Stedman Summaries #76

Från Bullerbyn till Game of Thrones

För många av oss som växt upp i Sverige har världen känts trygg och förutsägbar. Visst, kanske inte alltid helt som i Bullerbyn, men vi har fått förmånen att uppleva en värld där konflikter ofta löses med förhandlingar, och där USA varit en stabil garant för västvärldens säkerhet. Men när man tittar på nyheterna senaste veckorna börjar världen mer kännas som Game of Thrones, där olika maktblock kämpar om herraväldet och där den starkaste tar vad den vill ha.

We are living in the most momentous and dangerous of times … this is Europe's moment, and we must live up to it.
— EU-kommissionens president Ursula von der Leyen

Det som just nu händer i Washington handlar om mycket mer än bara pengar till Ukraina. Det handlar om hela den världsordning vi tagit för given sedan andra världskriget.

Trump läxar upp Zelenskyj i TV

I dagens nyhetsbrev ska vi titta på hur vi hamnade här. Vi börjar med att förstå Pax Americanas uppgång och fall, tittar närmare på vad världens olika stormakter egentligen vill, och avslutar med vad som skulle hända om fred sluts i Ukraina på Rysslands villkor.

I nästa nyhetsbrev kommer vi titta på effekterna av Trumps helomvändning av den amerikanska utrikespolitiken, och veckan efter det undersöker vi vad Europa kan göra för att klara sig utan USA och undvika ett nytt kallt — eller varmt — krig.

Pax Americanas uppgång och fall

Under större delen av mänsklighetens historia har det varit självklart att den mäktigaste bestämmer. Might makes right. På samma sätt som ett lejon bekymmerslöst dödar en zebra på savannen sågs det som naturligt att den starkaste tar vad den vill ha. Och var det oklart vem som var mäktigast utkämpade man ett krig för att få klarhet. Principen var enkel: alla stater vill utöka sin makt för att skydda sig i en värld där man aldrig kan lita på någon annan. Endast ett trovärdigt militärt hot om vedergällning kan avskräcka fiender från att attackera.

Men lite goda nyheter: starka makter skapar också trygghet för sina undersåtar. Det fungerar både i det lilla och stora. Lokala krigsherrar har länge erbjudit "beskydd" mot betalning. Och eftersom krigsherren ville ha betalt även nästa år, hade han anledning att faktiskt skydda bönderna mot rövare. På samma sätt skapade den romerska freden (Pax Romana) och den brittiska freden på 1800-talet (Pax Britannica) stabilitet och välstånd för många. (Så länge man accepterade imperiets regler. Som statsvetaren Samuel P. Huntington uttryckte det: "Väst vann inte världen genom överlägsna idéer eller värderingar, utan genom överlägsen förmåga att utöva organiserat våld. Västerlänningar glömmer ofta detta; andra glömmer det aldrig.")

Efter andra världskrigets fasor fanns en stark vilja att undvika nya storkrig. Segrarna Stalin, Roosevelt och Churchill delade upp världen mellan sig i Jalta. Under nästan 50 år pågick ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, med inslag av “varma” krig via ombud. När Sovjetunionen plötsligt kollapsade stod USA kvar som ensam supermakt.

USA ledde inte bara med militär styrka utan också med ett löfte om frihet och samarbete. Den tillit som tidigare funnits inom länder — om Småland angrips kommer Dalarna att hjälpa till — blev en princip mellan länder genom Natos artikel 5: en attack på ett medlemsland är en attack på hela alliansen. Både vänner och fiender visste att USA skulle försvara “varje tum av Nato-land”.

Säkerheten byggde också på att USA sågs som ett moraliskt föredöme som stod upp för frihet och demokrati. Som president Reagan sa vid 40-årsdagen av D-dagen:

The men of Normandy had faith that what they were doing was right, faith that they fought for all humanity, faith that a just God would grant them mercy on this beachhead or on the next. It was the deep knowledge — and pray God we have not lost it — that there is a profound, moral difference between the use of force for liberation and the use of force for conquest … The strength of America’s allies is vital to the United States, and the American security guarantee is essential to the continued freedom of Europe’s democracies. We were with you then; we are with you now. Your hopes are our hopes, and your destiny is our destiny.

För oss som växt upp i Europa under denna amerikanska fred (Pax Americana) har det kanske känts som att världen alltid kommer att ha en dominerande makt som delar våra värderingar. Europa och USA har ju en nära historia och kulturell gemenskap, och har gemensamt utvecklat upplysningsidealen mot respekt för rättsstaten och mänskliga rättigheter.

Redan vid Westfaliska freden 1648 etablerades konceptet att även små staters gränser är okränkbara. Men först efter andra världskriget blev det på allvar en norm att konflikter måste lösas genom lag, inte våld. Senare växte också tanken fram att andra länder har en skyldighet att skydda civila från folkmord och andra grova övergrepp. (En mer kontroversiell idé var att USA hade rätt att byta ut “olämpliga” regimer för att sprida frihet — den överlevde inte Irakkrigets misslyckande.) USA fick berättigad kritik för att stötta diktatorer i kampen mot kommunismen, men försökte i alla fall alltid förklara sitt agerande utifrån sina värderingar.

Statsvetaren Fukuyama skrev en berömd bok om “historiens slut" där han menade att den liberala demokratin, med fokus på handel, ekonomisk tillväxt och fred, var mänsklighetens naturliga slutmål. EU blev symbolen för denna modell: länder som krigat i hundratals år bands samman genom handel och gemensamma institutioner. Så länge alla tjänade på att göra affärer med varandra skulle ingen vilja ta till vapen. Europa blev nästan som ett amerikanskt protektorat, där USA garanterade säkerheten. Ett tag verkade det som att mänsklighetens största utmaning var att hitta mening i det ständigt ökande välståndet.

Ja, hundratusentals människoliv släcktes i krig även under denna period. Men världen var totalt sett mycket säkrare än under de två världskrigen.

Men historien tog inte slut.

I efterhand var det naivt att tro att USA för evigt skulle förbli ensam supermakt. Redan Nixon och Kissinger förutspådde att världen skulle bli multipolär. USA:s position försvagades snabbare än väntat av krigen i Afghanistan och Irak. Och år 2007 höll Putin ett tal i München där han förklarade varför världen inte kunde fortsätta vara dominerad av en enda makt. Ett år senare invaderade han Georgien. År 2012 blev Xi president i Kina, fast besluten att göra upp med vad han kallade Kinas "århundrade av förödmjukelse":

But in the early 2010s, a profound shift began. By learning to harness the tools of this century, a cadre of charismatic figures revived the archetypes of the previous one: the strong leader, the great nation, the proud civilization.

Plötsligt verkade världen röra sig tillbaka mot vad som Huntington kallat “civilisationernas kamp”, en evig konflikt där olika etniska, religiösa och kulturella grupper kämpar om makt i ett nollsummespel. Går vi mot en mer instabil tid med fler konflikter, som när det försvagade brittiska imperiet utmanades av Tyskland före första världskriget? Eller kan flera jämbördiga “civilisationer” med egna intressesfärer leva i fred?

Oavsett vilket får vi nog vänja oss vid en värld där militär avskräckning, inte bara avtal och förhandlingar, garanterar freden.

Från Bullerbyn till Game of Thrones, enligt ChatGPT

Vad är de olika stormakternas övergripande strategier?

I en värld där militär makt åter blivit viktig behöver vi förstå hur de stora aktörerna tänker och agerar. Låt oss titta på de fyra viktigaste:

EU är en ekonomisk jätte men en militär dvärg. EU har kunnat kosta på sig att prioritera ”smör framför vapen”, och outsourca sin säkerhet till Nato, med USA som den ultimata garanten för regionens säkerhet. Men Rysslands invasion av Ukraina blev en brutal väckarklocka: det blev uppenbart i hela Europa att om man låter Ryssland vinna kommer både deras förmåga och intresse av framtida erövringar i Europa att stärkas. Så EU, och den tidigare amerikanska regeringen, fattade ett strategiskt beslut att stå upp för Ukraina, i syfte att försvara inte bara både Ukraina utan även Europa. Den cyniske skulle säga att man vill undvika att Ukraina tvingas kapitulera, snarare än att möjliggöra att de vinner kriget. Och framförallt vill man inte riskera att dras in i ett direkt krig med Ryssland.

Stödet för EU:s linje är heller inte enhälligt. I flera länder finns partier, både på höger- och vänsterkanten, som vill minska EU:s makt och återgå till “normala” relationer med Ryssland. Efter Brexit-fiaskot har de flesta insett att det är för riskabelt att helt lämna EU, men många vill ändå försvaga unionen genom att flytta tillbaka makt till medlemsländerna. Det är en strategi som kanske hade fungerat i den gamla världsordningen, när USA garanterade Europas säkerhet och frihandel. Men i dagens mer hotfulla värld vore det farligt att stå ensam. Om världen är som en fängelsegård fyllt av våldsamma lifers, och de flesta andra är med i ett gäng, blir det ju rationellt för varje individ att sluta upp bakom sitt gäng.

USA har länge varit världens starkaste militärmakt. Under kalla kriget handlade strategin om att hindra Sovjetunionens expansion, och Europa var en viktig allierad. Efter Sovjets fall spenderade USA mycket kraft på krigen i Afghanistan och Irak. Men nu kan nog landets övergripande strategi beskrivas som att behålla sin position som global supermakt genom att hindra att någon regional makt blir så stark att den kan utmana USA:s dominans. Därför vill man nu fokusera på att begränsa Kinas inflytande i Asien och Stilla havet, och måste minska sitt engagemang i Europa och Mellanöstern. Man har länge uppmanat européerna att ta större ansvar för sin egen säkerhet, men först nu börjar det sjunka in.

Ryssland har, under Putin, anammat en revisionistisk, imperialistisk agenda, som möjliggjorts av en lång period av höga olje- och gaspriser. Man vill återta sin position som en respekterad (eller i alla fall fruktad) stormakt och få kontroll över vad man ser som sin “intressesfär”. Trots att landet har en mindre ekonomi än Italien ger kärnvapen och naturresurser stort inflytande. Putin är beredd att ta stora risker och offra mycket för att nå sina mål. Ryssland försöker aktivt underminera och försvaga både EU och Nato genom desinformation och cyberattacker:

Russia is not only on the offensive in Ukraine but also waging a hybrid war on Europe through weaponized corruption, assassinations, cyberattacks, espionage, disinformation, election interference, communications jamming, and sabotage of critical infrastructure.

Man försöka också försvaga den europeiska enigheten genom att stödja EU-kritiska och Rysslandsvänliga “fredspartier”, som AfD. Man har särskilt lyckats få inflytande i Ungern och Slovakien. Som danska Forsvarets Efterretningstjeneste konstaterar ser Ryssland sig som i konflikt med väst sedan tio år tillbaka. Och man förbereder sig för krig mot Nato, med hjälp av det stöd man får av Kina, Iran och Nordkorea. (Det är kanske lätt att tänka att Nordkorea bara är ett märkligt och fattigt u-land. Men de har levererat 9 miljoner artillerigranater till Ryssland, jämfört med att EU lyckats leverera en miljon sedan kriget började.)

Kina har vuxit till USA:s främsta utmanare. Genom sin stora ekonomi och kontroll över viktiga leveranskedjor har man skaffat sig globalt inflytande. Officiellt förespråkar man en “multipolär värld” med flera stormakter, men i praktiken vill man dominera Asien och västra Stilla havet.

China is a big country and you are small countries, and that is a fact.
— Kinas utrikesminister Yang Jiechi, 2010

Man vill också minska västvärldens inflytande, och motverka västvärldens förmåga att hota eller innesluta Kina. Man vill kunna vinna ett lokalt krig (läs mot Taiwan) och vara tillräckligt avskräckande för att USA inte ska blanda sig i.

Därför stödjer man också Ryssland — ju mer västvärlden försvagas, desto bättre för Kina — och försöker man stärka sin makt genom olika partnerskap, t.ex. genom “Nya sidenvägen” (Belt and Road Initiative). Och även Kina vill ha mer inflytande i Europa, och underminera EU:s enighet:

China, too, sees Europe as a strategic prize: It is buying up physical and digital infrastructure, preparing to conduct economic warfare by flooding European markets with electric vehicles, and maintaining quasi-police stations on European soil to surveil and coerce dissidents. Chinese President Xi Jinping’s choice of France, Serbia, and Hungary for his European trip in May was the clearest signal yet of Beijing’s strategy for Europe: divide and rule.

Både Kina och Ryssland ser Europa som ett strategiskt viktigt område att få inflytande över. De använder olika metoder — från ekonomisk påverkan och infrastrukturinvesteringar till direkta hot och underrättelseoperationer. För dem är kriget i Ukraina bara en del i en större konflikt med väst.

Vad händer om det blir fred i Ukraina på Rysslands villkor?

För Ukraina skulle en fred på Rysslands villkor vara katastrofal. Utan trovärdiga säkerhetsgarantier kommer befolkningen i västra Ukraina aldrig kunna sova gott om nätterna, och varje extra kvadratkilometer som tillfaller Ryssland innebär sannolikt mer systematiska övergrepp mot civilbefolkningen, och att många många fler tvingas fly från sina hem.

Men även för Europa skulle det vara en mardröm. Flera europeiska underrättelsetjänster bedömer att Ryssland, om de vinner i Ukraina, snabbt skulle kunna — och kanske vilja — starta nya konflikter. Enligt deras analyser skulle Ryssland kunna genomföra ett mindre krig inom ett halvår, ett regionalt krig (till exempel runt Östersjön) inom två år, och ett storkrig inom fem år. Danmarks statsminister Mette Frederiksen är en av många som varnar för att Ryssland inte kommer att nöja sig med Ukraina. Hon menar att de redan förbereder sig för att angripa andra platser, och att Europas förmåga att snabbt rusta upp är avgörande för att förhindra detta.

This is really five minutes to midnight for Europe.
— Friedrich Merz, Germany’s Chancellor-in-waiting

Analytikern Stefan Ingvarsson påpekar att situationen kan bli värre än under kalla kriget, för att dagens Ryssland kan bli djärvare än dåtidens Sovjetunionen:

Så länge Putin kan finansiera krigsapparaten kommer Ryssland att fortsätta att utgöra ett allvarligt hot mot Europa och vi går – i bästa fall – in i en period av nytt kallt krig på vår kontinent. Den stora skillnaden mot det förra kalla kriget är att Putin, till skillnad från de sovjetiska ledarna, inte räds krig som medel. Tvärtom har han lärt sig att se kriget som en möjlighet.

Var skulle Putin stanna? Vissa menar att han bara vill ha direkt kontroll över “den slaviska kärnan” — Belarus, delar av Ukraina och kanske Kazakstan. Men Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt påminner om att Finland, Polen och Baltikum en gång styrdes från Ryssland, och att rysk statskontrollerad TV ofta talar om att “återförena” dessa områden. En storskalig invasion av ett Nato-land är osannolik så länge alliansen håller ihop. Men kanske skulle Ryssland kunna använda samma taktik som i Ukraina 2014 — att skicka in “små gröna män”, soldater utan uniformer, för att “skydda” ryska minoriteter, till exempel i estniska Narva? Om Putin segrar i Ukraina kommer inget grannland kunna känna sig säkert.

Ryska soldater utan identitetsbeteckningar i Krim 2014. Källa: Wikipedia

En rysk seger skulle också kunna leda till andra problem för Europa. Flyktingströmmarna skulle sannolikt mångdubblas, vilket skulle kosta mer än dagens militära stöd till Ukraina och destabilisera många europeiska regeringar. Och EU:s sammanhållning skulle också kunna försvagas allvarligt. Som en analytiker uttrycker det:

Russian success—despite sincere European political commitment, military aid, and financial support to Ukraine—would shred the bonds that unite the European Union’s members. Combined with all the other pressures the EU already faces, this could not only collapse any emerging consensus on EU foreign policy and defense but also lead to the disintegration of the rules governing the bloc’s single market, border controls, and immigration.

Avslutningsvis

Vi har sett hur världen har förändrats dramatiskt de senaste åren. Ryssland har visat att de är beredda att använda militärt våld för att nå sina mål, och att de ser sig själva i konflikt med hela västvärlden. Kina utmanar den amerikanska dominansen och vill, liksom Ryssland, försvaga och splittra Europa.

Kriget i Ukraina är därför mer än bara en lokal konflikt — det är ett test av Europas förmåga att stå emot aggressioner. Om Ryssland segrar i Ukraina kommer det att stärka deras förmåga och vilja att hota andra länder. Det skulle också kunna leda till att EU försvagas eller till och med faller sönder.

I nästa nyhetsbrev ska vi titta närmare på hur Trump har förändrat USA:s roll i världen, och hur det påverkar säkerhetsläget i Europa. Veckan därpå undersöker vi hur Europa kan anpassa sig till en värld där vi inte längre kan ta amerikansk hjälp för given.

Det här var allt för idag.

Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).

—Jacob