Stedman Summaries #77

Från Nato till Njet: Trumps nya utrikespolitik

“We cannot continue to pay for the military protection of Europe while the NATO states are not paying their fair share”
— President John F. Kennedy, 1963

USA har velat slippa betala för Europas försvar de senaste 60 åren, och Europa har lika länge försökt låtsas som man inte hör. Men nu har diskussionen på några veckor gått från att handla om vem som tar notan till om den transatlantiska alliansen överhuvudtaget har en framtid.

I förra veckans nyhetsbrev diskuterade vi Pax Americanas uppgång och fall, och vad som skulle hända om Ryssland får diktera fredsvillkoren i Ukraina. Idag ska vi:

• Analysera Trumps nya utrikespolitik, och vad han vill uppnå

• Undersöka om hans strategi att närma sig Ryssland kan fungera

• Se vilka risker USA tar med sina allierade

• Diskutera vad Europa kan göra om USA verkligen överger oss

Vad har Trump gjort sina första två månader?

De första knappa två månaderna av Trumps administration har varit turbulenta, men kanske borde det inte förvåna. Den här gången omger han sig med ännu mer kontroversiella personer, men som också är valda primärt för sin lojalitet och därför kommer vara mer benägna att genomföra hans politik. Mycket av det han prioriterat ligger helt i linje med vallöftena: begränsa invandringen, avveckla mångfaldssatsningar och krav på kvotering, och kapa statens utgifter för att minska budgetunderskottet. (Samtidigt kan man undra hur prioriterat budgetbalans verkligen är för Team Trump, givet de stora skattesänkningarna som kommer att öka statsskulden.) Han håller också på att införa tullar för att förbättra handelsbalansen, driva fram mer tillverkning i USA och tvinga fram olika eftergifter från utländska handelspartners.

I en demokrati är det naturligt att den som vinner ett val får genomföra sin politik. Men det finns flera oroande aspekter i hur Trump agerar: Han utmanar demokratiska normer och maktdelningen, försvagar viktiga institutioner, försöker motarbeta media, sparkar erfarna opolitiska tjänstemän, straffar politiska motståndare och skrämmer näringslivet till tystnad. Nästan komiskt är hur Trumps allierade förväntas visa sin lojalitet — det liknar vad kineserna kallar “biaotai”. Det handlar inte om vad man säger utan är bara en markering av grupptillhörighet, på samma sätt som att fans inte sjunger Djurgårdsramsan för att övertyga AIK:are.

Många observatörer menar att de påminns om utvecklingen i Ungern och Ryssland i början av 2010-talet. Men låt oss heller inte överdriva kritiken. Jämförelser med Nordkorea eller Nazityskland blir bara löjliga och gör det svårare att föra en saklig diskussion. Som Nicholas Kristof skriver i New York Times:

But let's get this out of the way: I think parallels with 1930s Germany are overdrawn and diminish the horror of the Third Reich; the word “fascism” may likewise muddy more than clarify. Having covered genuinely totalitarian and genocidal regimes, I can assure you that this is not that.
Democracy is not an on-off switch but a dial. We won't become North Korea, but we could look more like Viktor Orban's Hungary. This is a question not of ideology but of power grabs: Leftists eroded democracy in Venezuela and Nicaragua, and rightists did so in Hungary, India and (for a time) the Philippines and Poland. The U.S. is the next test case.

Vi kommer nog prata mer om USA:s demokrati framöver, men låt oss idag fokusera på utrikespolitiken, och framförallt det som berör Europa. Trump har ju gått till val på att skapa fred i Ukraina — vilket i sig är ett gott mål — innan landet förstörs helt och fler människoliv går till spillo. Men hans konkreta utspel de senaste veckorna har överraskat många. Trump-administrationen har bland annat:

• Underminerat Natos trovärdighet genom att ifrågasätta om USA ska försvara Nato-länder som inte “betalar för sig”. Hans försvarsminister har dock försökt lugna Europa genom att säga att USA fortfarande “är committat till Nato och försvarspartnerskapet med Europa. Punkt.” Trump har också utmanat två Nato-länders territoriella integritet (Danmark och Kanada).

• Tagit avstånd från EU genom att anklaga unionen för att vara skapad för att “lura USA”. Hans vicepresident JD Vance har också varnat för att Europa håller på att förlora sina grundläggande värderingar kring yttrandefrihet och demokrati, samtidigt som Elon Musk stödjer högerextrema partier som tyska AfD.

• Förespråkat en fred i Ukraina på villkor som ligger nära Rysslands krav, och spridit ett narrativ om kriget som liknar Kremls (“Ukraina borde inte startat kriget”). USA röstade nyligen, tillsammans med Ryssland och Nordkorea, mot en europeisk FN-resolution som beskrev kriget som startat av Ryssland. Inte ens Kina röstade emot, utan la ner sin röst. (Inte bara europeiska regeringar utan även 56% av amerikaner tycker att Trump verkar stå olämpligt nära Ryssland.)

• Argumenterat för att fred måste slutas omedelbart, oavsett om den blir hållbar eller acceptabel för Ukraina. NY Times intervjuerar en senior europeisk tjänsteman som menar att vad Trump framförallt vill är att normalisera relationen med Ryssland. Om det innebär att man måste skriva om historien kring Moskvas olagliga invasion för tre år sedan, lägga ner utredningar av ryska krigsbrott eller vägra ge Ukraina långsiktiga säkerhetsgarantier, så må det vara hänt. Trump har också redan nu öppnat för förnyat ekonomiskt samarbete med Ryssland.

Grok föreställer sig strategen Donald Trump spela fyrdimensionellt schack

Trumps strategi

Låt oss försöka förstå Trumps bevekelsegrunder genom att titta på sju olika hypotetiska personas, och fundera på hur väl de förklarar vad vi ser. Den verklige Trump är förmodligen en blandning av alla dessa personas (hans tidigare kampanjledare Kellyanne Conway har kallat honom “en komplicerad person med enkla idéer”). Och hans beteende är förstås också situationsberoende:

What we’re seeing is that Trump is transactional when he’s dealing with someone he believes is a powerful interlocutor. But when he’s dealing with someone weaker, he’s predatory. That’s not a win-win. That’s an, “I win. I set the rules. You do exactly what I want or there will be hell to pay.” And that’s how he feels about the Canadians and the Mexicans. It’s certainly the way he feels about the Ukrainians.

Den impulsstyrde Trump: Vi kommer inte runt att Trumps personlighet spelar roll. Han har tydliga narcissistiska drag — han framhäver sin egen förträfflighet kontinuerligt, kräver att andra visar undergivenhet, och ser världshändelser främst utifrån hur de påverkar honom själv. Hans tidigare säkerhetsrådgivare John Bolton har beskrivit hur Trump styrs av plötsliga “neuronblixtar” snarare än någon sammanhängande beslutsprocess.

Den relationsdrivne Trump: Trump litar av allt att döma mer på personliga relationer än på internationella förhandlingar och avtal. Ja, man får intrycket att han ogillar allt som hans företrädare har gillat: “Trump is now reversing what Joe Biden did in Ukraine, just as in his first term, he reflexively reversed Barack Obama. Trump derided Obama for not providing lethal military assistance to Ukraine, so he did just that, sending missiles and more.” Dessutom har han ju någon gammal personlig beef med Zelenskyj sedan Hunter Biden-historien under första mandatperioden, medan hans relation med Putin har fortsatt fördjupas:

According to Bob Woodward’s book War, the two men had up to seven private phone calls while the former and future US president was out of office. (...) There’s only one moment of Trump’s performance (in the press conference with Zelenskiy) in which he seemed to speak from the heart, and it was when he leapt to defend Putin against Zelenskiy’s depiction of him as a wanton killer. “Let me tell you, Putin went through a hell of a lot with me. He went through a phony witch hunt where they used him and Russia, Russia, Russia, Russia,” Trump said.

Men vi kan inte förklara allt med hans personlighet och relationer. Trumpism är idag större än Trump själv, inte minst genom att vicepresident JD Vance entusiastiskt omfamnat hans positioner.

Den tydlige Trump: I Washington är numera alla överens om att Kina är USA:s största utmaning, och att Europa därför måste prioriteras ned. Kanske är Trump bara mer rättfram än sina företrädare? Boris Johnson, som fortfarande har kontakt med Trump, säger att "Trumps uttalanden är inte menade att vara historiskt korrekta utan för att chocka européerna till handling". Genom att vara provocerande och oförutsägbar hoppas Trump tvinga fram de förändringar som USA länge efterfrågat.

Den ideologiske Trump: Trump sätter USA:s intressen först (“America First”) och ser internationella relationer som ett nollsummespel där någon alltid förlorar när en annan vinner. I nästan 40 år har han argumenterat för att USA utnyttjas av sina partners:

“Make Japan, Saudi Arabia, and others pay for the protection we extend as allies. (…) Let's not let our great country be laughed at anymore.”
— Donald J. Trump, 1987

Han är tydlig med vad som är i USA:s intresse, och vad som inte är det: kriget är “mycket viktigare för Europa än för oss” och Ukraina “kanske blir ryskt en dag ändå”. JD Vance har gått ännu längre och sagt att han “verkligen inte bryr sig om vad som händer med Ukraina”. Trump verkar dock inte vara en isolationist som Charles Lindbergh — han tror fortfarande starkt på att USA ska utnyttja sin unika globala makt, men bara inte för att hjälpa andra länder.

Trump verkar också ideologiskt ligga närmare Ryssland och vissa av Europas högerextrema rörelser än de traditionella statsbärande partierna i Europa. Kanske tycker han, liksom Tucker Carlson och många andra amerikanska högerdebattörer och politiker, att Ryssland är en inspirerande förebild? Och kanske hoppas han att de EU-skeptiska partierna i Europa kommer att vara hans framtida samarbetspartners: “Jag tror att han har gjort det medvetet eftersom han tror att Europa ligger en valcykel efter USA när det gäller att rösta fram MAGA-typer till makten i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och i hela EU.”

Den auktoritäre Trump: Trump beundrar styrka och starka ledare. När andra talar om tragedin på Himmelska fridens torg ser han det som ett exempel på inspirerande dominans: “När studenterna strömmade in på Himmelska fridens torg höll den kinesiska regeringen nästan på att tappa kontrollen. Sen var de hänsynslösa och hemska, men de slog ned det med kraft. Det visar styrka. Vårt land uppfattas just nu som svagt.”

Det verkar som att Trump har samma vision som Putin och Xi: en värld där stora länder kan tvinga mindre länder till eftergifter, snarare än en värld styrd av internationella regler. Han tänker nog att USA, som fortfarande är världens mäktigaste land, har mer att vinna på en beskyddarmodell än att oavlönat agera världspolis:

... there is a competing concept, beloved of “strongman” leaders, which is that big or powerful countries should enjoy spheres of influence in their neighborhoods. Smaller states should genuflect before larger neighbors. Vladimir Putin thinks this way and therefore does not want Ukraine to exist as an independent sovereign state. Chinese President Xi Jinping takes the same line. And so, we now know—since he talked of taking over Greenland, Canada, and the Panama canal—does Donald Trump. Consistent with this thinking, Trump is relaxed about Ukraine falling into Russia's orbit.

En del befarar ett “Jalta 2.0”, där USA, Ryssland och Kina som världens nya stormakter delar upp världen i intressesfärer. Precis som när de allierade ritade om världskartan 1945 kan dagens stormakter komma att förhandla fram en ny världsordning sinsemellan. Det behöver inte ske vid något formellt toppmöte — om Putin, Trump och Xi informellt enas om att makt är viktigare än ideologiska skillnader skulle de i praktiken kunna bestämma över sina grannländers suveränitet och framtid, precis som vid Jalta.

Taktikern Trump: Trump är en affärsman som vill göra uppgörelser. Hans Ukraina-sändebud general Keith Kellogg förklarade nyligen explicit att Trumps transaktionella diplomati “ser ekonomi som grunden för och drivkraften bakom internationella relationer”. Kanske är hoten om att lämna Nato eller ockupera Panamakanalen bara förhandlingstaktik? Det har ju gett vissa resultat som kanske inte uppnåtts om Harris vunnit valet: Panama har lämnat Kinas Sidenvägsinitiativ och ett amerikanskt konsortium köper de kontroversiella hamnarna.

Strategen Trump: Om Kina är huvudfienden kan det vara smart att försöka splittra dem från Ryssland, så att Europa och Ryssland kan balansera varandra medan USA fokuserar på Asien. Utrikesminister Rubio har sagt att “relationen mellan USA och Kina kommer definiera detta århundrade, och därför är det bättre för både ryssar och amerikaner om Ryssland inte är helt beroende av Kina som en 'juniorpartner'”. En neutral position mot Ryssland skulle också göra att USA kan fördjupa samarbetet med Kinas fiende Indien, som har nära band till Moskva.

Väst samarbetade ju med Stalin — “Farbror Joe” — under andra världskriget, trots att man kände till hans utrensningar och massmord. Principen min fiendes fiende är min vän kan ju tyckas intuitiv. Men det är värt att påminna sig om att den principen ledde till en del oönskade bieffekter under kalla kriget, som till exempel när USA stöttade mujaheddin i deras kamp mot Sovjet. Senare vände de sina vapen mot väst och gav Usama bin Ladin en fristad, vilket möjliggjorde 11 september-attackerna.

Kan den här strategin — att offra relationen med Europa för att vinna över Ryssland — verkligen fungera?

Kan strategin fungera?

Det finns en historisk parallell som är intressant: På 1970-talet lyckades Nixon och Kissinger närma sig Kina för att försvaga Sovjetunionen. Nu vill Trump göra tvärtom — närma sig Ryssland för att försvaga Kina.

Men kommer det verkligen att funka? När Nixon gjorde sitt närmande hade Kina och Sovjetunionen nyligen krigat mot varandra. Nu har Ryssland och Kina istället en “gränslös vänskap” som bygger på både gemensam ideologi och praktiska fördelar. De slipper bevaka sin långa gemensamma gräns militärt, och kan samarbeta kring både ekonomi och försvarsteknik. Dessutom är Kina en mer pålitlig partner för Ryssland än USA: kommunistpartiet kommer sitta kvar vid makten, medan USA kan få en ny president med helt annan politik om fyra år.

Vissa analytiker ser dock möjligheter med en mer pragmatisk hållning. Bloggaren Noah Smith menar att ett försvagat Ryssland skulle kunna lockas av att stå neutralt mellan USA och Kina för att få tid att återhämta sig. Att Kina varit tveksamt till att stödja Ryssland i Ukraina antyder också att deras relation inte är så stark som den verkar. Och oavsett hur Rysslands relation med Kina utvecklas i framtiden kan man ju tänkas sig att Ryssland gärna spelar på Trumps intresse, och försöker uppmuntra det så länge som möjligt.

Men även om Trump skulle lyckas få Ryssland att hålla sig neutralt i en konflikt med Kina, finns det stora risker med denna strategi.

Vilka risker tar USA?

Ja, USA kanske främjar sin Kina-agenda om de kan sluta fred i Ukraina och locka Ryssland bort från Kina. Men det är ett högt spel: under 80 år har USA byggt upp allianser med länder som tillsammans står för 70% av världens BNP. Som Polens utrikesminister säger borde USA se sina allianser som en stor konkurrensfördel — “inte som barlast att göra sig av med” — som man riskerar att förlora om ens partners upplever en som opålitligt. Att hota med våld kan fungera för att driva igenom enskilda policybeslut, men knappast för att upprätthålla långsiktiga samarbeten:

In a world where the United States threatens Canada and Greenland with annexation, how long will it be before allied countries like these even wish to share intelligence with Washington?

Många utvecklingsländer har redan ekonomiskt lierat sig med Kina. Fler partners kommer sannolikt att byta sida, eller åtminstone försöka samarbeta med båda sidor, om USA upplevs som opålitligt och kortsiktigt. Som den geopolitiske analytikern Ian Bremmer säger:

If the Americans shut down 87 percent of the United States Agency for International Development (USAID), Belt and Road’s the only thing happening across the global south.

Det är talande att just Kina, som i början av 2010-talet drev en aggressiv “vargkrigare”-diplomati, har återgått till en mer diplomatisk strategi — kanske för att de märkt att deras hårda linje drev många länder i USA:s famn. Nu riskerar USA att göra samma misstag. Länder som konsekvent hotar och straffar andra kommer till slut stå med färre vänner, fler fiender och sannolikt mycket mindre inflytande. Som Polens utrikesminister konstaterade, i en värld där två block konkurrerar ekonomiskt, militärt och om människors hjärtan och sinnen behöver även den mäktigaste supermakten allierade.

Vad betyder det för Europa?

Riskerna blir särskilt tydliga i relationen med Europa. Trumps agerande har redan lett till en fundamental omprövning av alliansens framtid i Europa. Som en europeisk diplomat uttryckte det:

“We now have an alliance between a Russian president who wants to destroy Europe and an American president who also wants to destroy Europe. The transatlantic alliance is over.”

Kommer den transatlantiska alliansen att överleva, eller går vi mot en situation som liknar splittringen mellan Östrom och Västrom — där båda sidor hävdar att just de förvaltar de “äkta” västerländska värderingarna?

USA:s risktagande tvingar alltså fram ett vägval för Europa. Å ena sidan finns starka band att värna om: våra ekonomier är djupt sammanflätade — Europa är USA:s största handelspartner och största utländska investerare. Till och med kritiska komponenter i amerikanska stridsflygplan tillverkas i Europa.

Men å andra sidan måste Europa nu på allvar förbereda sig för en framtid där USA kanske inte längre är en pålitlig allierad. Är Trump verkligen beredd att prioritera goda relationer med Ryssland framför samarbetet med Europa, lämna Nato — och till och med gå emot sin inhemska försvarsindustri genom att vägra sälja krigsmateriel till Europa? För Ryssland vore det förstås en dröm om USA drog sig tillbaka från Europa, gärna rullade tillbaka Nato-utvidgningen (hej då, Sveriges medlemskap) och lät Ryssland få fria händer i sitt närområde.

Och Ryssland verkar redan förbereda sig för en sådan utveckling. Den ryska propagandan har “hastigt riktats in helt på Europeiska Unionen istället” för att vara generellt antivästlig. Enligt nyhetsbyrån Interfax kommer EU nu att bli “Moskvas största rival” den närmaste tiden. Den antieuropeiska propagandan kan misstänkas vara en ideologisk plattform för Rysslands nästa militära aggression, kanske inom EU:s gränser.

När USA överväger att överge sina allierade för att möta hotet från Kina, måste Europa förstås också överväga sina alternativ. I nästa nyhetsbrev ska vi titta på Europas möjlighet att snabbt förstärka sitt försvar och bli militärt oberoende från USA. Men det finns också några politiska möjligheter att överväga redan nu. En intressant sådan är att vända sig österut.

Europa har de senaste åren försökt distansera sig från Kina, drivet av såväl människorättssituationen i Xinjiang, Kinas stöd till Ryssland, och för att skydda sina ekonomier. Men Kina har försökt hitta sätt att charma tillbaka Europa, och de senaste veckorna har de lagt in en högre växel:

As US President Donald Trump takes a flame-thrower to relations with Europe, Chinese diplomats have been moving through the continent with a message: your best friend has abandoned you. Let's uphold the multilateral order together.

Även James Stavridis, Natos före överbefälhavare, varnar för att Europa kan tvingas söka nya allianser om USA drar sig ur Nato. Han menar att istället för att konfrontera Kina tillsammans med USA, kan européerna komma att söka både ekonomiskt och militärt samarbete med Peking. Resultatet kan bli att fler europeiska länder ansluter sig till Kinas Sidenvägsinitiativ.

Ja, istället för att hjälpa USA implementera sin politik mot Kina, kan Europa använda sin ekonomiska styrka mot Kina för att de ska sätta press på Ryssland? Europas politiker måste spela samma maktspel som alla andra och vända på alla stenar för att maximera Europas säkerhet:

Two thousand years of geopolitics has taught us a simple and obvious lesson: All great powers will put their own interests first and, if necessary, sacrifice the interests of their allies. Trump is behaving like a rational geopolitical actor in putting what he perceives to be his country's interests first. Europe shouldn't just criticize Trump—instead, it should emulate him.

Avslutningsvis

Under 80 år har USA och Europa delat både värderingar och säkerhetsintressen. Nu verkar Trump beredd att offra detta för att få till en uppgörelse med Ryssland — trots att det är högst osäkert om han kan lyckas driva en kil mellan Ryssland och Kina.

Ironiskt nog riskerar USA att göra samma misstag som Kina gjorde med sin “vargkrigardiplomati” — att skrämma bort sina allierade just när man behöver dem som mest. Men kanske är det ändå bra att Europa tvingas vakna. Som Friedrich Merz uttryckte det: “Det här är verkligen fem minuter i tolv för Europa.” Vi kan inte längre ta för givet att USA kommer att försvara oss, oavsett vem som sitter i Vita huset.

I nästa nyhetsbrev ska vi därför titta närmare på vad Europa kan göra för att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Kan vi bygga upp en trovärdig militär avskräckning utan USA? För en sak är säker: om vi inte kan försvara oss själva kommer andra att bestämma vårt öde. Som historien visar finns det alltid någon som är beredd att fylla ett maktvakuum.

Det här var allt för idag. Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).

—Jacob