Denna och nästa vecka tänkte jag ägna nyhetsbrevet till att sammanfatta och recensera Henrik Brändéns bok Själens biologi och vår fria vilja.
Molekylärbiologen Brändén vill förklara hur en "människas själ funkar rent biologiskt". Och han lyckas verkligen: det är en fascinerande och allmänbildande bok om den biologiska maskinen människan. Det är faktiskt en av de bästa populärvetenskapliga böckerna jag läst senaste åren, och jag rekommenderar den varmt för alla som vill förstå moderna rön om hur hjärnan funkar. Jag tänkte börja med att sammanfatta bokens huvudargument och dela de mest intressanta saker jag lärt mig, och sen övergå till att recensera arbetet.
Boken har tre avsnitt: ett för var och ett av de tre (påstådda) motsatsparen kropp/själ, förnuft/känslor och arv/miljö. Boken avslutas sen med en diskussion om ifall den fria viljan finns.
Utan alltför mycket spoiler alert: bokens övergripande tema är att dessa tre dikotomier är falska. Själen är en del av kroppen, förnuft och känslor samverkar för att fatta bra beslut, och vi är en produkt av både arv och miljö. Låter rimligt? Inte chockad? Lyckligtvis är det mest intressanta med boken inte slutsatserna i sig, utan resan dit.
Den här veckan kommer vi att täcka in de två första avsnitten, om kropp/själ och förnuft/känslor.
Låt oss sätta igång. Men först, en fråga:
Tycker du att jag borde börja skriva nyhetsbrevet på engelska? Skulle det göra att du fick ut mindre av det, eller att det kändes mindre lockande på något sätt? Eller skulle du tvärtom vidarebefordra mer friskt till engelsktalande vänner?
Rösta genom att klicka på knappen ovan. Enkäten består bara två frågor, plus ev fritext. Tack!! (Och ja, det är helt anonymt.)
Kropp och själ
Bokens första take-away är alltså att idén om en åtskillnad mellan kropp och själ är falsk.
Allt — känslor, medvetande, religiösa upplevelser — har "neurala korrelat", dvs kan kopplas till skeenden i hjärnan. Det finns varken plats eller behov för en extern själ, utan allt vår själsliga liv sker inuti vår fysiska hjärna. Därmed blir åtskillnaden mellan somatiska (kroppsliga) och psykiska sjukdomar relativt godtycklig. Både diabetes och depression beror t ex på obalanser i våra system av signalämnen.
Descartes hade nog fått sig en ögonöppnare om han läst detta, men den moderne läsaren blir kanske inte lika chockad. Men Brändén passar på att redogöra för en massa fascinerande modern forskning kring hur vår hjärna funkar, och hur våra mentala processer drivs av hjärnans biokemi:
Några signalämnen släpps ut, och vi darrar av rädsla. Utskott från två nervceller möter varandra, och heureka, vi får en idé. En plats i hjärnan okynnesaktiveras, och vi får ser ödlor och ormar klättra uppför sängbenen, eller hör en högre makt tala till oss från en brinnande buske.
Så hur funkar det då? Evolutionen har landat i två parallella system för att fatta beslut: dels en kombination av långa nervceller som kopplar ihop celler i kroppens olika delar, dels hormoner som kan kan spridas runt i hela organismen via blodet. (Det verkar vara lite som hur en VD i ett stort företag ofta verkar via linjen, men ibland också behöver stabsfunktioner som kan trycka ut vissa gemensamma budskap överallt?)
Nervcellerna på ett nyfött barn har fått en viss startkonfiguration, utifrån barnets gener och fostermiljön. Och sen lär sig hjärnan på ett enkelt men genialt sätt: nervceller som är aktiva samtidigt kopplas ihop med varandra ("cells that fire together, wire together"). Så när lukter från ens barndom triggas av att man ser ett gammalt kort, är det inte konstigt: det är bara de cellerna som är ihopkopplade. Hjärnans cellkopplingar skapas dynamiskt utifrån ens upplevelser. Och det förklarar hur hjärnan kan vara ändamålsenlig både för en jägare på savannen för 50.000 år sen och en revisor år 2021 — den formas utifrån den värld den möter:
Hos en amerikansk försöksperson har forskare identifierat en enskild nervcell som blir aktiv när personen ser vilken bild som helst av skådespelaren Jennifer Aniston, men inget av någon annan person. Hos en annan försöksperson hittade forskaren en nervcell som på motsvarande sätt reagerade på Bart Simpson, och hos en tredje en nervcell som reagerade på bilder av Sidneys operahus ur olika vinklar, och dessutom på en kort text med byggnadens namn, men inte på andra bilder.
Det är fascinerande att förstå hur människans reaktioner är ett växelspel mellan den evolutionärt gamla reptilhjärnan och däggdjurens mer moderna hjärnbark som omringar den. Till exempel verkar våra medvetna känslor påverkas av hur de nyare delarna av hjärnan märker att kroppen redan har reagerat — inte direkt av information från våra sinnen. Den nyare delen av hjärnan blir lite som en vuxen som försöker förstå en händelse utifrån att tolka ett litet barns reaktioner (den äldre delen av hjärnan), snarare än att direkt ha tillgång till samma beslutsunderlag:
Många neurovetare och psykologer är därför övertygade om att det inte är så att vi darrar för att vi är rädda, utan att vi är rädda eftersom vi darrar. Och likadant är med andra känslor. Jag gråter inte som ett resultat av att jag är ledsen, utan jag blir ledsen eftersom något fått mig att börja gråta. Könsorganen sväller inte för att man blivit upphetsad, utan man blir upphetsad av att märka att något har fått könsorganen att svälla.
Min liknelse är inte perfekt: självfallet samspelar olika delar av hjärnan mycket närmare än vad två individer kan göra. Och reptilhjärnan är hos människan något betydligt flashigare än hos en reptil. Äldre delar av människans hjärna har till exempel utvecklats för att hantera även mer abstrakt information. Vår empati fungerar genom att våra känslor aktiveras som om det gällde en själv: känslan av ilska är likartad om en nära vän blir lurad som om man själv blir lurad. Personer som gjort något de vet är moraliskt fel mår bättre av att duscha, för att känslan för äckel är neurologiskt likartad oavsett om det gäller att man blir fysisk smutsig eller begår ett moraliska fel. Och samma del av hjärnan aktiveras när vi ser ett vackert ansikte och bevittnar en vacker gärning.
Hur hamnade vi här? Varför gav evolutionen oss en så stor hjärna, som gjorde oss svåra att föda och resulterade i krav på commitment från föräldrar i 15 år, istället för några månader som för andra djur? Ja, inte verkar det vara för att lösa problem, det är snarast en positiv bieffekt. Utan man tror att en större och större hjärna var en konkurrensfördel för att hantera ett liv i större och mer komplexa samhällen. Tack varje en större hjärna kunde vi bli bättre på att förstå andra, kommunicera med ett nyansrikt språk och analysera konsekvenserna av olika individers intentioner. Detta gjorde att vi kunde börja ha relationer med hundratals personer och därmed hålla ihop effektivt i större grupper, vilket i sig skapade en större chans för enskilda medlemmar av gruppen att överleva.
Vad är egentligen det mest komplicerade, det "svåraste" problemet: hur man skall stycka ett nyskjutet rådjur? Eller hur man ska agera på en arbetsplats med tjugofem avundsjuka kollegor och tre nivåer av chefer där de flesta är i konflikt med varandra?
OK, nästa fråga: hur funkar vårt medvetande? Alltså den subjektiva känslan av att uppleva saker?
Det verkar som att det vi är medvetna om är intryck från de delar av hjärnbarken som för tillfället har mest kontakt med körteln talamus, hjärnans kopplingsstation. Brändén beskriver medvetandet som en film där "delar av omvärlden och av våra egna tankar och aktiviteter" spelas upp inför oss själva (och där vi är både regissör, huvudrollsinnehavare, åskådare och biosalong). Men hur klipps filmen — det vill säga, vad avgör vad hjärnan prioriterar av allt det som händer? Precis som i Facebooks News Feed är det en ständig tävling där olika möjliga inlägg slåss om att vara relevanta. Förändringar får högre prioritet, men också saker vi är intresserade av eller har upplevt tidigare.
Ibland spelas filmen i medvetandet upp en liten stund efter att andra delar av hjärnan redan fattat ett beslut om hur man ska agera, vilket kan bevisas i olika experiment. Det kan tyckas lite kusligt när man först läser om det, men egentligen spelar det kanske inte så stor roll: hela vår hjärna är ju vår. Och om beslutet delegerats ut i linjen, så är det ju fortfarande fattat även om ledningsgruppen inte informerats än.
Den mer moderna delarna av hjärnan framstår som en stor kontrollpanel, som registrerar allt som händer i kroppen och försöker skapa ett sammanhang: vad händer och varför? Brändén kallar det en förklaringsgenerator. Oftast funkar förklaringsgeneratorn bra och hjälper oss förklara alla olika intryck. Men ibland, till exempel hos den paranoide, blir förklaringarna missvisande — men kan fortfarande vara lika övertygande för personen som upplever dem.
Vi har ju heller inte bara en enhetlig hjärna, utan två hjärnhalvor. Generellt är de förstås i synk. Men Brändén redogör för experiment — som också Anders Hansen beskrev i detalj i Vinter i P1 — som visar att våra två hjärnhalvor till och med kan forma olika narrativ av vad som hänt. Men det är bara den ena hjärnhalvan som kan prata, så i de sällsynta kliniska fall där kopplingarna mellan hjärnhalvorna brutits kan man höra den vänstra hjärnhalvan berätta om något som höger hjärnhalva vet inte stämmer!
OK, nu till den kanske knepigaste frågan: varifrån kommer "jag"-känslan som vi alla har? Detta har ju fascinerat filosofer i årtusenden. Brändén landar tydligt i att hjärnan skapar känslan av medvetandet: det behövs ingen extern själ för det. Medvetandet är en logisk konsekvens av att miljarder nervceller som försöker hålla koll på en kropp.
Någonstans har jag nämligen en känsla av att både förmågan att tänka framåt och bakåt i tiden och att metareflektera över sitt eget tänkande, helt enkelt är resultatet av att man kopplat en tillräckligt stor hjärnbark till systemet för att styra vår uppmärksamhet, skapa en känsla av sammanhang och av ett "jag".
Därför verkar Brändén landa i att det inte är möjligt att tänka sig en varelse som beter sig precis som en människa men som bara saknar medvetande (en s k "filosofisk zombie"). Jag-känslan är en oundviklig konsekvens av kombinationen av en kropp och en intelligent hjärna. Det är helt enkelt så som en väldigt intelligent dashboard hade uppfattat sig själv!
Det här är samma linje som Max Tegmark är inne på i Liv 3.0: medvetandet är känslan som uppstår i ett system som behandlar tillräckligt komplex information. (Tegmark menar att ett medvetet system måste vara avgränsat från omvärlden, men verkar inte mena just att det måste ha en kropp.) Det här innebär också att graden av medvetande hänger ihop med graden av hjärnans komplexitet, och åtminstone alla däggdjur borde ha ett enklare medvetande. De kan kanske inte oroa sig över framtiden, men de kan absolut känna rädsla och upprymdhet.
Brändén hinner med en hel del annat i det första avsnittet också. Han navigerar elegant det som brukar kallas det svåra problemet med medvetande: hur kan man ha subjektiva upplevelser av att något är vackert eller smakar choklad, om det i slutändan bara är elektriska signaler som far runt i synapser? Han förklarar hur minnet bara är sättet våra nervceller är ihopkopplade med varandra. Han berättar om att det finns ett snabbt och ett långsamt sätt att tänka — men intressant nog inget däremellan (det tar antingen 0,2 eller 0,5 s att reagera beroende på vilket system man använder). Och han förklarar varför naturen inte velat att vårt minne ska vara bättre, varför vi hallucinerar om vi får för lite stimuli, och mycket annat.
Förnuft och känsla
Andra avsnittet i boken handlar om att vårt förnuft (vår tankeförmåga) och våra känslor visst inte står i konflikt med varandra. Båda behövs: våra känslor är det ursprunglig beslutsmaskineriet, som är snabbt, beprövat och kan hänsyn till en massa information som inte ryms i vårt medvetande. Vårt förnuft kompletterar det genom en förmåga att kunna göra bättre analyser ("statistiken visar att det är säkrare att flyga än att åka bil, även om det verkar läskigt högt").
Brändén beskriver hur våra grundläggande känslor växt fram, och hur väl de hanterar de problem dagens människor möter. Han börjar med att redogöra för de sju grundläggande reaktioner som den holländske forskaren Jaak Panksepp beskrivit. Dessa har en tydlig motsvarighet i hjärnan: varje emotion har en egen nervbana från de äldsta delarna av hjärnan och ett eget paket av signalämnen, som ansvarar för att ställa om kroppen för olika typer av situationer. Tillsammans hjälper de oss att hantera viktiga situationer i livet, som att fortsätta kämpa när det behövs, vika undan när det är säkrast, välja en partner, etc.
Grundemotionerna är:
Ivrig förväntan och motivation: som känslan under en jakt, när man är alert och förväntansfull. Verkar aktiveras när man saknar något (mat, vatten, sex etc) och ser en möjlighet att införskaffa det. Ett viktig reaktionspaket för att motivera människan att anstränga sig för sin överlevnad.
Rädsla: viktigt för att undvika risker. Människan är tydligen hårdkodad för att bli instinktivt rädd för kombinationen av stora framåtriktade ögon och stora tänder (man kan se hur det kan ha varit evolutionärt hjälpsam att vara rädd för just det…). Men det finns ju mycket fler saker vi har lärt oss att bli rädda för. Det här programmet leder till att fryser och/eller flyr. (Och visste du varför håret reser sig på kroppen hos rädda djur, inklusive människan? Det gör att ett djur med päls ser större större och starkare ut än vad det är, vilket kanske kan skrämma bort angriparen.)
Sexuell lust: i många däggdjur är detta kopplat till ett reaktionspaket för att antingen lyfta upp baken och exponera sitt kön, alternativt förbereda för bestigning och inträngande. (Kuriosa: en orgasm är tydligen en typ av sensorisk upplevelse som enbart aktiverar reptilhjärnan. Evolutionen verkar varit så nöjd med känslan, så den inte känt något behov de senaste 100 miljoner åren att jobba vidare med den?)
Raseri: känslan av att vilja slå till någon som har lurat en. Viktigt för kunna stå upp för sina rättigheter och försvara det som är viktigt, men kanske inte alltid så hjälpsamt på jobbet nu för tiden.
Omvårdnad: Brändén beskriver det som moders- och faderskärleken, men det verkar också vara kopplat till kärlek i vidare mening. Det triggas av hormonet oxytocin, som aktiveras för både mor och barn under en förlossning. Triggar i sin tur endorfiner, som minskar smärta och skapar njutning.
Panik/Förtvivlan: känslan av att tappa bort sitt barn, som sedan övergår till sorg om man måste ta avsked från någon man älskar. Förmodligen aktiveras den här nervbanan också vid panikångest.
Lekglädje: lek är viktigt hos alla däggdjur för att förbereda dem för vuxenlivet. Det verkar dels handla om att träna på färdigheter man behöver som vuxen, men också lära sig ta sin plats i sociala hierarkier.
(Forskare som studerar ansiktsuttryck, istället för nervbanor, kommer fram till en lite annan katalog av känslor. Men eftersom ansiktsuttrycken är liknande världen över styrker de tesen om ett antal biologiska känslor som är samma för alla. Se också den gulliga Disney-filmen Inside Out som förklarar mycket av modern neurovetenskap väldigt pedagogiskt, utifrån en något förenklad lista.)
Ett antal fascinerande experiment visar hur man kan framkalla dessa känslor helt artificiellt, genom elektrisk simulering. Stimulerar man nervknippet för rädsla beskriver folk att allt känns nattsvart, stimulerar man förtvivlan börjar de gråta, stimulerar man raseri beskriver försökspersoner en impuls att slå till den som befinner sig framför etc. Och man kan ju också stimulera direkt med signalsubstanser, det vill säga via droger och läkemedel. Kokain slår på ivrig förväntan genom en dopamin-dusch, antipsykotiska läkemedel gör tvärtom och minskar istället aktiviteten i nervbanorna, morfin och heroin släpper lös oxytocin som aktiverar samma paket som moders- och faderskärlek etc.
Vår sinnesstämning är ju ett resultat av de här känslopaketen, och de hormoner som utsöndras när man upplever de här känslorna. Men det finns fler hormoner som styr vårt humör. Ett exempel är serotonin. Precis som Jordan B Petersen beskriver i 12 Rules for Life bygger båda människor och humrar självförtroende genom duschar av hormonet serotonin. (Vanliga antidepressiv medicin, så kallad SSRI, ger just sådana duschar, för folk som har låga nivåer.)
Ett annat kapital handlar om kärlekens biologi. Brändén diskuterar då en massa annan intressant forskning, t.ex.
varför vissa kroppsformer universellt anses attraktiva,
varför förälskelse har en viktig evolutionär funktion (hint: skulle folk rent förnuftsmässigt se värdet av att umgås så tätt med en person stora delar av sitt liv…?),
vilket hormon som skiljer monogama sorkar och lojala människor från andra, mm.
Och visste ni att svartsjuka verkar funka olika mellan könen? Vissa studier visar att hos en svartsjuk kvinna aktiveras den moderna hjärnbarken mer ("kommer jag klara avbetalningarna på bilen om jag lämnar honom?"), medan svartsjuka män verkar falla tillbaka på samma reaktionspaket i reptilhjärnan som en svartsjuk rhesusapa som tvingas se på när hanar med lägre status har sex med flockens honor.
Brändén knyter ihop avsnittet genom att beskriva hur känslor krävs för beslutsfattande. Han beskriver känslorna som överordnade tankarna: det är känslorna som i slutändan behövs för att kunna fatta ett beslut. Vår tankeförmåga hjälper till att förstå konsekvenser av olika åtgärder. Men känslor är nödvändiga för att kunna väga risker och kostnader mot olika sorters fördelar. Som stöd för argumentet pekar han på studier där folk som fått specifika hjärnskador inte bara tappar sin empati, utan faktiskt förlorar förmågan att fatta beslut i vardagen. Det här handlar till exempel om en patient som skadat höger frontallob, som är betydelsefullt för att känslor ska kunna informera beslutsfattande:
Ett handlingsalternativ som innebar en stor risk kändes inte mer hotfullt och skrämmande än en som innebar en liten risk. Att sortera gamla brev kändes inte mindre angeläget och meningsfullt än att besvara brådskande frågor från kunder.
Men att förstå konsekvenser rent logiskt är ju förstås också viktigt, och Brändén beskriver hur förnuftet kompletterar vårt "uråldriga emotionella beslutsmaskineri". Vi människor har ju trots allt en uppgradering som inte andra däggdjur har: avancerade hjälpfunktioner i hjärnbarken som hjälper oss göra bättre analyser och stoppa olämpliga känslomässiga reaktioner. Det gör oss bättre rustade för ett modernt liv.
Ett exempel: När vita amerikaner i ett experiment fick se bilder av människor med mörk hudfärg under en trettiondels sekund - vilket inte räcker för att man ska bli medveten om saken - aktiverades nervbanor i limbiska systemet för stress och rädsla. Men när bilden visades tillräckligt länge för att försökspersonerna skulle bli medvetna om saken (så där en halv sekund) så aktiverades också delar av hjärnbarken som hämmade dessa nervbanor.
Eller som en thailändsk munk säger i Björn Natthiko Lindeblads fantastiska bok Jag kan ha fel, på frågan om han aldrig blev arg: "Ilska uppstår, men ingen tar den i besittning". Vi kan inte rå för våra impulser, men vi har tack vare hjärnbarken i de flesta fall kognitiv kontroll över hur vi agerar på dem.
Slutligen, en personlig reflektion: det är väldigt coolt hur hjärnan har anpassat sig till vår moderna värld. Evolutionen har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att lappa och laga på ett system som växt fram för att effektivt jaga ihop på savannen. Men nog hade livet för många av oss varit enklare med lite uppgraderad hårdvara. Brändén förklarar till exempel hur människor kan få utmattningsdepressioner för att "flight-or-fight"-stressen är påkopplad hela tiden, eller hur man får psykoser om mönsterseendet blir för bra och kvalitetskontrollen av beslut för dålig (Scott Alexander har tagit de tankarna vidare och spekulerar kring kopplingen till andra psykiatriska tillstånd ). Lyckligtvis har vi idag läkemedel och terapimetoder som förbättrar livet för många som lider av en sjukdom i hjärnan. Men det är få människor som far så illa som de som lever med en obehandlad allvarlig psykiatrisk sjukdom.
Det här var allt för idag.
Nästa vecka tänkte jag sammanfatta det tredje avsnittet om arv/miljö och diskussionen om den fria viljan, samt dela mina egna åsikter om boken.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att skriva upp sig här för framtida utskick (det är helt gratis!).
Normalt sett skickar jag nyhetsbrevet varannan söndag, men den här gången gör jag ett undantag och skickar ut andra delen av recensionen redan nästa vecka. Ha det så bra tills dess!
—Jacob