Stedman Summaries #19
Om kameror överallt, Allen v. Farrow, till skalloperationers försvar, och "En handelsresandes död" i ny tappning
Får jag be om en tjänst? Det vore jättesnällt om du ville svara på en enkät med några korta frågor om vad du gillar med nyhetsbrevet och hur jag kan förbättra det. Det tar bara några minuter och du förblir helt anonym. Tack på förhand!
Veckans tips
Vulkanen Fagradalsfjall, nära Reykjavik på Island, fick utbrott nyligen och vissa våghalsiga drönarpiloter lyckades få fascinerande närbilder:
Bonustips den här veckan: testa själv hur lätt det är att navigera genom Suez-kanalen!
Kameror överallt
Apropå drönare som kan bevaka vulkaner, vad finns det för för- och nackdelar med att ha kameror och smarta sensorer runt om i samhället?
Den 9 mars avslöjades det att Verkada, ett stort amerikanskt säkerhetsföretag, hade blivit hackat, och att live-flöden från 150.000 kameror exponerats, bland annat 222 kameror i Teslas fabriker:
In addition, hackers were able to view video from inside women’s health clinics, psychiatric hospitals and the offices of Verkada itself. Some of the cameras, including in hospitals, use facial-recognition technology to identify and categorize people captured on the footage. The hackers say they also have access to the full video archive of all Verkada customers.
Och härom veckan avslöjades det att hackare säljer videoinspelningar från privata webbkameror:
Chinese hackers have stolen videos from tens of thousands of security cameras in private properties across the country and are selling the video clips online as “home video packages,” the Chinese outlet Henan Television reported. The video footage showcases clips from cameras installed by homeowners for security reasons or others secretly installed by ill-intentioned people in hotels, fitting rooms and beauty salons. [...] Video clips involving nudity or sexual acts are priced at 50 yuan (US$8) each, while those “normal ones shot in hotel rooms” are 20 yuan (US$3), said an unidentified seller of these videos in the report.
Analysfirman Canalys hävdar att antalet dataintrång fördubblades förra året, och som vi diskuterade i Stedman Summaries #13 så blir samhällen unikt känsliga ju mer de digitaliseras.
Är det här något vi bör vänja oss vid? Ja, sannolikt. Att poliser, företag och hackare kan följa vårt beteende online har nog inte undgått någon. Men även i den verkliga världen utmanas vår rätt till ett privatliv.
Vi lever förvisso inte i den dystopi som skildras i "1984", men nog är vi övervakade på ett sätt som tidigare generationer knappt kunde föreställa sig. Kameror dokumenterar våra gärningar och identifierar oss via biometrisk data (oftast ansikten), mikrofoner spelar in våra röster och elektronisk övervakning fångar de sms vi skickar. När vi rör oss lämnar vi spår som kan identifiera oss och binda oss till platser, som fotavtryck, signaler från våra mobiltelefoner eller DNA från celler.
Övervakningen har ökat under corona, då vikten att spåra hur viruset rör sig mellan mänskliga värdar prioriterats högt. Den israeliska författaren Yuval Noah Harari:
Prime Minister Benjamin Netanyahu of Israel recently authorised the Israel Security Agency to deploy surveillance technology normally reserved for battling terrorists to track coronavirus patients. When the relevant parliamentary subcommittee refused to authorise the measure, Netanyahu rammed it through with an “emergency decree”.
Liknande berättelser förekommer från många länder i världen:
The closed-source app Quarantine Watch, developed with support from the Indian state government of Karnataka, requires users to send pictures of themselves accompanied by metadata on their geolocation to prove that they are complying with mandatory isolation. State officials have joked that “a selfie an hour will keep the police away.”
I teorin borde ju sådan övervakning skalas ner efter pandemin är över, men hur sannolikt är det? Harari är skeptisk:
But temporary measures have a nasty habit of outlasting emergencies, especially as there is always a new emergency lurking on the horizon. My home country of Israel, for example, declared a state of emergency during its 1948 War of Independence, which justified a range of temporary measures from press censorship and land confiscation to special regulations for making pudding (I kid you not). The War of Independence has long been won, but Israel never declared the emergency over, and has failed to abolish many of the “temporary” measures of 1948 (the emergency pudding decree was mercifully abolished in 2011).
Varför accepterar vi all denna övervakning? Som corona-exemplet illustrerar finns förstås flera fördelar för samhället, till exempel:
Offentlig kameraövervakning verkar motverka brott (iaf mängdbrott) och ökar polisen möjlighet att säkra bevis (de som bombade tunnelbanan i London 2005 hittades t.ex. tack vare övervakningskameror). En undersökning visade att 78% av de svarande stödde nyttan av kameror på allmänna platser.
På samma sätt som kamerorna som sköter Stockholms biltullar håller koll på registreringsskyltar kan man följa bilar som tillhör kriminella.
Att identifiera människor via deras DNA har bidragit till at lösa ett stort antal brottsfall, t.ex. mordet på Anna Lindh.
Den knäckta hemliga Encro-chatten har bidragit till att rekordmånga yrkeskriminella nu åtalas.
Tjänsten Clearview AI, som gör det möjligt att söka igenom miljarder bilder från det offentliga internet, har likaså bidragit till att män som våldtagit barn lagförts, som aldrig annars hade hittats.
Och apropå polisen, poliskameror verkar bidra till ökat ansvarsutkrävande.
System för att identifiera människor kan också tillföra värde till enskilda, inte bara till samhället kollektivt. Det är smidigt och säkert att kunna låsa upp sin iPhone genom att bara låta den titta på en, eller att kamera-appen automatiskt kategoriserar bilder efter vilken familjemedlem de föreställer. Härom veckan lanserades ett nytt system på flygplatsen i Dubai som scannar iris på resenären, och omedelbart avgör om man är behörig att resa. Tidsbesparande och smidigt för den som har rent mjöl i påsen?
Men det finns också faror i att större och större del av människors liv blir tillgängliga för andra. Övervakning behöver inte vara ondskefull, som i Lives of Others, för att orsaka skada. Alla har saker de vill dölja — få människor skulle kunna tänka sig att leva hela sitt liv i Big Brother-huset, utan hemligheter. Vi är redan övervakade online. Accepterar vi att vara lika övervakade i den verkliga världen?
Auktoritära stater använder förstås övervakning på ett mer ohämmat sätt än i demokratier (en av grundpelarna i en demokrati är just att medborgare har rättigheter gentemot den centrala statsmakten). I vissa fall kan övervakning användas för ett främja ett mål som det finns bred uppslutning kring, t.ex. Kinas social credit system ökar tilliten till främlingar och gör det lättare att göra affärer. Samtidigt bidrar det till att motverka oliktänkande, så suspekta element kan exkluderas ur den sociala gemenskapen. Kina använder också teknologi för att spåra etniska minoriteter, t.ex. genom att låta poliser testa smarta glasögon med förmåga att känna igen ansikten.
Det kanske är rimligt att en stat använder sin fulla verktygslåda för att sätta dit en våldtäksman, men en person i karantän utan symptom som går ut med soporna?
In 2019, the technology was placed in Moscow surveillance cameras, providing a live log of who passed the cameras and when. Meant to be used to find criminal suspects, it was repurposed to enforce lockdown during the Covid-19 pandemic. In March, a man who was supposed to be quarantining went outside his apartment to take out the trash; 30 minutes later, the police were at his door.
Också Myanmars generaler använder västerländsk teknik för att spåra motståndare online och i den fysiska världen.
Tekniska genombrott ger oanade möjligheter att hålla koll på stora mängder människor. Ny AI-modeller lyckas inte bara identifiera personer genom att jämföra bilder med stora databaser — utan de kanske också kategorisera personer utifrån olika attribut. Utöver mer uppenbara parametrar som hudfärg, kön och ålder visar en artikel i Nature från januari att även t.ex. politiska åsikter eller sexuell läggning kan bedömas utifrån en bild på ett ansikte, och att algoritmerna generellt är bättre än människor på bedömningen!
Harari har pratat om "under-the-skin surveillance" — att regeringar kan till och med hålla koll på sina medborgares biologiska status, något som man börjat se första stegen mot under pandemin.
By closely monitoring people’s smartphones, making use of hundreds of millions of face-recognising cameras, and obliging people to check and report their body temperature and medical condition, the Chinese authorities can not only quickly identify suspected coronavirus carriers, but also track their movements and identify anyone they came into contact with. A range of mobile apps warn citizens about their proximity to infected patients. [...]
It is crucial to remember that anger, joy, boredom and love are biological phenomena just like fever and a cough. The same technology that identifies coughs could also identify laughs. [...] Imagine North Korea in 2030, when every citizen has to wear a biometric bracelet 24 hours a day. If you listen to a speech by the Great Leader and the bracelet picks up the tell-tale signs of anger, you are done for.
Den här typen av teknik ger stater en kuslig möjlighet att hålla koll på vad som händer i sina medborgares kroppar — till och med på avstånd:
Across 10 cities [in China], facial recognition cameras have been upgraded with thermal detection technology, which claim to be able to scan crowds of people and identify who has a fever.
Att repressiva stater begränsar friheten för sina medborgare är det största problemet med ökad övervakning, samt förstås risken att system hackas. Att privatpersoner får smidiga sätt att ta del om offentlig information om andra människor kan tyckas harmlöst i jämförelse. Men hur påverkar det vårt samhälle om alla i realtid kan få fram information om människor man möter på gatan?
“When we interact with people on the street, there’s a certain level of respect accorded to strangers [...] That’s partly because we don’t know if people are powerful or influential or we could get in trouble for treating them poorly. I don’t know what happens in a world where you see someone in the street and immediately know where they work, where they went to school, if they have a criminal record, what their credit score is. I don’t know how society changes, but I don’t think it changes for the better.”
Så om man håller med om att viss övervakning ändå ligger i samhällets intresse, men också att autokratiska staters ambitioner skrämmer, vad skulle balansen kunna vara för en demokrati?
Det är naturligt och önskvärd att olika demokratier experimenterar med olika typer av regleringar, och i USA sker det även mellan delstater. I staten Illinois är det till exempel förbjudet för bolag att behandla bilder på människor utan deras tillstånd.
Det är framförallt viktigt att sätta tydliga begränsningar för vad våra regeringar ska veta om oss. 90% av amerikanska respondenter i en Pew-undersökning anser att det är viktigt att veta vilken information som samlas in om oss.
Ett sätt att begränsa staters inflytande är att flytta fokus från tvång till frivillighet att dela data. Harari tar exemplet på hur förbättrad hygien räddar liv över hela världen, inte för att folk är rädda för tvålpolisen, utan för att de förstår värdet av att tvätta händerna. (Fast varför måste då amerikanska restauranger ha "Employees must wash hands"-skyltar på sina toaletter?)
Det är också viktigt att påminna sig om det finns också stora begränsningar i samhällets övervakning — och det kanske borde fortsätta vara så. Många vanliga chatappar har "end-to-end"-kryptering, vilket innebär att ingen tredjepart kan läsa meddelanden, inte ens företaget bakom. Dessa säkra chattappar har varit centrala i många av vår tids stora sociala protester, från arabiska våren och framåt. Repressiva regimer blockerar därför ofta chattappar som inte erbjuder möjlighet till avlyssning.
Polisen kan fortfarande läsa chattar genom att beslagta telefoner, men Apple har vägrat att bygga en "bakdörr" för att polisen ska kunna låsa upp någons iPhone utan pin-kod. (Det här har ironiskt nog lett till ökat våld från polisen, t.ex. då man sätter in nationella insatsstyrkan för att gripa en icke-våldsam misstänkt, bara så att han inte skulle hinna låsa sin telefon.)
Den viktigaste garanten för personlig integritet är nog att de som granskar allmänheten själva granskas. European Forum for Urban Security har artikulerat vikten av oberoende granskning, men också att nyttan av systemet måste definieras och mätas, utnyttjandet ska vara proportionerligt, och det ska vara tydligt hur datan används och av vem. Ingen data ska samlas in utan ett syfte. (GDPR och andra EU-direktiv har senare institutionaliserat detta ytterligare.) Även medias granskningar är viktig för att påverka både företag och regeringar. Svenska MSAB lämnade Hong Kong förra året, efter att polisen hackade telefoner för att hålla kontroll på demokratiaktivister.
Så i slutändan är nog det demokratier måste acceptera för att 1984 aldrig ska bli verklighet: man kommer inte att gripa lika många terrorister och brottslingar, eller få slut på pandemier lika snabbt. Men kanske kan man säkerställa en framtid där individen behåller sin frihet.
Allen v. Farrow
Nu till något helt annat. Den amerikanske filmskaparen Woody Allen anklagades 1992 av sin ex-partner Mia Farrow för att ha sexuellt utnyttjat deras sjuåriga adoptivdotter Dylan. Allen förnekade övergreppet, och åtalet las ned efter att ingenting framkommit som styrkt anklagelserna:
Doctors examined Dylan and found no evidence of abuse. Allen was investigated by the Yale New Haven Hospital’s sexual abuse clinic which concluded: “It is our opinion that Dylan was not sexually molested by Mr Allen.” He was also investigated by New York State’s Department of Social Services, which wrote: “No credible evidence was found that the child named in this report has been abused or maltreated.”
Allen hade vid det här tillfället nyligen separerat från Farrow, och istället blivit tillsammans med Farrows 21-åriga adoptivdotter Soon-Yi Previn (till skillnad från hur storyn ofta berättas var hon inte Allens dotter och hade inte växt upp med honom). Det här växte förstås stor uppmärksamhet, och även de som försvarar Allen i övrigt klandrar honom här:
While Allen was never a father figure to Soon-Yi Previn (Allen v. Farrow founders in its attempt to show otherwise), his choice to embark on what he initially saw as a sexual romp with his longtime partner’s adopted daughter—and his children’s de facto sibling—was certainly reprehensible. His apparent failure to give any thought to how that affair could affect the children was, at the very least, appallingly self-centered.
Det verkar också finnas en konsensus i rapporteringen att Allens beteende mot Dylan varit anmärkningsvärt, och om än inte sexuellt så i alla fall klart avvikande. Vanity Fair skrev redan 1992:
In more than two dozen interviews conducted for this article, most of them with individuals who are on intimate terms with the Mia Farrow household, Allen was described over and over as being completely obsessed with the bright little blonde girl. He could not seem to keep his hands off her. He would monopolize her totally, to the exclusion of her brothers and sisters, and spend hours whispering to her. She was fond of her daddy, but if she tried to go off and play, he would follow her from room to room, or he would sit and stare at her.
Frågan om Allens skuld har på nytt aktualiserats då HBO kommit ut med en miniserie om händelserna, döpt till just Allen v. Farrow.
Även om den beskrivs som en “dokumentär” är även den officiella beskrivningen ganska tydlig med att den är en partsinlaga (“the accusation of sexual abuse against Woody Allen“), och varken Allen eller någon som stödjer honom deltar. Så här förklarar producenten sin “undersökande” approach i en tidigare film:
We don’t operate the same way as journalists—this is a film project very much in the corner of advocacy for victims, so there would be no insensitive questions or the need to get the perpetrator’s side.
Serien har fått relativt ljumma omdömen från publiken (6.3 på IMDB, 59% på Rotten Tomatoes), men vunnit beröm från många kritiker, t.ex. i LA Times:
“Allen v. Farrow” may change your own perspective on Allen and his work. This is the story of the girl who spoke out against her dad, was silenced, lived in shame for decades and decided it was time to speak truth to power. And what’s more powerful than that? Certainly not an Allen movie.
Inte minst efter #MeToo-rörelsen verkar nu också Woody Allen blivit mer och mer socialt stigmatiserad:
Since Dylan retold her story in 2018, Allen has been effectively cast out of the industry. Most of the stars who once attached themselves to his projects have disavowed him; his most recent movie was released primarily outside of the U.S.; his four-movie deal with Amazon was dropped; his autobiography was pulped by Hachette after the publishing company’s employees staged a protest.
Men till skillnad från många av de kända Hollywood-män som anklagats och fällts för sexualbrott under #MeToo har Allen frikänts (och heller aldrig anklagats för något annat sexuellt övergrepp). Han tar, som man kan förvänta sig, avstånd från serien:
As has been known for decades, these allegations are categorically false. Multiple agencies investigated them at the time and found that, whatever Dylan Farrow may have been led to believe, absolutely no abuse had ever taken place.
Så hur trovärdiga är anklagelserna? Det som inte gick att bevisa för 30 år sedan är förstås ännu svårare att bevisa nu. Men även de som tar Allens parti verkar tro att Dylan som vuxen är övertygad om sina minnen. Men är de genuina? Frågan kan tyckas provocerande, men den här beskrivningen från Dylans bror Moses väcker onekligen en del frågetecken om mammans vana att manipulera sina barn:
I told her I didn’t know [why the tape measure was on his bed], that perhaps a workman had left it there. She asked again and again and again.
When I didn’t give the answer she wanted, she slapped my face, knocking off my glasses. She told me I was lying and directed me to tell my brothers and sisters that I had taken the tape measure. Through my tears I listened to her as she explained that we would rehearse what should have happened. She would walk into the room and I would tell her I was sorry for taking the tape measure, that I had taken it to play with and that I would never do it again. She made me rehearse it at least a half-dozen times.
För den som ser serien och vill ha en motvikt som noggrant analyserar händelserna från Allens perspektiv så kan man läsa Cathy Young:
All this adds up to a fascinating and disturbing story. But the makers of Allen v. Farrow are interested in propaganda, not storytelling. (…) The overriding idea of the film is that if we refuse to “believe the survivor” and thus shun Allen, we are impeding Dylan Farrow’s ability to heal. This is a new genre: the documentary as emotional blackmail.
For what it’s worth, I believe that Dylan Farrow is in genuine pain. I also believe that whatever really happened in August 1992, she is genuinely convinced that Allen molested her. But while she is outraged by the suggestion that her memories may not be trustworthy, false memories do exist: virtually all the children conscripted into the day-care sexual abuse witch-hunts of the 1990s still believe, as adults, that the abuse was real. Dylan Farrow deserves sympathy. She does not deserve unconditional belief. (…)
If making the case against Allen requires his cultural prosecutors to weave this kind of intellectually dishonest, emotionally manipulative, selectively edited account of the underlying drama, then the case for acquittal becomes stronger, not weaker.
Det finns få så känslomässigt svåra saker som att höra berättelser om övergrepp på barn. Men ju viktigare fråga, och desto mer som står på spel, desto viktigare att den som ska döma ta del av alla fakta och påståenden, inte bara de som pekar åt ena hållet.
En liten skalloperation hit eller dit?
I förra veckans nyhetsbrev citerade jag Mark Zuckerberg som ironiserade över Elon Musks Neuralink. Den här veckan slår Elon tillbaka:
Pager, a 9-year-old macaque monkey, had a Neuralink implanted about six weeks before the video was shot, the video’s unnamed narrator says. He was first taught to play video games with a joystick for a banana smoothie reward, delivered through a metal straw. While he was doing this, the Neuralink device recorded information about which neurons were firing — learning, essentially, to predict hand movements by recording which regions fired. After learning the patterns, the joystick Pager used to play was disconnected from the computer. The monkey appears to go on playing the game using only his mind — playing a game of Pong with no joystick whatsoever.
En handelsresandes död
“En handelsresandes död” är en av den amerikanska dramatikern Arthur Millers mest berömda pjäser. I en lång Medium-artikel (“Death of a (Really Good) Salesman”) härom veckan målar Jeff Goetlieb, en Pulitzer Prize-vinnande journalist, upp en modern version av tragedin:
He was a powerful executive at some of the best-known companies in the world. Then he started robbing banks. The meteoric rise and dramatic fall of Steve Carroll, the high-flying corporate executive who wanted it all. […]
Photos of the robber from surveillance cameras soon appeared in the local papers, online, and on TV news. A friend emailed a photo to Ricky Rasmussen in Las Vegas. He and his wife thought it was a gag, and they couldn’t stop laughing. The man in the photo was unmistakably Steve Carroll, whom they had known for years and with whom they’d started a business. Steve was the successful friend in any group he was a part of, a dynamo who had been number two at J.D. Power and Associates and had a long resume as an executive at major American corporations. He was the guy who always picked up the check, the one who had the inside track financially, who inspired pride from those who hung out with him and admiration-tinged-with-jealousy from those who crossed his path on the golf course, at wild parties, or in high-powered meetings.
Det var allt för idag.
Som sagt, det vore jättesnällt om du ville svara på en enkät med några korta frågor om vad du gillar med nyhetsbrevet och hur jag kan förbättra det. Det tar bara några minuter.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att skriva upp sig här för framtida utskick (det är helt gratis!).
Vi hörs nästa söndag. Ha en bra vecka!
—Jacob