Det här är andra delen av två av min recension av Henrik Brändéns "Själens biologi och vår fria vilja". I förra nyhetsbrevet sammanfattade jag de två första avsnitten i hans bok, om själ vs kropp, och förnuft vs känslor. Idag ska vi sammanfatta diskussionen om arv vs miljö, och om den fria viljan, och sen tänkte jag dela mina åsikter om boken.
Men först, en fråga:
Tycker du att jag borde börja skriva nyhetsbrevet på engelska? Skulle det göra att du fick ut mindre av det, eller att det kändes mindre lockande på något sätt? Eller skulle du tvärtom vidarebefordra mer friskt till engelsktalande vänner?
Rösta genom att klicka här! (Om du inte redan gjort det.) Enkäten består bara två frågor, plus ev fritext. Tack!! (Och ja, det är helt anonymt.)
Arv och miljö
Vad gäller arv och miljö är Brändéns huvudtes — något förenklat — it's complicated.
Och han verkar ha rätt. Arv och miljö samspelar nästan alltid. Musik är ett bra exempel. Den grundläggande förmågan att uppfatta tonhöjd, rytm och melodi verkar till väldigt hög grad vara medfödd: tvillingstudier visar att hur mycket man än tränar så blir man inte så mycket bättre på just de egenskaperna. Men självklart måste man träna för att kunna jobba som musiker på elitnivå. (Så Malcolm Gladwell kan ha lurat dig: att träna 10.000 timmar är nödvändigt, men inte tillräckligt för att bli proffs: du kommer ändå inte bli bäst om du inte talang.)
Dessutom är svårt att beskriva ett beteende som “X% arv och Y% miljö”, även om man förstod mekanismerna exakt. För att ta ett exempel: tittar man på ett samhälle där alla exponeras för samma miljöfaktorer skulle ju genetik per definition förklara 100% av variationen, och vice versa. Bland rika barn som åtnjuter bra skola och studiero beror eventuella skillnader i intelligens mest på gener, men för fattiga barn spelar tillgången till studiero mycket mer roll än genetik. I ett samhälle där alla får äta sig mätta avgör gener vilka som blir långa, men i samhällen där tillgång till mat varierar avgörs längd mer av socioekonomi än av gener. Bör man då säga att längd beror på arv eller miljö?
Boken beskriver också hur hjärnan kan märkas permanent av tidigare miljöfaktorer. Dels skapas nya nervtrådar av olika erfarenheter tidigare i livet, dels kan kemiska markörer fastna utanpå en gen, och avgöra om just den genen ska användas framöver (det sistnämnda kallas epigenetik). Det här förklarar varför en alkoholist kan trilla dit efter årtionden utan alkohol: hjärnan har permanent omkonfigurerats av tidigare erfarenheter. Och tragiskt nog kan stress och misskötsel i barndomen leda till men för livet. Både hos råttor som negligeras av sina mödrar i experiment och hos människor som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen har man kunnat konstatera förändringar i hjärnan som verkar göra att man hanterar stress sämre. Fattigdom och övergrepp kan bokstavligen märka en för livet.
Men en generell take-away verkar dock ändå vara att familjemiljön inte påverkar barnen så mycket i snitt: antingen är det på grund av gener, eller så är det faktorer utanför familjen. Det kan ju tyckas förvånande, framförallt givet studierna vi precis diskuterade. Men tydligen är de hemska familjerna så få att snittet inte påverkas nämnvärt, och hos den stora massan av familjer kanske små variationer kring skärmtid och krigsleksaker inte spelar så stor roll. (Brändén gläds för övrigt av att faktorer utanför familjen spelar stor roll: det möjliggör ju social ingenjörskonst, så alla barn kan hjälpas av bättre utbildning, bättre fritidsaktiviteter, insatser mot segregation etc.)
Boken diskuterar också hur aggression, begåvning, moral, sexualitet och könsuppfattning påverkas av arv och miljö. Låt mig ta några intressanta exempel.
Våld har alltid varit en del av mänskliga samhällen: kallblodigt våld för att jaga, det besinningslösa raseriet, och den våldsamma leken eller statuskampen. Idag kan man kanske illustrera dessa med prickskytten, krogslagsmålet vs fotbollsklacken. Och en persons benägenhet att ta till våld fångas i deras neurokemi:
Så kan man till exempel tänka sig en person med mycket testosteron, lite kortisol och lite serotonin. Han (för det är oftast en man) har lätt att bli aggressiv, han är orädd (så att rädsla inte lägger några band på honom) och agerar impulsivt, det vill säga brusar lätt upp om han blir provocerad. Låt oss dessutom tänka oss att han har låga nivåer oxytocin och därför har svårt att känna empati. Där har vi ett neurokemiskt recept för en psykopat.
Studier av aggressivitet visar att miljöfaktorer har stor påverkan på samhällsnivå: andelen mord har sjunkit drastiskt sedan tidigare faser av människans historia, så uppenbarligen kan samhälleliga faktorer, som välstånd och tillgång till ett organiserat rättsväsende, påverka hur mycket våld människor använder. Även kulturella faktorer har stor påverkan, också inom ett land som USA. I en undersökning blev långt fler sydstatare, där heder är viktigt, än nordstatare förbannade om de blev förolämpade. Och fanns då neurala korrelat till deras upplevda ilska? You bet. Förolämpningen ledde till att stresshormonerna ökade hos sydstatare men inte hos nordstatare, och till en ännu större ökning av testosteronnivåerna. Även om vissa beteenden är 100% kulturellt reproducerade i samhället, så är de ändå en biologisk verklighet för en enskild person. Och just aggressivitet har en stor ärftlig komponent. Studier pekar på att ungefär hälften av variationen av aggressivitet beror på genetik.
Könstillhörighet och sexualitet är andra laddade ämnen, där olika grupper vill att biologin ska visa eller inte visa resultat som stödjer deras åsikter. Brändén står upp för det Nina Björk skulle kallat likartsfeminism: alla ska ha frihet att göra sin livsval, även om deras biologiska bakgrund må ge dem en viss predisposition hit eller dit. Jag håller med honom i stort. Men vad säger då biologin?
Ganska mycket faktiskt: det verkar klarlagt att testosteronduschar under fosterlivet till stor del styr könsorgan, vilken roll man föredrar under samlag (inträngande/mottagande), vilket kön man attraheras av, och kanske också vilken könsidentitet man har. Foster med Y-kromosom får generellt mycket mer testosteron än foster utan. Den arketypiska personen med Y-kromosom har alltså en penis, föredrar inträngande, attraheras av kvinnor och känner sig om man. But here is the catch: olika områden avgörs av testosteronnivåer vid olika tidpunkter under fosterlivet. Så om testosteronnivåerna varierar mellan graviditetsveckorna kan man också få mindre vanliga kombinationer av utfall.
Pojkars och flickors preferenser för bilar vs dockor, springa runt vs pyssla, saker vs människor etc är förstås också ett samspel mellan arv och miljö (och Brändén upprepar pliktskyldigt gång på gång att ett genomsnitt av en population inte innebär att det gäller alla enskilda individer). Självklart kommer förväntningar och uppfostran att påverka. Men experiment med spädbarn visar att preferenserna också till viss del verkar vara medfödda. Flickor tittar mer på människor än pojkar. Pojkar är bättre på att mentalt rotera objekt. Man har också sett en koppling till hormoner: ju mer testosteron i fostervattnet, desto mer typiska "pojklekar" (båda hos flickor och pojkar), och desto mindre empati vid skolstart.
Brändén nämner också att flickors hjärnor ofta ligger 1,5 år före män i en viss typ av intellektuell förmåga och mognad, vilket rimligtvis är en delförklaring till att flickor klarar skolan bättre än pojkar i snitt. (Det leder till en intressant fundering: borde flickor “hoppa över klasser”, så att 10-åriga flickor går med 12-åriga pojkar i skolan, alternativt att klasserna var individanpassade utifrån intellekt och mognad? Det verkar ju i slutändan vara så att kvinnor ändå väljer 2-3 år äldre manliga partners i snitt, men som då hunnit längre i karriären och därmed kan tänkas få större ekonomisk makt i ett förhållande. Om 30-åriga kvinnor blev ihop med 32-åriga män som de hunnit lika långt i karriären som skulle varje enskilt par kunna bli mer jämställda?)
Vad gäller könsidentitet är Brändén övertygad om att känslan att vara man respektive kvinna är medfödd, och inte nödvändigtvis kopplad till könsorganen. Den här delen av boken har dock tyvärr färre fotnoter än andra delar, vilket förstås beror på att forskningen inte kommit lika långt här. Men det kanske inte är osannolikt att en superintelligent dashboard som utvecklat ett jagmedvetande också skulle kunna ha ett könspräglat jagmedvetande? (Även om det förstås är lätt för den vars könsidentitet stämmer överens med ens könsorgan att tro att de alltid är samma sak, det vill säga att könsidentiteten beror på ens egens och omgivningen uppfattning av ens könsorgan.)
Han diskuterar också homosexualitet, och visar att en del stereotypa bilder verka ha en hel del stöd i forskningen. Gaykillar har till exempel mindre typiskt "manliga" intressen vad gäller sport och yrken än heterokillar, och lesbiska tjejer har mindre typiskt kvinnliga intressen än straighta tjejer. I vissa fall är det kanske mer analytiskt intressant att kategorisera utifrån det önskade könet på ens sexpartner (alltså att prata om gynofila vs androfila, dvs kvinno- vs mansälskande personer), snarare än om det är samma eller inte som ens eget kön. Det verkar vara det som ärvs, snarare än homosexualiteten i sig: lesbiska kvinnor har fler lesbiska kvinnliga släktingar, men inte fler manliga släktingar som är gay (och vice versa för gaykillar).
Brändén diskuterar också hur arv påverkar andra områden, som skillnader i intelligens, medfödd moraluppfattning etc, som jag tvingas hoppa över av utrymmesskäl. Men även de kapitlen är läsvärda!
Den fria viljan
Slutligen diskuterar Brändén om människan har en fri vilja, genom att gå igenom olika invändningar mot den fria viljan. Han utmanar tesen att allt är förutbestämt (determinism) genom att peka på att det finns genuin slumpmässighet på subatomär nivå, och att våra kemiska formler heller inte kan förutspå exakt var molekyler befinner sig till exempel i ett gasmoln. Han vänder sig också mot argumentet att om att omedvetna beslut skulle motbevisa en fri vilja: de andra delarna av min hjärna är ju också jag. Han beskriver den fria viljan som ett komplext system, likt väder, som inte bara kan förstås bottom-up genom att titta på enskilda partiklar, utan kräver att man analyserar interaktioner med andra bergsformationer/människor. Systemet är också icke-linjärt (kaotiskt): små skillnader i input kan ge stor effekt på output, som den där berömda fjärilen i Mexico som några veckor senare har orsakat en tornado i Florida.
Brändén är helt med på att beslut i min hjärna helt styrs av min bakgrund plus ett visst mått av slump — men han menar att det är exakt det som gör det till "min fria vilja". Och det är ju lätt att hålla med om att just att beslutet är anpassad av min hjärna till min situation onekligen gör det till min vilja. Men vad gör då valet fritt? Här är Brändén lite mindre exakt, men han verkar mena att valet är fritt från yttre påverkan, och det är omöjligt att vara helt förutsäga mitt val förrän jag gjort det.
Låt oss återkomma till om detta är den mest rimliga definitionen.
Min syn på boken
Som sagt, jag tycker boken är väldigt läsvärd, och inte bara för att ämnet är superintressant. Brändén har gjort ett bra jobb med att göra ett tekniskt komplext ämne både begripligt och intressant för lekmän. Det märks att han är gammal läroboksförfattare. Han är också en renässansmänniska, som obekymrat hoppar från att beskriva epigenitik till att citera Sapfo. Och det är tydligt att han tar sin uppgift på allvar: han vill inte förenkla för mycket. Boken har 405 fotnoter med referenser, och han anstränger sig för att nyansera resultat från studier och peka på metodproblem.
Och han är modig och väjer inte för svåra ämnen. Han beskriver hur religiösa uppenbarelser kan förstås som elektroniska och kemiska processer. Han diskuterar om vad det beror på att personer från vissa folkgrupper i snitt presterar sämre på IQ-tester (och landar i att det inte finns någon stöd för någon biologisk skillnad kring intelligens, utan att det sannolikt beror på miljöfaktorer). Han refererar till forskning som pekar på att mäns intelligenskurva är plattare än kvinnor, dvs det verkar finns mer hyperintelligenta och hyperointelligenta män än kvinnor (även om snittet är samma). Han är angelägen om att inte förolämpa någon, men han är också tydlig med vad forskningen faktiskt säger.
All in all, Brändéns bok sätter en hög standard för populärvetenskap.
Vad har boken då för skönhetsfläckar?
Det finns några redaktionella grejer som jag tänkte extra på när jag läste om boken i ett svep. Vissa saker tas upp så många gånger att det blir lite tjatigt, framförallt i epilogerna efter varje avsnitt. I några fall känns också länken mellan bokens övergripande teman och kapitelindelning lite svag. (Men det gör inte så mycket, för varje enskilt kapitel är så intressant i sig.)
Men min huvudinvändning är egentligen diskussionen om den fria viljan, som jag tycker känns repetitiv och inte särskilt övertygande. (Jag har tidigare redogjort för min position i Stedman Summaries #1 och kommer säkert att återkomma till ämnet i framtida nyhetsbrev.)
Till skillnad från de flesta andra delar av boken känns det som Brändén har en tydlig a priori övertygelse om vad sanningen är: människan har en fri vilja. Han återkommer sen till det om och om igen, som om kvantitet av argumentation skulle kunna uppväga kvalitet. Ibland anklagar han de som tycker annorlunda för att "vara de som leker med ord", ibland skriver han att han har "svårt att uppfatta [sina vänners] sökande och beteende som förprogrammerat och deterministiskt [utan ser istället] att de i utmanande situationer fattar sina alldeles egna beslut". Den typen av känslomässiga utvikningar för inte diskussionen så mycket framåt.
Brändén är ofta noga med att påpeka vad konsensus inom fältet säger, och här erkänner han att de flesta neurovetare inte verkar resonera som han — något som kanske ändå borde leda till en lite högre ribba för en alternativ teori?
Det konstiga är att jag och Brändén verkar till stor del göra samma analys, även om vi kommer till motsats slutsats. Ja, våra beslut är summan av våra tidigare erfarenheter plus eventuell slump. Ja, kvantmekaniken verkar innebära att världen inte är helt deterministisk (även om fysiker verkar osäkra på hur genuin kvantslump i praktiken påverkar makrovärlden). Ja, även beslut som fattas i vår hjärna utanför vårt medvetande är våra.
Däremot tycker jag att han gör ett logiskt felslut när han menar att kemins oförmåga att förutspå var enskilda atomer kommer att vara är ett argument för att världen inte är deterministisk. Nej, det är ett argument för att vi med nuvarande teorier inte kan förstå och mäta allt. Det är — vad jag förstår — inte ett argument för att världen inte rör sig som ett urverk.
Men min huvudinvändning är att jag upplever att Brändén definierar fri vilja på ett sätt som gemene man knappast tänker på den. Jag tror gemene man upplever att man med sitt medvetande kan styra beslut åt olika håll, och göra ett val som just inte dikteras av tidigare erfarenheter (eller slumpen). Fri syftar ju rimligtvis på att man är fri från sin bakgrund, inte bara fri från yttre omständigheter i stunden. Och den typen av fri vilja är ju en illusion, vilket jag utgår från att Brändén håller med om. Björn Natthiko Lindeblad beskriver det vackert så här:
Om du hade varit född med samma DNA, samma karma, samma koder som de, om du hade vuxit upp på exakt samma vis, med samma människor omkring dig, utsatts för samma händelser som de, då hade du med all sannolikhet agerat precis som de.
Vår upplevda fria vilja är just det: jag upplever att jag har fri vilja när tittar på filmen om besluten min hjärna har fattat. Den fria viljan är den subjektiva känslan av att fatta beslut.
Kanske är det bara semantik i slutändan. Men då är det väl mest naturligt att använda den semantik som speglar hur gemene man förmodligen tänker kring begreppet? Och om man — som jag hävdar allmänt åsyftas — ser viljans frihet som den metafysiska förmågan att resa sig över sin bakgrund, så nej, då har vi inte en fri vilja. Enkelt uttryck, en sådan fri vilja kräver en oberoende själ — och den har ju Brändén just bevisat inte finns.
(Men fortsätt gärna njuta av känslan, och ta ansvar för de beslut din hjärna fattar! Utan ansvar, inget samhälle.)
Avslutningsvis
Det är viktigt för Brändén att inte förminska värdet av en människas subjektiva upplevelser.
Min förundran över hur valven i gotiska katedraler tycks sträcka sig nästan mot himlen förminskas inte ett vitten av att fysiker kan beskriva precis hur det kommer sig att spetsvalven kan bära upp de tunga konstruktioner. De känslor jag får när min katt ligger på min mage och jag hör henne spinna samtidigt som jag känner hennes lilla hjärta slå förminskas inte ett dugg av att jag vet att hjärtat är en pump byggd av muskler.
Han är noggrann med att inte säga att upplevelser enbart är neurobiologi, utan istället visar han på hur upplevelser har neurala korrelat — att man kan se att något sker i hjärnan när man upplever en viss sak.
Jag tycker det gör han bra. Att läsa hans bok gör inte att känns inte mindre magiskt och häftigt av att vara människa. Tvärtom, det känns bara roligt att han öppnat på huven och förklarat varför man funkar som man gör. Insikten att man är en slags biologisk maskin gör inte livet som människa mindre värt. (Snarare väcker det frågor om inte andra biologiska livsformer, och framtida icke-biologiska intelligenser, borde ha ett större värde.)
Den berömde biologen Richard Dawkins är inne på samma sak. Han har skrivit en bok om evolutionen, där han argumenterar för att livets mångfald på jorden är lika vackert och värt att beundra, även om man förstår att det skapats genom ett naturligt urval. Boken har fått det passande namnet The Greatest Show on Earth.
Och visst gäller det hjärnan också. Våra känslor och vårt medvetande må vara uppbyggda av små neurokemiska byggstenar, men att vara människa är verkligen the greatest show on earth. Tack naturen för att min hjärna skapat ett medvetande som får uppleva det!
Och tack Henrik Brändén för att du så väl beskriver det finmaskiga maskineriet som gör det möjligt.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att skriva upp sig här för framtida utskick (det är helt gratis!).
Nästa nyhetsbrev kommer enligt plan nästnästa söndag. Ha det så bra tills dess!
—Jacob