv att anstränga mig för att inte plocka upp telefonen när jag är med andra, och i så fall hellre gå iväg om jag måste lägga tid på något.

Dessutom kommer jag att sätta ett mål för mig själv att minimera antalet “pickups” per dag: antalet gånger jag plockar upp telefonen och börjar använda den. Telefonen är ett fantastiskt hjälpmedel, men det är min hjärna med, och jag vill ge den tid att få göra sin grej.

Det här var allt för den här gången.

Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).

—Jacob