Wild things in captivity
while they keep their own wild purity
won't breed, they mope, they die. […]
The great cage of our domesticity
kills sex in a man, the simplicity
of desire is distorted and twisted awry. […]
Sex is a state of grace.
In a cage it can't take place.
Break the cage then, start in and try.
— D.H. Lawrence
Idag tänkte jag recensera och sammanfatta klassikern Mating in Captivity (på svenska Lust: håll glöden levande i långa relationer), av Esther Perel. Hon skrev den här boken för nästan 20 år sen, och den gjorde henne till en av världens mest kända parterapeuter. Och det är välförtjänt: det är en modig och viktig bok. Hur man håller passionen levande i långa relationer är nog något som många funderar på, men kanske inte alltid pratar så mycket om.
Mitt fokus kommer att vara på att sammanfatta och återge hennes egna argument, ofta direkt i hennes röst och med hennes ord. Alla argument är hennes, men strukturen på diskussionen är min.
Jag tycker absolut boken är värd att läsa i sin helhet: den är kort och lättläst, och med många fängslade case studies från hennes långa karriär som parterapeut i New York. Men för den som mest är intresserad av de analytiska argumenten kommer en sammanställning här.
Balansen mellan trygghet och spänning
Bokens centrala tes är att män och kvinnor i långa relationer står inför en fundamental utmaning. Säkerhet, trygghet, närhet och sårbarhet är grundläggande för känslomässig intimitet och kärlek. Men Perel menar att äventyr, spänning, frihet — och ja, osäkerhet — behövs för passion och åtrå.
Love enjoys knowing everything about you; desire needs mystery. Love likes to shrink the distance that exists between me and you, while desire is energized by it.
Man kan älska det man har, men man längtar efter det man inte har men vill ha. Hennes mottagning fylls av par som är känslomässigt nära, öppna med varandra och har fina, mogna, förutsägbara och trygga relationer — men som bara inte tänder på varandra längre. (För dig som sett White Lotus säsong 2, tänk Harper & Ethan.)
Perel menar att vara varandra känslomässigt nära inte utgör någon garanti för åtrå. Tvärtom: i långa relationer krävs ett visst avstånd mellan parterna för att hålla passionen vid livet. Hon citerar Simone de Beauvoir som hävdar att “eroticism is a movement toward the Other”. Men det krävs att det finns två oberoende individer, med ett visst avstånd till varandra, för att det ska finans en Other att förhålla sig till, och inte bara ett sammansvetsat par.
Perel tror att de här problemen är vanligare idag, eftersom det finns en större förväntan att ens livspartner också ska vara ens bästa vän som alltid är vid ens sida i alla sammanhang, och hon tror att det är en farlig utveckling.
Contemporary couples invest more in love than ever before; yet, in a cruel twist of fate it is this very model of love and marriage that is behind the exponential rise in the divorce rate.
Ska vi upprätthålla åtrå måste vi introducera en känsla av något okänd och oväntat in i vardagen. Kan vi hålla oss mentalt öppna och hantera vårt kontrollbehov finns möjligheten att se på vår älskade med nya ögon, och upptäcka något nytt om honom. Så man vill ju förstås lära känna sin partner väl, men ändå behålla känslan av att han eller hon är lite av ett mysterium. “Erotisk intelligens” handlar just om skapa detta avstånd till den andra, och fylla avståndet med något som gör den andre spännande (igen).
Eroticism requires separateness. In other words, eroticism thrives in the space left between the self and the other. In order to commune with the one we love, we must be able to tolerate this void and its pall of uncertainties.
Utan ett element av osäkerhet kring var man har varandra, och ett gäckande, finns det ingen längtan eller förväntan, så Perel tycker att det är bra att hålla lite hemligheter för varandra. Och ju mer man litar på den andras commitment, ju mer vågar man ta lite avstånd ibland och ge varandra utrymme att vara egna, självständiga personer. Hon ser det som en kurragömmalek, där erotiken frodas i gränslandet mellan ångest och fascination. (Tillbaka till White Lotus: tänk Cameron & Daphne.)
Hon beskriver arbetet med bibehålla åtrå över tid som ett existentiellt dilemma, just eftersom det kräver att man förenar dessa två motsatta krafter: det commitment som krävs för intimitet, med den frihet som krävs för passion. Det går inte att välja bara en av dem i livet, utan båda behövs: de förhåller sig till varandra som in- och utandningar. Det är inte alls omöjligt att förena båda delarna i samma relation (det är det boken handlar om!), men det kräver arbete och eftertanke. Och man kanske inte kan uppnå båda aspekterna exakt samtidigt, men det är naturligt — och bra — med växlande period av stabilitet och förändring i en lång relation.
Romantics value intensity over stability. Realists value security over passion. But both are often disappointed, for few people can live happily at either extreme. […] all organisms require alternating periods of growth and equilibrium. Any person or system exposed to ceaseless novelty and change risks falling into chaos; but one that is too rigid or static ceases to grow and eventually dies.
Esther är skeptisk mot praktiska lösningar för att hålla upp sexfrekvensen, som riskerar att leda till tråkigt sex. Bättre då att satsa på erotik, och att lära sig hantera den växlande balansen mellan trygghet och passion. Åtrå är oförutsägbart: ibland kan det uppstå just för att en person i ett förhållande överraskar och förändras, och markerar sin självständighet. Att då välja honom eller henne igen blir en romantisk signal.
Even more importantly, he was choosing her again, and it’s the act of choosing, the freedom involved in choosing, that keeps a relationship alive.
Vikten av självkännedom och kommunikation
Ett annat tema i boken handlar om vikten att förstå sina egna fantasier och drifter och vad de kommer ifrån, och hur man kan diskutera dem med sin partner. Vissa delar här känns väldigt okontroversiella:
Kunna prata om vad man behöver för att känna sig åtrådd och älskad — BRA.
Döma sin partner om han eller hon uttrycker kinky preferenser — DÅLIGT.
Kvinnor som växt upp i konservativa miljöer som lär sig söka njutning i sex — BRA.
Kvinnor baserar sin sexuella identitet enbart på att deras män åtrår dem — DÅLIGT.
Andra argument kopplar till psykoanalys, utvecklingspsykologi och anknytningsteori, inspirerat av bland annat Stephen A. Mitchell. Hon träffar klienter som har svårt att känna sexuell upphetsningar med en partner de älskar, och menar att det beror på att de lärt sig som barn att associera kärlek (för t.ex. en förälder) med att ta ansvar för dem, och då kan det vara svårt att släppa fram den själviska åtrån med en person man älskar. En kvinnlig klient har satt i system att erövra och dumpa mäktiga män, som hämnd för hur hennes far behandlade hennes mor, och en nervös och tafatt manlig klient har upptäckt att tack vare BDSM är sex det enda sammanhang där han kan känna en “djurisk frihet” och inte oroa sig att bli dömd av andra. Jag har svårt att avgöra hur empiriskt underbyggt resonemangen om orsakssambanden är, men det är ofta intressant läsning och inte uppenbart orimligt.
Hon får sina klienter att konfrontera obekväma sanningar, till exempel att vissa egenskaper man uppskattar hos sin livspartner, som snällhet och kramighet, inte nödvändigtvis är de som man går igång på sexuellt. Och hon har stor respekt för den djuriska kraften i den mänskliga åtrån: den snälla och kramiga personen får se till att bli lite mindre snäll och kramig för att han ska attrahera sin partner.
His kindness makes me feel safe, but when I think about who I want to sleep with, safe is not what I look for.
Hon pratar också om sexuella fantasier, och hur de kan hjälpa oss att förstå vår egen sexualitet. När man fantiserar är man både huvudpersonen, birollerna, och regissören, så man styr ju hela berättelsen, och därmed blir det ett unikt dokument över vad vi egentligen finner upphetsande.
Fantasies express truths about ourselves that are hard to get at otherwise. They reveal us at our most bare, and in their own mysterious way they convey our deepest wishes.
Hon har stor förståelse för karriärkvinnan med en timid make, som i sina fantasier blir bunden av ett gäng råbarkade cowboys på en ranch, och menar att även aggressiva inslag handlar oftast mer om uppmärksamhet och sårbarhet. Men hon är lite ambivalent kring att fullt ut släppa in sin partner i ens sexuella fantasier: det kan vara kraftfullt men är också en risk.
I am not convinced that unrestrained disclosure — the ability to speak the truth and not hide anything — necessarily fosters a harmonious and robust intimacy.
Hon är inte rädd för att ta positioner som kanske uppfattas som lite kontroversiella, eller könstereotypa. Att objektifiera en partner man känner väl kan vara ett sätt att återskapa nyhetens behag. Sex utan makt och aggression kan vara osexigt för både män och kvinnor. Många män har uppfostrats för att att tävla och vara orädda, och eftersom deras identitet kretsar kring självkontroll och en känsla av osårbarhet, så blir det inte så lätt för dem när jobbiga parterapeuter kommer och säger att man ska prata om känslor. Hon är skeptiskt mot par som hanterar konflikter alltför sansat och menar att de sällan är passionerade älskare. Det kan vara nyttigare att våga släppa fram sin aggression. Ilska betonar skillnaden och avståndet mellan parterna och motverkar beroende, och kan därför bygga åtrå.
Aggression is the shadow side of love. It is also an intrinsic component of sexuality, and it can never be entirely excised from sexual relationships. […] Physiologically, anger and arousal have a lot in common.
Ett kapital handlar om hur barn ger mening till vuxna, men att det kan bli farligt när nyblivna föräldrar får all sin bekräftelse från dem snarare än varandra. Vissa kvinnor som får barn kanaliseras hela sitt behov av äventyr och förnyelse in i den nya familjen, och får kanske också sitt behov av fysisk närhet tillfredsställda från sina barn. Det blir då den andra förälderns ansvar att försöka hjälpa den primära vårdnadshavaren att omallokera energi till relationen.
Att anstränga sig
En av hennes poänger är — förstås — att vi inte borde ta våra partners för givna, utan jobba för att behålla dem. Många blir lite lata och bortskämda i långa relationer, men det måste inte vara så. Hon ser nivån av intimitet inte som en statisk egenskap i en relation, utan som en serie av ”intima bud” som kan variera över tid.
“When you finish brushing your teeth and putting on your pajamas, and then you ask me if we’re going to have sex tonight in this matter-of-fact, nudging way, it just doesn’t do anything for me. I need more of a charge.”
Tvärtom blir det viktigare — snarare än mindre viktigt — att uppvakta sin partner, såsom om man inte visste var man hade dem, just i en lång relation. För vi äger ju inte våra partners. När vi slutar ta dem för givna (t.ex. pga en affär, eller bara ett bråk) kan vi få mer distans, se deras egna identitet, och mystik och åtrån kan uppstå igen.
There’s an assumption — and you’re not alone — that we need only pursue what we don’t yet possess. The trick is that in order to keep our partner erotically engaged we have to become more seductive, not less.
För man kan ju inte förvänta sig att en partner ska vilja ligga när man själv vill, och man kan inte framtvinga den andras åtrå. Man kan bara skapa möjligheterna för det, så den personen känner sig åtrådd och börjar åtrå.
Ett kapital handlar om trohet och otrohet.
Q: Are there any secrets to long-lasting relationships?
A: Infidelity. Not the act itself, but the threat of it. For Proust, an injection of jealousy is the only thing capable of rescuing a relationship ruined by habit.
— Alain de Botton, How Proust Can Change Your Life
Hon analyserar otrohet på ett icke-dömande och analytiskt sätt, och menar att det är viktigt att förstå även saker man inte kan ursäkta. Hon är tydlig med hur fruktansvärt det kan vara för den som blir sviken, och att det ofta kan vara dödsstöten för ett förhållande. Men hon pekar också på par som lyckas utnyttja den enes otrohet till att tag i problem som inte adresserats och därmed stärka förhållandet.
Hon beskriver hur affärer kan uppstå av massa skäl, inte alltid nödvändigtvis på grund av svagheter i äktenskapet. Ibland kanske man söker efter ett komplement till sin partner och efter någon pusselbit som saknas (till priset att riskera att förlora alla de pusselbitarna man har). Hon beskriver också dynamiken i en affär, och hur spelreglerna är annorlunda än för publika relationer. En affär kan vara väldigt intensiv, just eftersom den är hemlig och båda parter måste anstränga sig för att kunna fortsätta ses. Kanske är det därför få affärer överlever övergången till en publik relation.
Just kapitlet om otrohet visade sig vara det som som alla ville prata om när de intervjuade henne om boken, och det ledde till att Perel skrev en uppföljare som heter State of Affairs. Hon fördjupar sig i varför affärer är så vanliga trots att det är så tabu (“universally forbidden yet universally practiced”), varför de uppstår, hur de upplevs från alla (tre) inblandade parters perspektiv och vad de får för konsekvenser. Den boken lyckas med konststycket att såväl skildra den bedövande smärta och identitetsförlust som den blir sviken efter många årtionden kan uppleva, som hur nyttig svartsjuka kan vara för att ingjuta nytt liv i en relation som självdött.
Ett annat kapital i Mating in Captivity handlar om öppna förhållanden (“consensual non-monogamy”), där man — på något sätt — bjuder in andra i förhållandet. Hon konstaterar att ju mer frihet man får inom äktenskapet, desto mindre risk att gå någon annanstans. Men det är förstås inte lätt, framförallt inte att öppna upp ett förhållande som tidigare varit monogamt. Att bli vald i en monogam relation är att känna sig unik och utvald, och allt det kan raseras om ens partner söker efter andra. Det är svårt att acceptera att någon vi älskar kan vilja vara med någon annan. Men Perel påpekar att det också är långsiktigt ohållbart om ett äktenskap går från att vara ett kärleksfullt uttryck för lojalitet till en slags påtvingad efterlevnad av regler.
Även här är hon deskriptiv och inte normativ: hon vill förklara mänskligt beteende och hjälpa människor i relationer att må bättre, snarare än att peka finger och döma. Varje par måste bestämma vad som är rätt för dem. Men hennes erfarenheter är att par som förhandlar om sexuella gränser bortom klassisk monogami är lika committade till sin relation som de som är helt monogama. Och det finns förstås en stor mångfald vad gäller öppna förhållanden (och mycket litteratur specifikt om det). Vissa kanske tillåter flirtande inom sin relation, och diskuterar öppet vilka personer och situationer de attraheras av, utan att vara fysiska med andra. Man erkänner då ändå att ens partner har sin egen sexualitet, och att den kan innehålla fantasier och åtrå som inte handlar om en själv. Men oavsett hur de framförhandlade reglerna ser ut finns det möjlighet att bryta mot dem: otrohet sker i öppna relationer också.
I linje med Perels fokus på att göra relationer mindre förutsägbara och betonar hon vikten att behålla lekfullheten i en relation, och våga testa nya saker. I en lång relation har man lyxen av mycket tid tillsammans, och då finns det alltid mycket nytt att utforska med den andre, både av sexuell och icke-sexuell natur. Men lekfullhet behöver inte betyda spontanitet: det är inget fel på att planera en romantisk dejt och sex, det är som ett långt förspel som skapar förväntan. Snarare är det en styrka i en lång relation att man inte behöver förlita sig på spontanitet, utan man vet att utgångspunkten är att man har mycket tid tillsammans.
Esther Perel har skrivit en vacker bok, och ibland nästan poetisk. Ibland tappar man lite tråden och det känns som samma poänger kommer tillbaka om och om igen, men det gör inte något när språket är så målande, engagemanget så tydligt, och exemplen så intressanta. Jag tror många par skulle få ett rikare liv av att ge hennes insikter och principer en chans. Hon får sista ordet:
The grand illusion of committed love is that we think our partners are ours. In truth, their separateness is unassailable, and their mystery is forever ungraspable. As soon as we can begin to acknowledge this, sustained desire becomes a real possibility. […] It requires knowing your partner while recognizing his persistent mystery; creating security while remaining open to the unknown; cultivating intimacy that respects privacy.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob