Det våras för diktatorn?
Världen håller på att bli mindre fri och mindre demokratisk.
Det var inte så länge sen trenden gick åt andra hållet. Efter murens fall 1989 verkade hela världen gå mot liberalism och demokrati. Diktatorer störtades världen över. Statsvetarprofessorn Fukuyama publicerade The End of History och menade att liberal demokrati bevisat sig som det bästa systemet och att alla länder var på väg dit. Alla skulle helt enkelt leva lyckliga i alla sina dagar.
Men riktigt så blev det inte.
Grafen ovan till vänster från svenska Varieties of Democracy visar hur antalet länder som gick i riktning mot ökad demokratisering minskade drastiskt kring år 2000, och sen några år är det fler länder som rör sig bort från demokrati än mot det. Skillnaden i grafen till höger, där man tagit hänsyn till ländernas folkmängd, är ännu större. 34% av världens befolkning bor nu i länder som håller på att bli mindre demokratiska, och bara 4% i länder som blir mer demokratiska.
Freedom Houses senaste rapport, med titeln Democracy under Siege, målar upp samma bild. Man slår fast att 2020 var det 15:e året i rad då den globala friheten försämrades:
Och covid-19 verkar varit en extra bonus för världens autokrater:
Here’s some of what happened while the world was distracted by the coronavirus: Hungary banned the public depiction of homosexuality. China shut Hong Kong’s last pro-democracy newspaper. Brazil’s government extolled dictatorship. And Belarus hijacked a passenger plane to arrest a journalist.
COVID-19 has absorbed the world’s energies and isolated countries from one another, which may have accelerated the creep of authoritarianism and extremism across the globe, some researchers and activists believe.
Covid-19 har för övrigt också gett Kina en propagandavinst och en chans att sälja den auktoritära modellen hemma och utomlands, genom att påpeka hur mycket bättre de hanterat covid-19 än världens demokratier. (Sant eller inte.)
Vad finns det för sorters auktoritära regimer?
Etiketterna demokrati vs diktatur är förstås inte binära, utan det finns gradskillnader. (jag kommer att använda diktatur, autokrati och auktoritär stat mer eller mindre synonymt, även om man kan argumentera för att de har lite olika betydelser)
Låt oss börja med att förstå vad som utmärker en demokrati. Inledningen till den svenska regeringsformen fångar en sådan modell ganska väl:
1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på […] allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick […]
En minimal version av demokrati är precis det här: fria och rättvisa val avgör vem som styr landet. Democracy-Dictatorship Index ställer ett till krav på en demokrati: makten i landet måste de facto skifta. Om makten aldrig skiftar till oppositionen, hur vet man då att valen är fria och rättvisa? Sen finns det mer expansiva definitioner av demokrati, där man också ser till saker som medborgerliga rättigheter, fria medier, och principen att alla är lika inför lagen.
En auktoritär stat utmärks då av motsatsen: avsaknad av demokrati, det vill säga frånvaron av fria val och medborgerliga rättigheter. Ofta finns också andra kännetecken på en auktoritär regim, som att man bygger sin legitimitet på att ena majoriteten mot “det onda” i samhället, som fattigdom och revolter. (Storytelling är så mycket lättare när man har en gemensam fiende!)
På en skala mellan full demokrati och full diktatur hamnar förstås världens länder utspridda. Freedom House kategoriserar länder utifrån politiska rättigheter och medborgerliga friheter på en skala från 1 till 100, som går från icke-fria länder som Tibet och Ryssland, till delvis fria länder som Singapore och Mexico, till fria länder som USA och Sverige. Och det finns ju massa andra källor. En annan vanlig lista är Democracy Index från The Economist Intelligence Unit. Som framgår av tabellen nedan klassificerar de länder som antingen fullständiga demokratier (mestadels EU-länder), bristfälliga demokratier (t.ex. Indien och USA), hybridregimer (t.ex. Hong Kong och Libanon) eller auktoritära regimer (t.ex. Ryssland och Kina). Hälften av världens befolkning lever i någon slags demokrati, men bara 8% i en fullständig demokrati.
Grovt sett man kan säga att förändringen är störst i mitten av skalan. Varieties of Democracy visar hur antalet stängda autokratier blivit mer ovanliga över tid (med undantag för sista åren). Men antalet öppna, liberala demokratier har också minskat. Istället blir mellanvarianter vanligare: stater som kallar sig demokratier och har allmänna val (“electoral democracy”), men där kortleken i praktiken är blandad på ett sätt som gör att oppositionen har en omöjlig uppförsbacke (tänk Ryssland).
När demokratin går tillbaka i länder med en etablerad demokratisk tradition är det ofta drivet av en populistisk ledare:
The [populists] argue that they alone, once armed with extraordinary powers, can solve the country’s problems. They assert that the traditional elite is corrupt and incompetent. They insist that experts, judges and the media are to be distrusted. Voters should trust, instead, in the intuition of the leader, a living embodiment of the people. Such arguments also justify the repression of “enemies of the people”, making genuine democracy impossible.
Det här har skett på många håll i världen senaste åren, även i västländer där demokratin är djupt etablerad. Trump är förstås ett tydligt exempel. Han lämnade ju makten i slutändan, men till och med USA:s försvarschef var enligt uppgift oroad för ett potentiellt Reichstag moment under regimens sista dagar.
Så demokratier dör ofta inte i blodiga stadskupper. Demokrati dör i små steg. Och den dör framförallt när medborgare i praktiken förlorar möjligheten att åstadkomma politisk förändring:
Most Americans conceptualize a hypothetical end of American democracy in Apocalyptic terms. But actually, you usually learn that you are no longer living in a democracy not because The Government Is Taking Away Your Rights, or passing laws that you oppose, or because there is a coup or a quisling. You know that you are no longer living in a democracy because the elections in which you are participating no longer can yield political change.
Hur är det att bo i en auktoritär regim?
De flesta auktoritära regimer är inte alls totalitära på ett sånt sätt som Nordkorea eller Stalins Sovjetunionen:
The mental image that most American harbor of what actual authoritarianism looks like is fantastical and cartoonish. This vision of authoritarian rule has jackbooted thugs, all-powerful elites acting with impunity, poverty and desperate hardship for everyone else, strict controls on political expression and mobilization, and a dictator who spends his time ordering the murder or disappearance of his opponents using an effective and wholly compliant security apparatus.
Miljarder människor bor i regimer som är i alla delvis auktoritära idag, och deras liv kan på ytan påminna ganska mycket om livet i en demokrati:
The reality is that everyday life under the kinds of authoritarianism that exist today is very familiar to most Americans. You go to work, you eat your lunch, you go home to your family. There are schools and businesses, and some people “make it” through hard work and luck. Most people worry about making sure their kids get into good schools. The military is in the barracks, and the police mostly investigate crimes and solve cases. There is political dissent, if rarely open protest, but in general people are free to complain to one another. There are even elections. This is Malaysia, and many countries like it.
Everyday life in the modern authoritarian regime is, in this sense, boring and tolerable. It is not outrageous. Most critics, even vocal ones, are not going to be murdered like Anna Politkovskaya, they are going to be frustrated. Most not-very-vocal critics will live their lives completely unmolested by the security forces. They will enjoy it when the trains run on time, blame the government when they do not, gripe at their taxes, and save for vacation.
Och det här förklarar ju också varför det finns autokratiska regimer, och varför många till och med försvarar dem. Självklart kan många människor acceptera regimer med begränsad frihet:
It turns out that most people express democratic values, but living in a complicated world in which people care more about more things than just their form of government, it is easy to see that given an orderly society and a functioning economy, democratic politics may become a low priority. The answer to the question “will ‘the people’ tolerate authoritarian rule?” is yes, absolutely.
Som bara ett exempel: Singapore beskrivs som ett av världens mest framgångsrika länder, trots att de enligt Democracy Index är på gränsen till att falla ner från bristfällig demokrati till hybridregim. Även många människor i demokratier verkar instinktivt uppskatta en stat som styr och ställer, och t.ex. tar i med hårdhandskar mot saker som uppfattas som onda eller främmande, inte minst under kriser:
Human beings are tribal by nature. Our instincts are to put our group first and see ourselves as locked in competition with other groups. Liberal democracy, which promises that everyone gains when rights are protected for all, asks us to suppress those impulses.
But this is no easy ask. And tribal instincts tend to come to the fore in times of scarcity or insecurity, when our capacity for lofty ideals and long-term planning is weakest.
En undersökning visar till exempel att 18% av amerikaner uttrycker värderingar som associeras med ett starkt stöd för auktoritära regimer. Och psykologer har beskrivit auktoritär personlighet som ett bestående och eventuellt nedärvt personlighetsdrag där man premierar lydnad och respekt framför nyfikenhet och oberoende. Det verkar korrelera med stöd för politiska auktoritära ledare som Trump.
Som Robert Kagan påpekar må frihet vara viktigt, men det är inte det enda folk bryr sig om — man vill också ha trygghet och säkerhet.
Humans do not yearn only for freedom. They also seek security — not only physical security against attack but also the security that comes from family, tribe, race and culture. Often, people welcome a strong, charismatic leader who can provide that kind of protection. Liberalism has no particular answer to these needs.
Det är viktigt att påminna sig om att även om majoritetsbefolkning i många länder kan acceptera ökad välstånd till priset av lägre frihet, så är en viktig del av de mänskliga rättigheter demokratier står upp för just möjligheten för minoriteter att slippa förtryck:
Even liberal nations are capable of atrocities, though they recoil at them when discovered. Non-liberal nations do not recoil. Today, we need only look to the concentration camps in China where more than 1 million Muslim Uighurs are being subjected to mental and physical torture and “re-education.” As authoritarian nations and the authoritarian idea gain strength, there will be fewer and fewer barriers to what illiberal governments can do to their people.
Men demokrati är förstås inte bara viktigt för minoriteter. Frihet från godtyckligt förtryck och möjlighet att påverka samhället man lever i gör allas liv bättre. Och vetskapen om att folket kan sparka dem ger den styrande eliten incitament att göra sitt jobb. Som Robert Kagan uttrycker det, utan en liberal demokrati kan vi inte ens på ett säkert sätt diskutera hur vi vill organisera samhället:
We seem to have lost sight of a simple and very practical reality: that whatever we may think about the persistent problems of our lives, about the appropriate balance between rights and traditions, between prosperity and equality, between faith and reason, only liberalism ensures our right to hold and express those thoughts and to battle over them in the public arena. Liberalism is all that keeps us, and has ever kept us, from being burned at the stake for what we believe.
Den ökade ofriheten gäller för övrigt inte bara de som bor i landet i fråga. Dussintals diktaturer — framförallt Kina, Turkiet, Rwanda, Saudiarabien, Ryssland och Iran — har börjat hota, kidnappa och mörda journalister och aktivister som flytt till väst. Denna transnationella repression påverkar inte bara de som mördas eller hotas, utan sätter skräck i miljontals exilmedborgare. Och länder som Kina blir djärvare och djärvare i att ställa krav på också på enskilda utländska individer och företag.
Hur brukar det gå för auktoritära regimer?
Men trots detta är det inte alltid så glassigt att vara autokrat heller. Forskning pekar på att auktoritära stater ofta är ganska instabila — kanske framförallt de som låtsas vara demokratier snarare än är öppna polisstater:
The big turn came with the “color revolutions” — a series of pro-democracy movements, mostly in former Soviet republics, in the mid-2000s — and with the Arab Spring protests of 2011. Many of the leaders removed or almost removed in those uprisings were members of that new dominant class of dictator, the faux-democratic strongman.
En kvantitativ analys ger samma bild: sannolikheten för politisk instabilitet är som lägst för sanna demokratier (längst till höger), men också lägre för extremt repressiva stater (längst till vänster):
Vilken typ av risker en auktoritär stat möter beror på hur styret fungerar. Typiskt skiljer man på om ledarskapet är militärt eller civilt, och om makten är väldigt kopplat till en individ eller mer institutionaliserad. Militära regimer är generellt mer kortlivade, vilket kan tyckas ointuitivt givet deras våldskapital och disciplin. Men det verkar som att den som griper till svärdet skall dödas med svärdet:
Leader ouster occurs more frequently in military regimes than in other forms of autocracy, and other officers carry out most of these ousters. The frequency of both leader ouster and regime breakdown in military regimes indicates their frailty.
Militära envåldshärskare (strongmen) förlorar ofta makten i upplopp, revolutioner eller invasioner, men verkar då ersättas av andra diktatorer. Det är den mest instabila typen av autokratisk regim. Mer institutionella militära regimer (juntor) har större chans att kollapsa fredligt och ersättas av demokratier. Ett annat paper pekar på att semi-auktoritära regimer med begränsade flerpartisystem utgör ett vanligt steg mot en full demokrati.
De auktoritära regimer som klarar sig allra bäst verkar vara de som kommit till makten genom våldsamma, samhällsomstörtande revolutioner och som gjort om samhället efter sig själva:
This is a revolt that abolishes the old order root-and-branch, replacing virtually every social and political institution with itself. It’s not the Egyptian military nudging out one president for another. It’s Russian Bolsheviks smashing the monarchy and the class system, then reorganizing every aspect of society by force. […]
Only 19 percent of non-revolutionary dictatorships survive to 30 years. But the overwhelming majority of revolutionary states — 71 percent — make it that far. […]
Iran, now 42 years into its revolution, drives home how surprising these findings are. It is a country with virtually every possible problem that a political system can face. A furious public. A free-falling economy. Quagmired abroad. Surrounded by enemies. Internationally isolated. Deep corruption and shallow governance. […]
Most governments, even dictatorships, are fractured among institutions that jostle to advance their agenda and interests. The president. The judiciary. The military. The bureaucracy. Social organizations, like the clergy or the landowners, hold their own informal but significant power. But in revolutionary states, all are controlled by veterans of the uprising. Even if they compete or feud, their ultimate fealty is usually to the cause that brought them there.
Vad utmärker auktoritära regimer som blir långvariga?
Så vad kan man då göra som autokrat för att hålla sig vid makten? (utöver att gripa den på rätt sätt)
Till att börja med hjälper det att inse att man bör spela the long game. Som statsvetaren Jay Ulfelder påpekat återvänder länder med en osäker demokratisk tradition ofta till autokrati: “de flesta försök till demokrati slutar med återgång till ett auktoritärt styre”. Både Ryssland, Turkiet och Venezuela har till exempel utvecklats från demokratier till auktoritära stater.
Så vad gör de auktoritära regimer som klarar sig längst? De har blivit smartare på att förtrycka, och bättre på att lära av varandra. I det ingår att lyckas behålla makten med mindre våld. Max Fisher visar i New York Times att dagens auktoritära regimer inte alls verkar behöva massakrera sina medarbetare i lika hög grad för att behålla makten.
In the 1990s, there were 23 instances of a government killing 500 or more of its own, unarmed citizens. In the 2000s, it happened seven times. In the 2010s, only six.
Det låter förstås positivt. Men en infernalisk del av varje autokrats verktygslåda nu för tiden är teknologisk övervakning, som jag skrev om i Stedman Summaries #19. Även digital censur, manipulation av sociala medier, cyberattacker, nedstängning av digitala tjänster, och riktade åtal mot Internetanvändare är viktigt för att ha koll på sina medborgare.
Men auktoritära staters kompetens idag går mycket djupare än så. Dagens diktatorer har lärt sig att utmanövrera folkliga proteströrelser:
Authoritarianism became less about imposing your will by force, or terrifying citizens into submission, and more about outmaneuvering them.
Dictators developed cat-and-mouse strategies for frustrating and redirecting popular dissent without crushing it outright. Strategically jailing protest leaders rather than squashing the entire protest. Winning over loyal factions of citizens and elites and marginalizing the disloyal. Whipping up flag-waving nationalism and fear of minorities to justify, even gain real support for, curbs on political rights. Consolidating power when they can, relenting when they must.
It worked. In her study, Dr. Chenoweth found that, 20 years ago, a vast majority of protest movements calling for systemic change succeeded: 70 percent. But that number has since shrunk to 30 percent. The new authoritarianism is working.
Hur ter sig demokratins framtid?
Freedom House försöker hålla hoppet uppe om demokratins framtid:
Democracy today is beleaguered but not defeated. Its enduring popularity in a more hostile world and its perseverance after a devastating year are signals of resilience that bode well for the future of freedom.
Men hur väl rustad är den liberala demokratin att stå emot populismen? Det får tiden utvisa:
Postwar liberal democracy is simply too new of a system, scholars of democracy say, to know whether it can survive these challenges. We may look back at 2016 as a populist blip associated with one-off crises, or as the beginning of a process of chipping away at liberal democracy from within.
Kanske finns det saker som den liberala demokratin kan lära av auktoritära rörelser? Det verkar till exempel som auktoritära regimer som lyckas ena folket kring ett gemensamt nationellt syfte blir stabilare. Borde det inte gälla också demokratier? På något sätt måste ju en demokrati se till att ena folk som tycker väldigt olika:
One way or another, we have to get along with that considerable part of our societies who hold a worldview that is different to ours. We don’t have to like them, but we would do well to respect them. We can’t change them, and they’re not going to go away, so we have to find a way to live with them. If we want to continue living in free and open democracies, we have to reach compromises that allow everybody to be reasonably secure and comfortable.
Och kanske är trenden oundviklig? Kanske är kampen mellan demokrati och diktatur, som mycket i samhället, cykliskt?
Latin America’s experience — with voters pulling their countries between periods of fuller democracy and populist strongman rule — may be the natural default. The West’s half century of democratic stability may have been the exception, a byproduct of Cold War power rivalries.
Den amerikanske presidenten John Quincy Adams var inne på samma sak redan 1814:
Remember Democracy never lasts long. It soon wastes exhausts and murders itself. There never was a Democracy Yet, that did not commit suicide.
I så fall får vi bara hoppas att diktatorerna inte hinner skaffa så bra högteknologisk övervakning av sina medborgare att alla försök att återställa demokratin kan förhindras…
Det här var allt för idag.
Eller förresten, en fråga: tycker du att jag borde börja skriva nyhetsbrevet på engelska? Skulle det göra att du fick ut mindre av det, eller att det kändes mindre lockande på något sätt? Eller skulle du tvärtom vidarebefordra mer friskt till engelsktalande vänner?
Rösta gärna här - enkäten består bara två frågor, plus ev fritext. Tack!! (Det är helt anonymt.)
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att skriva upp sig här för framtida utskick (det är helt gratis!).
Min plan just nu är att skicka nyhetsbrev varannan söndag. Så vi hörs sannolikt om två veckor (med reservation för att det kan bli ändringar). Ha det så bra tills dess!
—Jacob