Stedman Summaries #70

Borde folk sluta partyknarka i riksdagen eller borde riksdagen sluta förbjuda folks partyknarkande? (2/3)

Det här är andra delen av tre i en miniserie om svensk narkotikapolitik. Förra avsnittet diskuterade vi bland annat:

• Idag har ca 30 länder omprövat sin narkotikapolitik, så att användarna inte åtalas, men i Sverige försvarar alla svenska partier rådande nolltolerans, trots att bland annat Folkhälsomyndigheten och de flesta ungdomsförbund vill utreda den

• Riskerna med olagliga droger varierar från extremt höga (1-2% av alla heroinanvändare dör årligen) till lägre än alkohol och tobak (cannabis och ecstasy innebär mindre risk för dödsfall, beroende och skada på andra), men det finns inga säkra droger (cannabis kan ge psykoser och sänker på sikt den intellektuella förmågan)

• Svenskarna använder generellt lite mindre droger än EU-snittet, framför allt för att cannabis är ovanligare här, men vi använder mer av vissa droger (t.ex. kokain och ecstasy). “Partyknarkarna”, som undantagsvis använder droger på fester, får skulden i den politiska debatten, men står för en väldigt liten del av den faktiska konsumtionen.

• Sverige ligger väldigt högt internationellt i dödsfall från narkotika, och antalet har fyrdubblats de senaste 20 åren.

• En stor risk för användare är att man inte vet vad man köper, och “dödsdrogen” fentanyl kontaminerar även andra droger mer och mer, framför allt i USA

Idag ska vi titta på Sveriges narkotikapolitik och var den kommer från, och analysera effekterna av att behålla den, kanske med smärre modifikationer. I nästa nummer, på söndag, kommer vi att titta på två andra policyalternativ — avkriminalisering och legalisering — samt resonera kring hur olika droger kan behöva behandlas olika.

Vad säger nuvarande lagstiftning?

Sveriges narkotikalagstiftning bygger på en nolltoleranspolicy mot narkotika. Lagstiftaren har försökt både begränsa utbudet och efterfrågan. Innehav, bruk och försäljning av narkotika är straffbart, oavsett mängd. Straffen för narkotikabrott täcker hela skalan från böter och kortare fängelsestraff för mindre brott, till långa fängelsestraff för grova brott.

Sverige är ett av få demokratiska länder i världen där, sedan 1988, inte bara innehav utan också bruk av narkotika är olagligt. Polisen har rätt att tvinga den som misstänkts vara drogpåverkad att lämna urin- och blodprover för att visa att de inte har tagit något. (40% av unga som testas är negativa, och vissa unga menar att de trakasseras och tvingas lämna urinprov om och om igen.)

Vad är argumenten för att behålla status quo?

Grundargumentet för en restriktiv narkotikapolitik är — förstås? — att det förväntas leda till att färre använder narkotika, och färre därför dör och skadas. Förespråkarna för nuvarande lagstiftning tänker kanske, såsom fadern till Sveriges narkotikapolitiske fader Nils Bejerot, att:

• Missbruk av droger är inte ett privat hälsoproblem utan en “smitta” som går genom samhällskroppen och måste stämmas i bäcken

• Legalisering har prövats tidigare under 1900-talet, t ex i Sverige och England, och inte fungerat då

• Man kan inte bara ge sig på utbudet, utan måste undanröjda efterfrågan. Användaren är “basen i pyramiden” och måste avskräckas genom böter och i undantagsfall fängelse. Att åtala någon är att göra personen en tjänst eftersom man räddar hen (och de hen skulle inspirera) från ett beroende som kanske kommer att förstöra ens liv.

• Målet måste vara nolltolerans: man kan inte bruka droger utan att missbruka dem. För alkohol och tobak är slaget kanske redan förlorat, men varför öka mänskligt lidande genom att ge folk fler möjligheter att förstöra sina liv?

• Åtgärder som minskar stigman, lidandet och kostnaderna med att bruka narkotika, såsom rena sprutor och metadon till heroinister, riskerar att minska missbrukarens motivation att sluta helt. Och utan ett hotande åtal och tvingade missbruksvård är återfall tyvärr alltför sannolika, framför allt för tunga droger.

Som en person säger i en DN-artikel till polisen när de ringer på dörren:

”När ni ringde på dörren och visade polisbrickan så var det som att: ’Fan vad skönt, äntligen åker jag dit. Jag har ljugit för min familj så länge. Nu kan jag verkligen få berätta hur det är och få hjälp med mitt missbruk.’”

Ett annat argument för en restriktiv politik är för att det skulle minska kriminaliteten. Drogmissbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk, men framför allt begår hänsynslösa gäng brutala våldsbrott i sin kamp om att besegra sina rivaler på marknaden. Den allra största delen av våldet sker i och nära produktionsländerna, till exempel i Colombia och Mexiko. Men även i Sverige är gängen som säljer här uppenbarligen våldsamma, och att unga börjar langa är ofta vägen in i en kriminell livsstil.

Det finns också ett mer moraliskt argument för att behålla tuffa lagar mot narkotikaanvändning: man anser att de som köper droger är ansvariga för gängens våld och nyrekryteringen till gängen, och det är därför rimligt att de straffas. Både vissa politiker och poliser brukar återkomma till den argumentationslinjen.

Slutligen finns ett mer praktiskt argument för dagens narkotikapolitik: den speglar i stort folkviljan. I den nationella SOM-undersökningen för några år sedan svarade 67% att “avkriminalisera personligt bruk av narkotika” är en dålig idé (och vill därmed rimligtvis behålla nuvarande lagstiftning). Stödet starkt bland alla partiers väljare och i alla åldersgrupper. Även bland unga tycker 50% att det är en dålig idé att avkriminalisera mot 27% som säger att det är en bra idé (och 23% som inte vill inte ta ställning).

Låt oss analysera argumenten i tur och ordning.

Hur har missbrukarna påverkats av den svenska linjen?

För att börja med det viktigaste: har den svenska politiken lyckats skydda de mest sårbara missbrukarna? Här är kanske det mest iögonfallande resultatet: som jag nämnde i förra utskicket ligger vi i topp fem i dödsfall per capita i Europa (och låg länge allra högst). Även om korrelation inte är samma sak som kausalitet är det svårt att argumentera för att Sveriges unika lagar är effektiva när resultaten är bland de sämsta i Europa.

“Aldrig i modern tid har Sverige varit längre ifrån de narkotikapolitiska målen”, hävdar sociologen Börje Olsson i Dogmer som Dödar. Han menar att det är en skandal att dödstalen stigit så mycket — från runt 200 när eget bruk kriminaliserades till 800 idag — och att det inte pratas mer om hur vi ska få ner dem:

“Hade dödstalen sett ut så här på 80- eller i början av 90-talet hade det blivit ett ramaskri. Men på något sätt har vi vant oss vid problemet. […] Jag tror att det beror på vem som dör. Så är det med alla sociala problem. Om det var samhällets överklass eller riksdagsledamöterna som dog skulle det bli ett väldans liv. Men det är inte så. Den absoluta majoriteten av de som dör är socialt mycket marginaliserade människor.”

Börje Olsson menar att dagens politik kanske var mer relevant när den formulerades på 80-talet, men idag tycks den leda till att fler, inte färre, dör av droger:

“Den formulerades i en tid då missbruksproblemen såg väldigt annorlunda ut än i dag. Nu liknar Sveriges situation alltmer övriga Europa … Nolltoleransinställningen är en politik som inte är i takt med tiden, och den löser inte problemen.”

När heroinet kom till Sverige på allvar på 90-talet, och sen när förskrivningen av opioider ökade på 00-talet, blev den hårda nolltoleransen — att man inte får hjälpa narkomaner att leva med sitt missbruk — en dödsdom för många. Politiker brukar prata om att det är svårt att jämföra med andra länder och vissa hävdar att de höga siffrorna delvis beror på att Sverige är så mycket bättre på att obducera folk. Men som Centrum för forskning och utbildning kring riskbruk, missbruk och beroende vid Göteborgs universitet konstaterar, “antalet narkotikarelaterade dödsfall (är) högt i Sverige och antalet har ökat över tid“. Och Folkhälsomyndighetens utredare är tydlig med att det delvis verkar vara ett resultat av andemeningen i Sveriges unika narkotikapolitik: det ska inte vara lätt att vara narkoman.

Sverige hade under lång tid låg tillgång till läkemedelsassisterad behandling, som är en av de mest effektiva åtgärderna mot dödligheten, liksom till läkemedlet Naloxon, som häver överdoser.

Även när det gäller unga missbrukare är det svårt att se att den förda politiken varit särskilt framgångsrik. Ett viktigt argument när kriminaliserade eget bruk av narkotika är att man ska upptäcka och kunna hjälpa ungdomar på väg in i missbruk. Men Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, menar att det inte funkar: de flesta som lagförs åker dit igen inom tre år.

– Det tyder på att barnen inte fått insatser som hjälpt i någon större utsträckning. Det är ett tungt vägande skäl mot kriminalisering av eget bruk, säger Björn Johnson.

Så nolltoleransen verkar ha lett till många tunga missbrukares död, och inte lyckats hjälpa ungdomar på väg in i missbruk som man hoppats. Men har det i alla fall avskräckt unga från att testa?

Har svensk politik avskräckt unga från att börja knarka?

Här är oenigheten större. Som vi pratade om i förra utskicket är andelen användare i Sverige sammantaget “något under genomsnittet i EU”. Många politiker skryter om att svensk politik lett till att färre unga provar cannabis i Sverige, men nämner inte att andra droger som kokain och ecstasy är lika vanliga eller vanligare i Sverige. Men hur mycket av det beror på våra unika lagar, och hur mycket på kulturella och andra faktorer?

Inget vet säkert, för det finns inget politiskt intresse att utreda frågan. Den senaste utvärderingen är från år 2000, och då konstaterade Brottsförebyggande rådet att “lagstiftningen inte tycktes ha haft någon avskräckande effekt på ungdomars drogvanor”. Sedan dess har inga nya utvärderingar gjorts. Professor Johnson är dock ganska tydlig i sin syn:

Sverige är det land i västvärlden som fört den mest konsekventa politiken för att minska efterfrågan på narkotika genom polis­insatser mot köpare. [Men] den kunskap vi har i dag [tyder] på att polis­insatser mot personer som köper narkotika inte har någon större potential att minska narkotika­bruket i samhället.

Inte heller på makronivå är det uppenbart att hård lagstiftning fungerar som tänkt. En stor WHO-enkätstudie med deltagare från 17 länder hittar inga samband mellan restriktiva narkotikalagar och lågt narkotikaanvändande: “countries with stringent user-level illegal drug policies did not have lower levels of use than countries with liberal ones”.

Men rimligtvis måste ju vissa individer avskräckas av risken att upptäckas och lagföras. 23% att unga tycks hålla med om att förbud avskräcker, och säger i en undersökning att det är det främsta skälet att man inte testat cannabis, eller inte använt det oftare. (Det kan också finnas fler skäl som gjort att de avstått.) Det är hur som helst betydligt fler som helt enkelt inte är intresserade, eller har respekt för drogens farlighet och inte vill prova. Så det är knappast bara lagstiftningen som förklarar svenskarna relativa ointresse för just cannabis, jämfört med andra droger.

Och Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, problematiserar om fokus på bruket egentligen är relevant — borde det inte vara missbruk man vill minimera?

Nu är det inte konsumtionen i sig som är intressant utan skador av konsumtionen. Sverige har legat på ett genomsnitt för Europa vad gäller tungt eller problematiskt bruk, åtminstone tills man upphörde med dessa mätningar för över två decennier sedan.

Det tanken utmanar en grundläggande tes i den svenska modellen: att man inte kan bruka narkotika utan att missbruka det.

Går det att bruka droger …

… utan att missbruka?

Har den svenska politiken fått bukt med kriminaliteten?

Ett annat viktigt argument för en repressiv narkotikapolitik har varit att slå mot gängen och deras vinster, dels genom att minska efterfrågan, dels genom att få bort utbudet. Påverkan på efterfrågan har vi precis diskuterat, och rättsvårdande myndigheter säger själva att deras arbete inte verkar lyckas påverka utbudet.

Som Tullverket säger, “så länge efterfrågan finns kommer smugglingen fortsätta”. En narkotikaexpert på polisen hävdar också att det är “ytterst svårt att påverka tillgången på narkotika genom polisiära insatser”. Trots framgångarna häromåret med att knäcka krypterade chatappar, vilket ledde till att ett stort antal ledande kriminella lagfördes, så bedöms “tillgången till narkotika (...) sannolikt som oförändrad”. Nya kriminella tog helt enkelt över. Effekten på den organiserade brottsligheten av denna polisiära framgång har “bara varit marginellt dämpande”.

Är det moraliskt fel att knarka?

Bilden av droganvändarna har skiftat från 70-talet, då de sågs som offer för elaka langare. Idag ses de snarast som förövare som genom sina olagliga gärningar är moraliskt ansvariga för att dra in unga langare i en smutsig bransch:

fängelse borde vara minimistraff för den som köper narkotika av personer under 18 år, säger (Evin Cetin, tidigare politiker inom Socialdemokraterna)

Men man kan också vända på argumentet: det är svårt i en demokrati att långsiktigt förbjuda det som folk uppenbarligen verkar vilja kunna göra. Den lagstiftare som förbjuder det som efterfrågas brett är också ansvarig för en situation där uppemot en miljon svenskar varje år bryter mot lagen. Jag tänker att generellt måste utgångspunkten i ett samhälle vara att lagar upprätthålls, framför allt om lagbrotten är omfattande, utbredda och har stora konsekvenser. Vad händer annars? Kanske sker en normativ förändring på sikt, där normer och slutligen lagar anpassas som ett resultat av hur folk faktiskt beter sig.

Vad tycker svenska folket?

Det är tydligt att det folkliga stödet för nuvarande restriktiva lagstiftning är starkt (fast om man frågar dem om borde ha mest “skin in the game”, de som använder narkotika själva, så anser 90% att cannabis borde legaliseras). Och det är rimligtvis det som gör att samtliga riksdagspartier står upp för nuvarande eller skärpta lagar (även om tre partier periodvis har uttalat sig positivt till att utreda effekten av att kriminalisera eget bruk).

Attityder är ju delvis ett resultat av påverkansarbete under lång tid, och alla som växt upp i Sverige sista 50 åren har ju matats med ett entydigt negativt budskap från myndigheter och tankesmedjor:

Att en majoritet i Sverige enligt surveyundersökningar är emot en avkriminalisering står helt klart. Något annat vore kanske att förvåna givet den officiella svenska framställningen av narkotikaproblemet genom åren. Det är nästan förvånande att (…) nära en tredjedel vill avkriminalisera.

I andra länder har attityderna utvecklats annorlunda — t ex har stödet i USA för laglig marijuana gått från 12% till 68% — och rimligtvis samvarierar attityder och förändringar på komplexa sätt. Attityder driver politiska förändringar, men effekten av politiska förändringar driver också attityder.

Oavsett vad man landar i för slutsatser borde all politik kunna utvärderas på objektiva grunder. Därför är det oroväckande när svenska politiker explicit hävdar att den svenska narkotikapolitiken inte får utvärderas “för att det skulle skicka fel signaler” (s) och att det inte är någon idé att utvärdera för att man ändå inte har “någon ambition” (kd) att ändra något oavsett vad evidensen säger.

Utanför Sverige finns inte samma ideologiska skygglappar. Två av världens mest respekterade akademiska aktörer, Johns Hopkins University och den medicinska tidskriften The Lancet lanserade för några år sedan en Commission on Drug Policy. Kommissionen har utvärderat kunskapsläget och presenterar att starkt argument för att även narkotikapolitik måste vara proportionerlig, målstyrd och evidensbaserad:

The idea that all drug use is dangerous and evil has led to enforcement-heavy policies and has made it difficult to see potentially dangerous drugs in the same light as potentially dangerous foods, tobacco, and alcohol, for which the goal of social policy is to reduce potential harms. [...] Some would argue that the threat of drugs to society might justify some level of abrogation of human rights for protection of collective security, as is provided for in human rights law in case of emergencies. International human rights standards dictate that, in such cases, societies still should choose the least harmful way to address the emergency and that emergency measures should be proportionate and designed specifically to meet transparently defined and realistic goals. The pursuit of drug prohibition meets none of these criteria.

Vad är nästa steg för den som i grunden vill behålla nuvarande narkotikapolitik?

Om det inte har funkat att slå mot utbudet, och det bara har funkat halvbra att avskräcka brukarna, och man är i topp vad gäller dödsfall i Europa, och man har en situation att uppemot en miljon svenskar begår kriminella handlingar varje år, vad gör man?

Mjukar man upp eller stramar man åt politiken ytterligare? Just nu verkar man göra båda delarna parallellt.

Sent omsider har Sverige börjat överge den hårda nolltoleranslinjen mot de som redan fastnat i ett missbruk och öppnar upp för skademinimering, som resten av västvärlden. Den nya linjen baseras på en insikt som psykatriprofessorn Markus Heilig, en av världens främsta experter på beroendesjukdomar, sammanfattar väldigt enkelt: “Straff har ingen effekt på missbruk”. Det ligger nästan i definitionen av beroende — man kan inte sluta trots att man förstår att ens missbruk får svåra juridiska och sociala konsekvenser:

Nora Volkow [chef för amerikanska National Institute on Drug Abuse] liknar [beroende] vid en hunger som inte kan stillas.

– Hur mycket du än äter blir du aldrig mätt. Det är ungefär vad som händer i hjärnan hos människor med beroendesjukdom, där neurala nätverk inte fungerar som de ska. Det skapar en tvångsmässighet där hungern efter droger är så stark och intensiv att den inte går att motstå. Det går inte att sluta, säger hon.

Även Narkotikapolitiskt Center, en tankesmedja som bildats för att försvara den restriktiva narkotikapolitiken, är inne på samma spår:

Den som är beroende av narkotika – oavsett ålder – är inte hjälpt av böter. Här är den rimliga påföljden vid ringa narkotikabrott en vårdinsats.

De har även andra förslag på förändringar som ändå måste beskrivas som en försiktig liberalisering:

• Låt unga slippa undan åtal vid ringa narkotikabrott ifall de accepterar vård

• Låt samhället “bortse från ringa narkotikabrott” för den som larmar 112 vid överdoser

(Man kan tydligen säga sig vara emot avkriminalisering och ändå förespråka en partiell avkriminalisering.)

Men politiken verkar just nu gå åt motsatt håll. Nyligen skärptes några lagar, bland annat kriminaliserades försök till narkotikabrott, vilket gör att polisen kan ingripa mot narkotika som beställs och skickas på posten. De nya lagarna förväntas också leda till att fler ostraffade döms till fängelsestraff:

Utöver den utökade kriminaliseringen ska sex månaders fängelse bli ministraff för i princip all narkotikaförsäljning. Även i det fallet riskerar det att träffa andra grupper än gängkriminella, menar Stenström.

– En 19-årig tjej som säljer en ecstasy till sin kompis på krogen kan också bli föremål för sex månader i fängelse, säger han.

Om politiker kommer fram till att graden av repression måste ökas för att få ner användandet, vad blir nästa steg? Börjar sätta fler Svenssons som dragit en lina i fängelse? För enligt en artikel i Expressen som granskat kokainkunder verkar de som åkt fast leva helt vanliga medelklassliv:

Bland kokainköparna finns följande olika yrken och titlar: Direktör, montör, fastighetsmäklare, skolchef, logistiker, försäljningsansvarig, butikschef, fastighetsförvaltare, butiksägare, musiker, designer, finansrådgivare, studerande, fastighetsföretagare, gymnasielärare, snickare, målare, byggarbetare, elektriker och krogägare. Det finns också flera ytterligare företagare inom olika branscher.

Eftersom 700.000 svenskar använder narkotika varje år och bara 50.000 åtalas, och 25.000 döms (för ringa narkotikabrott), så finns det ju ett enormt mörkertal. Det finns rimligtvis stora möjligheter att döma hundratusentals fler till avskräckande straff, så länge man bara fortsätter skärpa straffen och anställer tusentals fler poliser för att jaga — i övrigt — hederliga montörer, mäklare, musiker och målare.

Det här var allt för idag. I sista delen av den här miniserien, som kommer på söndag, kommer vi att titta på två alternativ till status quo — avkriminalisering och legalisering — samt resonera kring för- och nackdelar med dem.

Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).

—Jacob