Stedman Summaries #71
Borde folk sluta partyknarka i riksdagen eller borde riksdagen sluta förbjuda folks partyknarkande? (3/3)
Det här är sista delen av tre i en miniserie om svensk narkotikapolitik. I de tidigare avsnitten har vi tittat på hur narkotika används idag i Sverige, hur debatten går utanför Sveriges gränser, och för- och nackdelar med att behålla status quo. Idag ska vi titta på två andra alternativ: avkriminalisering och legalisering.
Skillnaden på avkriminalisering och legalisering
Med avkriminalisering menas att en individs bruk, innehav och eventuellt också köp av viss typ av narkotika för eget bruk inte leder till åtal, genom att man antingen ändrar eller tolkar lagarna annorlunda. I länder där man avkriminaliserat användandet är i många fall fortfarande produktion, transport och försäljning av narkotika förbjudet. (Det regleras också av internationella konventioner.)
Ett alternativ är att legalisera hela värdekedjan, dvs att omreglera marknaden så att staten antingen själv tillhandahåller narkotika, eller reglerar vilka som får göra det och på vilka villkor. Det skulle kunna se ut ungefär som alkohol eller läkemedel hanteras i samhället idag. Rent praktiskt kan det utformas på många olika sätt, och det finns mycket internationell inspiration. Uruguay har till exempel ett helstatligt system för hela värdekedjan, Colorado har en mer kommersiell hantering, och Kanada har nyligen infört en hybridvariant. Ofta har specifika substanser legaliserats, inte alla.
I och med att avkriminalisering och legalisering delvis överlappar i sina mål och sina effekter så låt oss diskutera dem tillsammans. Vi kommer att utvärdera fyra argument: individens frihet och effekterna på folkhälsa, samhällsekonomin och kriminalitet.
Individens frihet
Förespråkarna för en förändrad politik anser att valet att bruka narkotika (eller dricka alkohol, eller basejumping) är ett val som varje individ måste göra. Sjukvården (snarare än polisen) borde fånga upp de 10-15% som utvecklar ett missbruk eller beroende, men den stora majoritet som inte har några problem borde få ha frihet att leva sina liv som de vill.
I en liberal demokrati ska ju staten ska vara restriktiv med att inskränka medborgarnas friheter, så länge de inte skadar någon annan. USA är kanske det västland som tagit repressionen mot narkotikaanvändare längst: där sitter 50.000 personer i fängelse enbart för innehav av små mängder narkotika, de flesta från olika minoritetsgrupper. Men även i Sverige har politiken utformats för att skuldbelägga och förnedra användare i avskräckande syfte. Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, utgår från just den här principiella frågan:
– Sverige bestämde utan mycket diskussion att polisen har rätt att gå in i medborgarnas urin och blod för att se om de har rökt på. Trots att grundtesen i vår regeringsform är att vi ska vara skyddade från kroppsliga ingrepp från staten, säger Henrik Tham.
Han menar också att det kan påverka ungas inställning till polisen när de plockas ned från gatan för att göra ett urinprov.
– Den här politiken används av polisen för att visa auktoritet och trakassera. Det skapar motsättningar och agg, säger Henrik Tham.
Ett argument för nuvarande narkotikapolitik, som vi diskuterade i förra utskicket, är att majoriteten stödjer den. Men ett argument för en förändrad politik är att i en demokrati skyddas även minoritetens beteende, så länge det inte skadar andra. På samma sätt som den som aldrig druckit alkohol knappast ser poängen att göra det, och bara kan konstatera att det finns massa problem med alkohol, är det nog svårt för den som t.ex. aldrig använt cannabis att förstå varför någon skulle vilja göra det. Men i ett liberalt samhälle behöver man inte förstå eller gilla alla andras val. Man behöver bara acceptera dem, så länge de inte inkräktar på ens egen frihet. Som The Economist säger:
(Most democratic governments) allow the individual to undertake all manner of dangerous activities unchallenged, from mountaineering to smoking to riding bicycles through city streets. Such pursuits alarm insurance companies and mothers, but are rightly tolerated by the state.
Ett motargument är att droger kan minska individens reella möjligheter att utöva sin frihet längre fram, ifall man blir beroende. En definition av beroende är just att man i praktiken inte lyckas välja något annat än att fortsätta knarka. Så individens frihet idag kan leda till minskad frihet imorgon. Om det är statens ansvar att skydda individer från sig själva är i grunden en ideologisk fråga.
Effekterna på folkhälsan
Ett annat argument handlar om folkhälsa. Man menar att — givet att narkotika inte magiskt skulle plötsligt försvinna från vårt samhälle — skulle det bli säkrare för brukaren om användandet inte var kriminaliserat. En studie från Folkhälsomyndigheten visar att “stigmatisering och oro för att straffas på något sätt upplevs utgöra hinder för personer som använder narkotika att söka och få vård”. Om brukare drar sig för att larma ambulans vid överdoser kan följderna bli katastrofala. Och en dom för narkotikabrott kan ställa till stora problem i ens karriär.
Många som dör av narkotika idag dör för att de får i sig undermåliga produkter, från dåliga labb som inte kvalitetskontrollerats. Det finns inget sätt för den som köper ett piller i Sverige att kolla vad det faktiskt innehåller: är det ett värdelöst sockerpiller, det man önskade, eller något farligt? Få (men några) som tar partydrogen ecstasy på en klubb dör av effekterna av substansen MDMA, men det verkar vanligare och vanligare att billig och svårdoserad fentanyl har avsiktligt eller oavsiktligt kontaminerat tabletterna. I 13 europeiska länder finns lab där man kan lämna in sina substanser och få dem testade, något som kan rädda livet på användare. Det här kommer att bli ännu viktigare om senaste årens fentanyl-våg i USA kommer till Europa. Tyvärr har gängen all anledning att vilja lura på sina kunder starkare substanser, så sannolikt kommer illegala droger om fem år att vara ännu mer dödliga och beroendeframkallande än idag.
Att gå från avkriminalisering, där användarna möjligtvis kan testa olagligt inköpa droger, till en legalisering, där staten ställer krav på kvaliteten på produkten (på samma sätt som för livsmedel, kemikalier etc) skulle kunna drastiskt minska risken för onödiga dödsfall. Om man köper legala droger kan också konsumenter köpa på ett säkrare sätt, men också i mindre och svagare partier:
Illegality also puts a premium on selling strength: if each purchase is risky, then it makes sense to buy drugs in concentrated form. In the same way, Prohibition in the United States in the 1920s led to a fall in beer consumption but a rise in the drinking of hard liquor.
Så en stat som reglerar kvaliteten på produkten kan inte bara se till att minska risken för att potentiellt dödliga substanser som fentanyl blandas med andra droger (som sker mycket i USA, som vi tittade på i förra utskicket), men också säkerställa att drogers potens inte överskrider satta regler. Marijuana är till exempel mycket starkare idag, och vid en statlig värdekedja skulle man kunna erbjuda ett lagligt och säkrare alternativ (i USA verkar dock staterna generellt valt att inte begränsa styrkan, i alla fall inte än):
In 1995, the average THC content in cannabis seized by the Drug Enforcement Administration was about 4%. By 2017, it had risen to 17% and continues to increase. Beyond the plant, a staggering array of other cannabis products with an even higher THC content like dabs, oils, and edibles are readily available—some as high as 90%. “The marijuana and cannabis products that your grandparents may have used are very different from what’s out there now,” says Deepak Cyril D'Souza, MD, Albert E Kent Professor of Psychiatry at Yale School of Medicine.
Den som argumenterar för en legalisering av narkotika gör det sannolikt inte för att han eller hon anser att det vore bra om fler människor var höga mer. Snarare tänker man att folk har velat använda narkotika i tusentals år och kommer att fortsätta efterfråga narkotika vad lagstiftaren än gör, och då borde den tillhandahållas på ett säkrare sätt till sällan-användarna. Och för de med missbruk borde man fokusera på vård och skademinimering, snarare än att avskräcka via straff (som uppenbarligen inte är tillräckligt avskräckande). Som FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan sa en gång är det inte drogerna i sig som dödar, utan hur samhället hanterar dem:
“Drugs have destroyed many people, but wrong policies have destroyed many more”.
Många anser att alkohol är objektivt sett farligare än många andra droger som idag är illegala (se första avsnittet i den här miniserien), och där har vi visat i Sverige att vi kan bygga ett system(bolag) där småanvändare får njuta i fred och storanvändare fångas upp och får hjälp.
Ett viktigt motargument är att en avkriminalisering, och framförallt en legalisering, sannolikt skulle leda till ökad konsumtion. Även om priserna inte skulle sjunka skulle de lägre riskerna och mindre stigma locka nya köpare. Och fler droganvändare leder också till fler risker för tredje part, genom till exempel drograttfylla.
Markus Heilig, professor i psykiatri vid Linköpingsuniversitet och expert på beroendemedicin, menar att de som redan använder narkotika skulle tjäna på en avkriminalisering, men håller med om att det skulle leda till att fler börjar använda:
– För de individer som redan är i ett bruk eller ett beroende så tror nästan alla experter att en avkriminalisering har stora fördelar.
Mot det får sedan risken vägas att fler personer börjar använda droger och dras in i beroende som i slutändan överväger fördelarna på befolkningsnivå.
– I de länder där man har haft möjligheten att göra den analysen, till exempel Portugal och Tjeckien, har den balansen tydligt fallit ut positivt, säger han.
Hur balanserar man en bättre tillvaro för de som redan är beroende mot att fler unga börjar knarka, kanske från grupper som inte varit nära knark idag? Förmodligen skulle medelklassen lockas mer än lägre samhällsgrupper, eftersom det är de som idag förmodligen hålls mest tillbaka av dagens stigma kring den olagliga hanteringen. (Idag är det 10x (!) större risk att dö av en överdos för den som inte gått klart gymnasiet.) Hur väger man ihop effekterna av att fler testar, från bredare folklager, men att de då kan testa säkrare, svagare och mindre beroendeframkallande produkter?
Även The Economist, som länge förespråkat en legalisering, tillstår att efterfrågan kommer att öka:
For the first thing that must be said about legalising drugs (...) is that it would lead to a rise in their use, and therefore to a rise in the number of people dependent on them. Some argue that drug laws have no impact, because drugs are widely available. Untrue: drugs are expensive—a kilo of heroin sells in America for as much as a new Rolls-Royce—partly because their price reflects the dangers involved in distributing and buying them. It is much harder and riskier to pick up a dose of cocaine than it is to buy a bottle of whisky. Remove such constraints, make drugs accessible and very much cheaper, and more people will experiment with them.
Var tredje person som börjar röka blir beroende, nästan var fjärde som testar heroin, var sjätte kokainanvändare och var sjunde som dricker. (Visualiseringen kommer från SvD, utifrån en stor amerikansk undersökning på 90-talet. Dock är ju vissa droger starkare och mer beroendeframkallande idag, men vad jag vet finns det inte data på effekterna.)
Det finns förstås många fler faktorer som påverkar risken att bli beroende, t.ex. hur ofta man använder men också hur gammal man är när man testar första gången:
It has been reported that 9% of those who experiment with marijuana will become addicted; 17% of those who start using marijuana as teenagers will become addicted; and 25–50% of those who use daily will become addicted.
Kan man genomföra en legalisering på ett sätt som trycker ner efterfrågeökningen och riskerna för beroende så mycket som möjligt? De som argumenterar emot legalisering målar upp en halmdocka om man i så fall skulle kunna köpa heroin på ICA:
If drugs such as heroin are legalized, their price will be reduced significantly, hypodermic needles will be readily available at the neighborhood drug store, and drugs can be purchased anywhere. There would no longer be any financial or medical reason to avoid drug use.
Men det finns förstås massa andra sätt att legalisera. Man kan hålla uppe priset för att inte driva på efterfrågan, begränsa försäljningen som vi gör i Sverige med restauranger, Systembolaget och apoteken, satsa på folkbildning och varningar som man gjort med tobak, anpassa förskrivning till personens hälsa som med läkemedel, och reglera hur produkterna får marknadsföras, t.ex. inte på ett emotionellt sätt (som med alkohol) eller inte alls (som med läkemedel).
Just att konsumentinformation om olika substanser är saklig och inte emotionell är sannolikt en viktig komponent för att undvika att driva efterfrågan:
It is well documented that when drugs are perceived as harmful, drug use decreases as we have seen with adolescent use of tobacco. There is significantly less perception of harm by marijuana primarily because Colorado has normalized it as a society and allowed the perception that it is “organic” and “healthy” and that there is nothing wrong with it.
Ska man tro på att en värld med mer tillgängliga droger är en säkrare värld måste man också tro på att folk kommer att lära sig hantera hur man ska förhålla sig till droger. Det har hänt förr:
When, in the 18th century, a powerful new intoxicant became available, the impact was disastrous: it took years of education for gin to cease to be a social threat. That is a strong reason to proceed gradually: it will take time for conventions governing sensible drug-taking to develop.
Det är hur som helst inte primärt de gatudroger som oftast diskuteras i samband med avkriminalisering som primärt dödar. Majoriteten av dödsfallen av narkotika i Sverige beror på opioider som distribueras via sjukvården (t.ex. metadon som används vid substitutionsbehandling för olagliga opioider), ofta i kombination med lugnande eller ångestdämpande medel. Illegala substanser förekommer bara vid 44% av överdoserna i Sverige, och endast 24% av överdoserna beror enbart på illegala substanser (och då oftast heroin). Man kan nästan säga att vi har en delvis legaliserad marknad av opioider, även om syftet förstås är vård och inte rus. Däremot vet vi inte om de som dör av lagliga substanser har själva hämtat ut dem på recept, köpt dem av andra svenska patienter, eller köpt insmugglade preparat. I någon menar visar det här kanske att politikens möjlighet att påverka är begränsad: oavsett grad av legalisering kommer det finnas vissa som tar kombination av substanser på ett osäkert sätt.
Effekterna för samhällsekonomin
En legalisering skulle också kunna bli en stor intäkt för statskassan. Staten skulle ju kunna konkurrera ut gängen genom om ett erbjuda säkrare varor till ett något lägre pris (något lägre för att inte öka efterfrågan för mycket), men där de enorma marginalerna i grossist och retailleden går direkt in i statskassan istället för att betala för komplex och dyr internationell smuggling. (Man räknar med att tillverkningspriset på kokain är 5% av gatupriset: resten är kostnader för leverantörskedjan och gängens vinst). Man skulle också spara in de stora summor som läggs på repressiva åtgärder mot gängen och gängmedlemmar.
Ekonomiska argument är knappast huvudskälet för att lägga om narkotikapolitiken, men det vore ju å andra sidan märkligt om det här skulle vara det enda politikområdet där kostnader inte spelar någon roll. (Narkotika beräknas idag kosta det svenska samhället 44 miljarder kr.)
Effekterna på kriminaliteten
Här skiljer sig effekterna av en avkriminalisering vs en legalisering. I en situation där eget bruk avkriminaliseras, och efterfrågan ökar men det är gängen som står för försörjningen blir det ju sannolikt en direkt förmögenhetsöverföring till gängen.
Vid legalisering blir det ju tvärtom: gängen förlorar en stor del av sina intäkter genom att en stor del av efterfrågan sannolikt skiftar till lagliga kanaler. Flera av ungdomsförbunden har t ex argumenterat för detta. Det finns olika åsikter om hur mycket det skulle påverka. Polisen menar att narkotikaförsäljningen är en “central inkomstkälla” för gängen. Men andra pekar på att gängen idag är så diversifierade, så narkotikaförsäljningen spelar inte lika stor roll längre. Vinsterna från narkotika på 2 miljarder är små, jämfört med bedrägerier och välfärdsbrott som tillsammans ger vinster på 20 miljarder. (Marginalerna verkar dock högre: narkotikahandeln beräknas omsätta 10-12 miljarder av totalt 150 miljarder i den kriminella ekonomin)
Preliminära resultat från andra länder pekar också på vissa positiva resultat, även om man konstaterar att “legalisering är ingen quick fix för att lösa problemen med gängbrottslighet och andra delar av den illegala narkotikahanteringen”. Den maffia som uppstod i USA under det misslyckade experimentet i att förbjuda alkohol på 1920-talet finns ju fortfarande kvar.
Men viktigare än det rent finansiella är att dagens olagliga narkotikaförsäljning är en extremt personalkrävande och våldsam verksamhet som är en inkörsport till en kriminell livsstil för barn och tonåringar. Personer som vill tjäna snabba pengar utan att följa samhällets normer kommer inte försvinna, men de kommer inte behöva rekrytera beväpnade 12-åringar.
Den destabiliserande effekten av gängbrottsligheten, som gör att vi diskuterar den varje dag vid köksbord och i debattartiklar, är inte i sig att en viss procent av Sveriges BNP går till folk som inte förtjänar det. Det värsta är de sekundära men synliga effekterna på oskyldiga, i former av våld och mord. Det är svårt att se en verksamhet som lever på välfärdsbrott och IT-bedrägeri skulle behöva tillgång till samma våldskapital. Visst, alla 16-åringar som hatar varandra idag kommer inte automatiskt sluta fred och börja åka tillsammans på vipassana-kurser, men återväxten kommer bli helt annorlunda i en kriminell bransch som inte har behov att rekrytera lika många ungdomar för sitt retail nätverk.
Så det är möjligt att dagens gäng skulle behålla 90% av sina intäkter om de inte kunde sälja narkotika. Men om gängets nyrekrytering och våldsanvändning minskar 90% är mycket vunnet. (I och med att det här inlägget rör svensk narkotikapolitik så går jag inte in på konsekvenserna av en global legalisering.)
Det finns förstås risker med en legalisering. Björn Johnsson vid Malmö universitet lyfter till exempel fram att transitionen kan bli våldsam:
Kortsiktigt skulle en legalisering även kunna leda till ökat gängvåld, framhåller han.
– När man slår ut centrala aktörer och konkurrensen om marknadsandelarna hårdnar, då kan våldet öka kortsiktigt.
Att blanda ihop äpplen och svampar
Måste allting som idag råkar vara olagligt hanteras på samma sätt?
Nej, länder som liberaliserat sin narkotikalagstiftningen har hanterat olika droger på olika sätt, ofta just efter hur farliga de anses för brukarna och samhället (som vi diskuterat i den första utskicket). Holland skiljer t.ex. på “soft drugs” och “hard drugs”. I USA har mycket fokus varit på att liberalisera just cannabis, medan MDMA och psykedeliska droger utvärderas kliniskt som framtida läkemedel. Mig veterligen är inte heroin legaliserat någonstans i världen (mer än morfin via sjukvården då).
Så i en evidensbaserad narkotikapolitik kan man ju mycket väl tänka sig olika strategier för olika typer av substanser. På samma sätt som kaffe finns på Starbucks, alkohol på Systemet och Prozac på apoteken är det är fullt möjligt att tänka sig en värld där fentanyl är fortsatt förbjudet utanför sjukvården som idag (och där straffen för hantering kanske är hårdare än idag), cannabis av rimlig styrka går att köpa på Systembolaget (med en motbok?), och ecstasy på Apoteket för de som har fått recept, efter en hälsoundersökning och obligatorisk utbildning.
Sådana hybridlösningar kommer att leda till en mix av för- och nackdelar: Om vissa droger fortsätter vara illegala, eller vissa droger är lagliga men ransonerade, kommer det ju finnas gäng en fortsatt illegal handel.
Skulle vi ha ett apotek som i Uruguay, som inte säljer höga doser och inte för ofta, kommer det ändå innebära att den svarta marknaden kan ligga kvar parallellt. Varför skulle den försvinna? Vi har ett systembolag för alkohol, men ändå smuggling av den, säger Cecilia Magnusson.
Men en marknad där vissa droger är helt lagliga kommer vara en betydligt mindre marknad än idag. Bara cannabis står för halva dagens marknad. I Kanada uppskattas den legala marknaden tagit över 70% av gängens intäkter. Och argumentet att det finns smuggling av alkohol idag, trots att det säljs på Systemet, är ju sant men nog starkare tvärtom: smuggelsprit är ju trots allt en väldigt marginal företeelse för de flesta vuxna svenskar. Hade inte alkohol sålts lagligt på Systemet hade smuggling ju rimligtvis varit mycket vanligare, såsom det var under förbudsperioden i USA.
En specifik risk gäller barn och unga vuxna, som ju är de mest sårbara och skulle förvägras tillgång i de flesta legaliserade system. Deras efterfrågan skulle i sig kunna utgöra grunden för en illegal marknad (case in point: den enda gången jag köpt hembränt sprit var när jag var tonåring i Småland och inte hade tillgång till legal alkohol).
Avslutningsvis
Ett antal viktiga mål står i konflikt med varandra i narkotikafrågan: friheten att staten inte i onödan övervakar, begränsar och kränker i grunden laglydiga medborgarna, säkerheten för den majoritet som inte fastnar i ett missbruk, hälsan hos dem som gör det, och förstås frågorna om kriminaliteten och samhällsekonomi. Hur väger man Pelles risk för att förlora jobbet om han åker fast, mot Lisas trygghet i att köpa sina piller inför sommarfestivalen på ett tryggare sätt, mot Nils ökade risk att fastna i ett missbruk av en mer tillgänglig drog, mot Amirs minskade risk att bli rekryterad som fotsoldat i ett gäng? Det här är i grunden en ideologisk fråga, så det blir viktigt att våga artikulera sina politiska mål, och hur man viktar dem mot varandra.
Jag kommer inte att dela min egen syn i frågan, men tänkte avsluta med att försöka rama in de tre olika alternativen:
Tror man på att det är bäst att behålla nuvarande politik tänker man nog att all narkotika är så farlig och beroendeframkallande att det viktigaste är att så få personer som möjligt provar. Man anser att nuvarande avskräckningspolitik funkar tillräckligt bra och skulle man “öppna dammluckorna” så skulle Nils och många andra från nya grupper som står långt från narkotika idag, skadas och gå ner sig i ett missbruk. Omtanken om den enskilde (och dennes närstående), och det breda folkliga stödet, motiverar ett mindre ingrepp i den personliga friheten. Dessutom är det själviskt och omoraliskt att knarka, med tanke på samhällskonsekvenserna, och då är det rättvist med straff.
Tror man att avkriminalisering är det bäst alternativet tänker man att folk nog kommer att knarka vad man än gör, och då är det säkrare och schysstare för Pelle och andra om de kan göra de utan att oroa sig för straff och stigmatisering. Dagens politik har inte uppnått något av sina mål, så inskränkningarna i människors liv kan inte längre motiveras. Alla borde få råda över sina liv utan att staten lägger sig i, men behöver man hjälp att sluta ska sjukvården (och inte polisen) finnas där för en. Men man är ändå rädd att en fullständig legalisering skulle ge för mycket legitimitet till narkotika och leda till bredare bruk och missbruk i samhället, så det är bra att polisen fortsätter hålla nere utbudet.
Slutligen, tror man på legalisering tänker man att narkotika är alldeles för farligt för att lämnas till skrupelfria brottslingar, och staten måste ansvara för produktkvaliteten och produktinformation, så att Lisa kan vara trygg med vad hon stoppar i sig. Detta blir än mer viktigt när gatudroger blir allt starkare och farligare. Det skulle också öka skatteintäkterna, frigöra rättsväsendets resurser till annat, dra bort intäkter från gängen och framför allt minska nyrekryteringen av ungdomar som Amir. Fler kanske hamnar i missbruk, men de skulle då kunna leva med sitt beroende på ett säkrare sätt. Och man menar att vuxna måste få fatta beslut om sina liv. Legala laster kan ju också regleras på ett sätt som balanserar för- och nackdelar, som man gör med alkohol och spelande. Det är ändå relativt få dödsfall från de droger som sannolikt skulle legaliseras, så påverkan på den totala dödligheten borde bli relativt marginell.
Det här var allt för den här gången.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob