Stedman Summaries #78

Bearnaisesås eller bazooka? Om Europas existentiella val.

“My top priority, for me, will be to strengthen Europe as quickly as possible so that we can gradually achieve real independence from the U.S.A. I would never have thought that I’d be saying something like this on TV, but after last week’s comments from Donald Trump, it’s clear that this administration is largely indifferent to Europe’s fate, or at least to this part of it.”
— Friedrich Merz, sannolikt Tysklands näste förbundskansler

Låt oss ta en paus från det pågående handelskriget — och prata om riktiga krig.

I de två senaste nyhetsbreven har vi sett hur världsmaktordningen länge utmanats av Putin och Xi, och att Trump kanske just slagit i den sista spiken i dess kista. När USA:s president uppmuntrar Ryssland att attackera Nato-länder som inte betalar tillräckligt för sitt försvar står Europa inför en helt ny verklighet.

Frågan är bara: kan Europa verkligen klara sig militärt utan USA? Vad skulle det kosta, och hur snabbt kan det gå? Som den danska statsministern har sagt: hur snabbt Europa rustar upp är sannolikt avgörande för om Ryssland åter väljer att gå i krig.

Det är det vi ska prata om idag.

Ett mer upprustat Europa, enligt Foreign Policy

I detta nummer:
- Kan Europa försvara sig självt?
- Hur kan EU säkra en hållbar fred i Ukraina?
- Vad krävs för att ersätta USA:s militärmakt?
- Dags för Make Europe Great Again?
- Behöver vi bli mäktiga och rika för att kunna vara mänskliga?

Kan Europa försvara sig självt?

”Right now, 500 million Europeans are begging 300 million Americans for protection from 140 million Russians who have been unable to overcome 50 million Ukrainians for three years.”
— Donald Tusk

För att säkra freden måste Europa dels kunna möta det allvarligaste hotet sedan Nazityskland, dels skapa en hållbar fred för ett självständigt Ukraina.

Båda dessa mål kräver att Europa drastiskt rustar upp, så snabbt det bara går. Militär styrka är det enda som Ryssland kommer att respektera, och sannolikt Trump också. Kanske är USA committade till Nato långsiktigt, kanske inte. Men i båda fallen blir next steps för Europa detsamma: europeisk upprustning är både ett sätt att försöka behålla samarbetet med USA, och vara mer redo om det faller samman. Det är lite som när din flickvän säger åt dig att hon inte tycker du är så het längre: att börja gymma och äta mindre bearnaisesås är både ett sätt att minska risken att hon lämnar dig, och en bra förberedelse ifall hon gör det.

De goda nyheterna är att Europa har alla strukturella förutsättningar att kunna stå emot Ryssland. EU+Storbritannien har tre gånger så många invånare som Ryssland (500 vs 140 miljoner), mycket högre BNP per capita och har mycket mer basindustri. Men å andra sidan satsar Ryssland tre gånger så stor andel av sitt BNP på militären (6% jämfört med cirka 2% i Europa). Och ryska lokala insatsvaror är mycket billigare än motsvarande europeiska, så skillnaden blir inte lika stor om man köpkraftsjusterar. Väger man samman allt det här så verkar det som Ryssland sammantaget satsar ungefär lika stora faktiska resurser på sin militär idag som EU-länderna tillsammans. Dessutom har Ryssland en helt annan tolerans för förluster.

Så för att få en övervägande, avskräckande styrkefördel pratar många röster nu om att Nato-länderna i Europa borde drastiskt öka försvarsutgifterna från dagens 2,0% av BNP (vilket i sig är en signifikant ökning från 1,4% för tio år sedan). Både svenska regeringen och EU-kommissionen pratar nu om att nå 3,5%. Det är också i linje med kommissionens nya förslag ReArm Europe, som föreslår att EU tar upp €150 miljarder i lån under fem år för att finansiera gemensamma förmågor, och att enskilda länder tillsammans lägger €650 miljarder mer i försvarsutgifter under fyra år, motsvarande 1,5% av BNP.

Men räcker det för att Europa ska kunna stå på egna ben? Nja. The Economist tror att man snarare behöver komma upp i 4-5% av BNP för att kunna ersätta USA, och Trump pushar numera för att Nato-länderna på sikt måste komma upp i 5%.

Hur stor är den politiska viljan egentligen?

Kanske är 3,5% av BNP vad som är politiskt möjligt nu, och så får man fortsätta öka mot 4-5% om några år? Att öka försvarsutgifterna med 1,5-2% av BNP under en vikande konjunktur, när många länder redan har höga statsskulder, är ett stort ekonomiskt vågspel. (Som jämförelse motsvarar de här summorna ungefär hela EU:s gemensamma budget.)

Frankrike har länge, och ganska ensamt, argumenterat för att Europa ska stå på egna ben, s k strategisk autonomi, medan Storbritannien och Östeuropa stått upp för transatlantisk enighet och strategisk harmoni — och Tyskland har motarbetat alla försvarssatsningar. Och för tio år sen hette det i Sverige att “försvaret är ett särintresse” bland andra. Men efter att 50 000-100 000 ukrainska män, kvinnor och barn slaktats bara hundra mil från våra gränser är det nog få som ser försvaret av vårt land och vår kontinent som ett särintresse.

Europeans who are confronted with these facts typically comfort themselves (or attack their American critics) by pointing out Europe’s lower inequality, higher life expectancy, and lower crime. But while those advantages make Europe a nice place to live, they aren’t much use against hundreds of thousands of Russian drones.

Ja, nu ändras allt snabbt: det har vuxit fram en transatlantisk enighet om att Europa måste satsa. Till och med Tysklands förväntade nye förbundskansler menar som sagt att USA kan komma att backa ut ur Nato och säger sig vara villig att ändra den tyska grundlagen för att kunna låna mer till egna försvarsinvesteringar.

Men trots alla dramatiska scener sista veckorna kommer många europeiska politiker tycka att det är svårt att gå till val på minskade barnbidrag, kapade pensioner, ökade skatter eller stängda sjukhus. Euro-länderna har ju bakbundit sig själva genom budgetregler där man inte får gå med för mycket underskott.

Nu diskuterar man därför om man helt enkelt ska få ignorera försvarsutgifter när man gör underskottsberäkningarna! Och kanske kan man använda överblivna covid-medel och bailout-fonden som sattes upp efter finanskrisen, och ge nya riktlinjer till Europeiska investeringsbanken så de får göra militära investeringar. Det finns också en diskussion om man kan använda $300 miljarder i frysta ryska tillgångar.

Hur kan EU säkra en hållbar fred i Ukraina?

EU måste äga ansvaret för att Ukraina får en hållbar fred: det självständiga, framtida Ukraina måste vara säkra på att inte bli invaderat igen inom kort, oavsett exakt hur de nya gränserna dras. Kanske hamnar man i en modell i stil med vad Finland gick med på efter andra världskriget: man får ge upp visst territorium (sannolikt stora delar av de nu ockuperade områdena?) och man håller sig utanför Nato, men man får frihet att bygga upp ett demokratiskt och självständigt land. Sydkorea är en annan möjlig förebild: tekniskt sett fortfarande bara ”vapenstillestånd”, men samtidigt har landet i praktiken levt i fred och välstånd i 70 år tack vare en stor styrka med utländska fredsbevarande styrkor. En mer imperfekt förebild är Bosnien, där man lyckats hålla ihop landet formellt, men landet verkar ha fastnat i en evig instabilitet där den ena sidan vill bryta sig loss.

Men för att säkra en hållbar fred måste Ukraina kunna förhandla från en position av styrka, inte med kniven mot strupen. Europa kan bidra genom att ta över ansvaret för att finansiera krigsmateriel och genom att hålla löftet om framtida EU-medlemskap levande. Ett framtida Ukraina kommer också behöva omfattande ekonomiskt stöd för att upprätthålla ett starkt försvar med upp till en miljon soldater, i nivå med Israel och Sydkorea, och få hjälp med att finansiera den inhemska försvarsindustrin. Även om kostnaderna blir betydande kommer de vara mycket lägre än alternativet — ett nytt krig eller att behöva försvara ett Europa där Ukraina har fallit. Att bidra till att finansiera Europas största och mest krigsvana armé är därför en klok investering, även ur ett rent europeiskt perspektiv.

Men det behövs sannolikt också en europeisk fredsbevarande styrka på plats i Ukraina för att minska risken att Ryssland invaderar igen. USA:s försvarsminister har uteslutit amerikanska trupper och en officiell Nato-styrka, som skulle omfattas av Natos ömsesidiga försvarspakt. Men kanske kan man ändå använda de investeringar som gjorts i gemensamma kommandostrukturer under många årtionden? Storbritannien, Frankrike och andra har redan börjat förbereda en modell där en coalition of the willing kan bidra med trupp.

London Summit, 2 mars 2025

Som den före detta Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen säger:

In the absence of America, I see no credible deterrent beyond a European-led peace-enforcement mission, under which tens of thousands of our forces are stationed behind the lines in support of their Ukrainian counterparts—with a clear commitment that any renewed Russian attack would be met with a military response by Europe. […] Such a mission would of course bear risks for Europe and would have been unthinkable barely three months ago. But the costs of an unsteady peace would be higher in the long run. History tells us that appeasement and half-measures do not lead to peace. If Mr Putin senses weakness, he will not stop in Ukraine. We must make clear that on matters essential to our security, Europe will not back down.

En sådan styrka skulle kanske initialt bestå av fyra pansarbrigader, dvs något tiotusental personer, och inte sättas in vid fronten, utan snarare skydda ukrainska städer, hamnar och infrastruktur.

Vad krävs för att ersätta USA:s militärmakt?

Det kommer sannolikt ta ett årtionde att fullt ut bygga upp en militärmakt i nivå med vad USA erbjuder idag: 100.000 soldater, massa krigsfartyg, skvadroner med stridsflygplan, men också erfarenhet av att leda hela armékårer i strid och förmågor som underrättelseinhämtning, tunga transportflyg, lufttankning, och luftvärn.

Om USA plötsligt skulle lämna Nato påstås det vara lika destabiliserande för Europa som en kärnvapenattack. Det är en dramatisk liknelse, men den fångar hur djupt integrerat det transatlantiska försvarssamarbetet är efter 70 år. Det handlar inte bara om militär hårdvara, utan om gemensamma övningar, standarder, underrättelsedelning och försvarsplanering som genomsyrar hela den europeiska säkerhetsarkitekturen.

Det är därför som många bedömare menar att det inte finns något reellt alternativ till USA:s säkerhetsgarantier på kort sikt:

On one hand, there is no real alternative to the U.S. security guarantee. Declaring that the transatlantic relationship has collapsed would be like stepping off a ship in the middle of the ocean with no other vessel in sight. This means Europe must swallow the Trump administration's criticism and do everything possible to keep the relationship intact.

Det handlar inte bara om pengar. Europa är fragmenterat med olika nationella standarder, system, utrustning och strategiska kulturer, och varje land optimerar för sitt försvar och inte för en europeisk helhet. Dessutom tar det tid att utbilda soldater, framför allt i länder som mer eller mindre avvecklat sina arméer:

There are approximately 230 Russian and Ukrainian brigades in Ukraine, though most are under-strength. Many European countries would struggle to produce a single combat-capable brigade each [ca 3000-5000 soldater].

Enligt tankesmedjan Bruegel skulle Europa behöva forma 50 nya brigader, många av dem tunga, med uppemot 300.000 soldater, för att ersätta de amerikanska soldater som idag ingår i Natos krigsplanering. Det innebär en enorm upprustning, men utan arméer av den storleken kommer det bli svårt att avskräcka Ryssland på sikt.

Europa måste också fylla på sinande vapenlager, och satsa på sin försvarsindustri. Europa har flera världsledande försvarskoncerner — t ex Saab — men totalt går bara en femtedel av Europas försvarsinköp till europeiska leverantörer (även om andelen europeiskt verkar vara runt 50% för mer avancerade system). Den europeiska försvarsindustrin är bara en tredjedel av den amerikanska i storlek, och man lägger 90% mindre på forskning.

Men nu vill man ändra på det. EU tog fram en ny strategi för europeisk försvarsindustri redan förra året och nu slår man fast i ett nytt white paper att man ska prioritera europeiska leverantörer för sina inköp, skapa en integrerad europeisk marknad för försvarsprodukter och göra gemensamma upphandlingar. Men det tar tid att ställa om och växla upp. Utmaningen blir att hitta en balans där upprustningen sker tillräckligt snabbt för att vara trovärdig, men tillräckligt genomtänkt för att vara hållbar. EU:s uttalade mål är att ha en “europeisk” försvarsförmåga på plats 2030.

Finns det fler områden där man borde göra sig oberoende av USA? Tyskland och Frankrike har redan börjat diskutera om flera länder kan omfattas av det franska kärnvapenparaplyet i framtiden (brittiska kärnvapen finns bara på u-båtar, så det är mindre flexibelt). Vissa argumenterar till och med att Polen och Tyskland (och Sydkorea och Japan?) borde få skaffa kärnvapen om inte USA vill försvara dem längre.

Dags för Make Europe Great Again?

Hur kommer det långsiktiga arbetet falla ut? Jag ser tre scenarion, som förstås snarare är en skala än diskreta utfall:

• Små, stegvisa framsteg. Man höjer försvarsutgifterna så mycket man kan genom att låna mer, men undviker att göra några jobbiga bortprioriteringar. Man kämpar på med initiativ från Bryssel om att höja konkurrenskraft, men nationella språk, franska ostar och GDPR fortsätter vara viktigare än att ställa om Europa till en krigsekonomi.

• Vissa länder går före. Redan idag skiljer sig militärsatsningarna drastiskt inom EU, och inte förvånande verkar det vara en stark korrelation mellan avstånd till Ryssland och försvarsutgifter: Polen satsar 3% och Irland 0,2%. Man kan tänka sig att länder som Polen, Norden och Baltikum kommer gå före, och kanske göra separata deals med USA för att köpa mer vapen. Och kanske inleder andra länder ett djupare samarbete med Ryssland. I ett sånt här scenario kanske enskilda länder bygger upp större försvarsförmåga, men unionen som helhet riskerar att försvagas ekonomiskt och militärt.

• Ett starkare Europa. Slutligen finns det förstås ett scenario, där Europa blir en militär aktör på riktigt. Det här är ett stort omtag för det europeiska samarbetet, som under alla år fokuserat på ekonomisk integration och lämnat politik och försvarsförmåga till medlemsstaterna. En sammanslagen EU-armé är orealistisk inom överskådlig tid, men gemensam ledning för vissa bataljoner borde vara fullt tänkbart. Även strategiska investeringar i tillgångar som luftförsvar, missiler och AI vill man nog göra gemensamt. Det viktiga här är europeisk integration, kanske via European Political Community snarare än EU: dels vill man ha med Storbritannien, dels vill man inte att Ungern och andra Rysslandsvänliga länder ska kunna stoppa arbetet. Kanske kan det göras som en “europeisk pelare” inom Nato?

Men vilket scenario som än blir verklighet kommer en sak vara avgörande.

Europas ekonomiska styrka.

Utan en konkurrenskraftig ekonomi blir det omöjligt att finansiera den militära upprustning som krävs. Och här står Europa inför en utmaning: Ironiskt nog, givet att EU har kunnat fokusera på fred och outsourca krigandet till USA, har unionen haft en mycket sämre ekonomisk utveckling än USA sedan finanskrisen. USA och EU hade jämnstora ekonomier för 15 år sen och idag är USA:s 50% större, och Kina har hunnit ikapp EU. (Skillnaden blir dock mindre om man ignorerar fluktuationer i valutakursen och tar hänsyn till att lokalt producerade saker är billigare att köpa i Europa än USA.)

Orsakerna är många: vi har mycket dyrare energi, europeiska startups lyckas inte växa som amerikanska så våra storbolag är fortfarande gamla bilbolag snarare än AI-bolag, kapitalmarknaderna funkar sämre, mm. Som vi bland annat pratat om i #75 verkar EU ofta mer intresserade av att reglera innovation än att möjliggöra den.

Men jag tycker andan börjat skifta lite kring det europeiska projektet. För ett halvår sedan var det fashionablt att prata om Europa var döende och på väg att bli ett museum för rika kineser och amerikaner, och alla verkade mer eller mindre uppgivna.

Nu finns det helt plötsligt mer av en jävlar-anamma att försöka vända kontinentens utveckling. Det syns i allt från enskilda initiativ, som när europeiska entreprenörer samlas och finansierar europeisk innovation, till rörelser som European Accelerationism. (Det finns åtminstone tre webbplatser — euacc.com, eu-acc.com och www.euacc.org — som beskriver olika versioner av det.) Sådana rörelser har vuxit snabbt på sociala medier och samlar både entreprenörer, forskare och politiker som vill se ett mer ambitiöst och handlingskraftigt Europa. Vissa använder slogan Make Europe Great Again, andra inte.

Den här snubben, André Loesekrug-Pietri, träffade jag i Davos

Men oavsett slogan är ambitionerna likartade: Europa måste växa snabbare för att ha råd med välstånd och ett starkt försvar, och det måste ske genom avreglering och förenklad byråkrati, mer effektiva gemensamma marknader, och en mer entreprenörsvänlig kultur som uppmuntrar risktagande och innovation. Vissa förslag är väldigt konkreta (“europeiska optionsprogram!”), andra mer långsiktiga (“alla borde prata engelska!”).

Och numera säger EU:s ledare liknande saker. Draghi presenterade en rapport i höstas där han argumenterade för att EU måste bli lika bra på innovation som USA, och se till att den gröna omställningen verkligen leder till lägre energipriser och ökar Europas konkurrenskraft. (Men han menar också att Europa inte bara kan optimera för låga priser utan måste säkerställa att man har rådighet över kritiska sektorer och teknologier, som batterier, energi och försvar.) Utifrån rapporten har EU-kommissionen presenterat en ny ekonomisk doktrin, en ”EU-kompass” med fokus på Europas konkurrenskraft. Förslagen handlar bland annat om just förenklade regleringar för småföretag och en mer välfungerande europeisk kapitalmarknad.

Behöver vi bli mäktiga och rika för att kunna vara mänskliga?

Macron höll ett två timmar (!) långt tal förra våren om Europas framtid, som kan kokas ner till tre pelare: makt, välstånd och humanism. Vi behöver makt för att kunna hävda oss på världsscenen och inte bli överkörda, vi behöver ekonomisk tillväxt och välstånd för att ha råd, och vi behöver stå upp för humanismen för att vara den starka röst globalt som säkerställer den liberala världsordningen:

I believe that it is through power, prosperity and humanism that we can give substance to this European sovereignty and enable Europe to be a continent that will not disappear, a political project that stands its ground in the world and at this time, when it is under threat more than ever.

Det är ett inspirerande tal, och jag håller med om mycket.

Men kommer vi verkligen lyckas stå upp för våra ostar, våra mänskliga rättigheter och våra cookie-varningar?

Det är fortfarande en öppen — och i grunden empirisk — fråga om det är demokratier eller autokratier styrda av starka män som klarar 2000-talet bäst. Många i väst verkade vara lite småimponerade av autokratier för 10-15 år sen (”kolla på Singapore!”). Men jag skulle säga att pendeln svängde tillbaka till demokratiernas fördel, efter att det blev uppenbart hur illa Xi hanterade covid, och hur osmart det var av Putin att omge sig med bara ja-sägare inför den fullskaliga invasionen av Ukraina. Vem vet, kanske blir Kina vinnare i långa loppet om de lyckas utnyttja AI för att skapa stabila och produktiva samhällen genom massövervakning, medan demokratier tvärtom försvagas när oreglerade sociala medier ökar polariseringen och instabiliteten?

Men jag vet vilket lag jag hejar på.

Det är rätt att sträva efter att vara den stormakt som står upp för frihet, demokrati och små länders självbestämmande. Människor vill intuitivt vara William Wallace i Braveheart, inte den engelske kungen. Men ska vi lyckas med det måste vi, som Teddy Roosevelt sa, kunna komplettera vår vänliga ton med en stor klubba om folk ska lyssna på oss.

Så för att parafrasera valaffischen från 50-talet: gärna humanism, men först en rejäl upprustning!

—Jacob

PS. Känner du någon som skulle gilla det här nyhetsbrevet? Vidarebefordra gärna — eller tipsa dem om att prenumerera. Det är helt gratis.