Det här är det tjugoåttonde utskicket av nyhetsbrevet Stedman Summaries. Det kommer ut varje söndag och består av kommentarer och länkar till intressanta artiklar jag läst senaste tiden. Den här veckan är temat utvecklingen i Ryssland. Vidarebefordra gärna till andra om du gillar det! Och det är helt gratis att prenumerera själv.
—Jacob
Populärare än Reagan?
Ronald Reagan brukar, i alla fall i efterhand, ses som en av USA:s största presidenter. Ett känslomässigt tal han höll 1987 har gått till historien, då han uppmanade den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov att riva Berlinmuren:
General Secretary Gorbachev, if you seek peace, if you seek prosperity for the Soviet Union and Eastern Europe, if you seek liberalization: Come here to this gate! Mr. Gorbachev, open this gate! Mr. Gorbachev, tear down this wall!
Muren revs som bekant några år senare, Sovjetunionen föll 1991, och Ryssland uppstod som självständigt land under Boris Jeltsins ledning. 1999 tog den fd KGB-officeraren Vladimir Vladimirovich Putin över, först som utsedd premiärminister, sen som tillförordnad president och slutligen som vald president.
Och nu, 22 år senare, är Putin fortfarande president (han gick tillbaka till att “bara” vara premiärminister i fyra år). Efter Lukasjenko i Belarus är han redan nu den president i Europa som varit vid makten längst — och det var innan han ändrade konstitutionen och gjorde det möjligt för honom att sitta kvar i ytterligare 12 år. Ryssland har aldrig haft ett maktskifte mellan politiska motståndare, och det lär dröja ett tag till: nu kan Putin formellt förbli president tills han fyller 84 år.
Även om Putin använt många av verktygen i den autokratiske ledarens verktygslåda för att hålla sig vid makten (t.ex. att se till att inga realistiska alternativ finns) verkar han ha ett starkt stöd i stora delar av befolkningen. I snitt har 75% av respondenter stött honom — långt fler än Reagan under hans tid som president.
Hur kan en ledare i en så pass auktoritär regim ha större folkligt stöd än en av 1900-talets stora politiska ledare i en demokrati? För att Putin anses ha skapat stabilitet och tillväxt efter kaoset på 90-talet. I transitionen från Sovjetunionen halverades Rysslands BNP på några år och uppemot halva landet slungades ut i fattigdom, medan oligarkerna tog över privatiserade statliga bolag. Brottsligheten ökade drastiskt, medellivslängden sjönk 4 år och blodiga konflikter startade i Nordkaukasien.
Grafen nedan visar Rysslands BNP-utveckling sedan Putin blev president 1999 tills 2014, innan ekonomin kraschade efter Krim-sanktioner och sjunkande oljepriser (priserna är köpkraftsjusterade, för att visa hur långt inkomsten räcker för en vanlig familj).
När Putin blev president var Ryssland ett utvecklingsland i nivå med Egypten. 15 år senare hade en rysk familj nästan samma köpkraft som en portugisk.
Men det handlar inte bara om nationalekonomi. Putin, som kallat Sovjetunionens fall för “1900-talets största geopolitiska katastrof”, har alltid varit tydlig med sin ambition att upprätta Rysslands storhet och se till att landet får den respekt det förtjänar:
A fierce patriot, he is determined to assert Russia’s role as a great power of which his fellow citizens can be proud. He is prepared to play rough and has built formidable military capabilities he is not reluctant to use. And Putin is especially sensitive to any signs of disrespect.
Han har haft ett starkt stöd av det ryska folket i arbetet att stärka den ryska identiteten, och vända den bort från förödmjukelsen under 90-talet:
On the shoulders of this is the narrative that Putin is securing Russian identity by advancing Russia’s position in the world. In this way, Putin has succeeded in placing himself at the center of Russia’s quest for identity. Indices of public moods, social optimism, and faith in Russia’s future support this framework, with a significant rise in all indicators, as well as Putin’s popularity skyrocketing, in the aftermath of the Crimea annexation in particular—a moment when Russian identity could be seen as attaining a new level of security and a boost in the global hierarchy.
Missnöjet växer
Men trots detta så har Putins popularitet nu minskat, och är ner på nästan samma nivåer som innan boosten då Ryssland annekterade Krimhalvön 2014. Förra sommaren sjönk hans stöd till under 60% för första gången någonsin.
Ännu mer stressande för statsledningen i Kremlin är förmodligen att folk, mer än på länge, tagit till gator och torg för att visa sitt missnöje: 200.000 ryssar i 125 städer demonstrerade i januari för att oppositionsledaren Alexei Navalny ska friges. Framförallt unga människor är missnöjda. Putins popularitet är betydligt lägre bland dem, och 44% av ryssar mellan 15 och 29 år säger att de skulle lämna landet om de kunde.
Vad driver missnöjet som Navalny lyckats bygga en så stor proteströrelse på? Återigen delvis ekonomiska faktorer: efter “de feta åren” på 00-talet så har reallönerna har sjunkit åtta år i rad, både drivet av tilltagande sanktioner och sjunkande råvarupriser. Trots en ambition att diversifiera den ryska ekonomin är man fortfarande väldigt beroende av olja och gas:
Between January and July [2020], Russia — the second largest oil producer in the world — earned 37.7% less from oil exports than the previous year. […]
"Russia's economic dependence on oil hasn't lessened in the past few decades, as some people claim. It actually increased," [the director of Moscow's Institute for Strategic Analysis] says. […] In 2010, the extraction of mineral resources made up 34.1% of Russia's industrial production, and this rose to 38.9% in 2018.
Putin har också tvingats till impopulära reformer, som att höja pensionsåldern, som slår mot kärnväljare. Men missnöjet går bortom ekonomiska faktorer. Framförallt yngre väljare är besvikna på korruptionen och på att landet moderniseras för långsamt. Och yngre, uppkopplade ryssar se vad deras myndigheter gör mot det egna folket:
The authorities and their tactics—from hoarding taxpayers’ money to the blatant use of excessive force against peaceful protesters—are becoming visible and transparent. This is a new situation: not only is the government monitoring the people, but ordinary people can now observe the authorities’ actions online.
Så hur responderar Kremlin på protesterna? Hårdhänt: mer än 11.000 personer har anhållits. Man har sett på nära håll hur allierade ledare förlorat makten i de så kallade “färgrevolutionerna” — i till exempel Georgien, Ukraina och Kirgizistan — och tydligt markerat att de anser att det som tycks vara folkliga protester kan vara västerländska konspirationer för att åstadkomma regimskifte:
top Russian military and diplomatic officials such as Defense Minister Sergei Shoigu and Foreign Minister Sergei Lavrov, argued that color revolutions are a new form of warfare invented by Western governments seeking to remove independently-minded national governments in favor of ones controlled by the West.
Oavsett om statsledningen tror på sin egen retorik eller inte så verkar det tydligt att de tar den här typen av folkligt missnöje på stort allvar. Givet Navalnys uppmaning till “smart röstande”, det vill säga att koordinera röstande i varje valdistrikt på den oppositionskandidat som ligger bäst still, kan faktiskt Putins parti utmanas på riktigt. För två år sedan gick 19 av 45 distrikt i Moskvas stadsfullmäktige till oppositionen, och Putins parti förlorade sin majoritet i Tomsk i augusti 2020.
Kanske var det just på grund av Navalnys framgångar som Putin gav den militära säkerhetstjänsten FSB (KGB:s efterföljare) relativt fria händer att slå ner protesterna:
When [Navalny] survived and defiantly returned to Russia the regime clearly felt it had no alternative but to imprison him, lest it look weak. And once his movement began to hold mass protests, which spread beyond the usual metropolitical set and into towns and cities across the country, then the “logic” of cracking down more broadly became hard to resist.
This proved a tipping point. For some time it has been clear that there was a constituency of opinion above all cohering around the usual silovik suspects — Security Council secretary Nikolai Patrushev, FSB director Alexander Bortnikov, Investigatory Committee head Alexander Bastrykin and Rosgvardiya commander Viktor Zolotov — who may often be bitter rivals, but shared a common sense that enough was enough.
(Man kan diskutera hur mycket Putins åsikter har ändrats, och hur mycket som snarare handlar om att “hökar” i den ryska maktapparen stärkt sin makt. Även om Putin som person har mycket makt, så handlar hans roll också om att jämka samman olika andra maktintressen.)
Farväl till hybriddemokratin
Rysslands regim sågs länge som en slags hybridmodell: delvis auktoritär, delvis demokratisk. Putin har också länge pratat om vikten för Ryssland att gå sin egen väg och bygga ett samhälle utifrån principer som är regionalt relevanta, snarare än västerländska normer om demokrati:
The recipe for development of post-Soviet states according to Putin: get used to living by the law, plus, certain rules and procedures should come to fruition within the society. Note that the Russian president does not say these rules necessarily have to be democratic. He merely emphasizes that they must be rules and laws worked out in a given specific country with account of its unique features, not rules that borrowed or brought in from elsewhere.
Jämfört med till exempel Kina har man tillåtit en mer långtgående yttrandefrihet. Sista åren har man dock närmat sig en mer klassisk auktoritär modell. The Economist Intelligence Unit klassificerade Ryssland som en “hybidregim” fram till 2010, men nedgraderade den till “auktoritär regim” 2011. Likaså ger Freedom House Ryssland 20 av 100 frihetspoäng, och klassificerar inte längre landet som fritt.
Yttrandefriheten utmanas nu mer och mer, inte minst digitalt efter att Navalny framgångsrikt användt Internet för ett exponera makthavares korruption. Tidigare har Internetåtkomsten varit relativt fri, men nu finns flera tecken på att statsledningen försöker styra över befolkningen till ryska tjänster som lättare kan övervakas och strypas:
Internet freedom in Russia contracted during the coverage period, as the government continued to fine-tune its online censorship apparatus. After the Sovereign Runet Law entered into force in November 2019, the government conducted simulations designed to ensure that the Russian portion of the internet, the so-called Runet, can function independently of the global internet in the event of unspecific threats, testing equipment that will enable authorities to more effectively restrict access to online content.
Det är dock inte bara att rycka ur sladden. Youtube är till exempel väldigt populärt i Ryssland och används mycket av den ryska oppositionen, men också mycket av apolitiska ryska ungdomar. Att strypa deras tillgång skulle kunna riskera att radikalisera dem.
Även oberoende medier får det svårare och svårare. Liberala Novaya Gazeta har hittills tolererats och dess existens har till och med lyfts fram av regimen just som exempel på den ryska demokratins vitalitet. Men nu har den svårare och svårare att kunna bedriva sin verksamhet.
Specifically, the Russian government’s turn toward anti-western positions abroad and heightened authoritarianism at home leaves Novaya Gazeta’s traditional position as a bastion of free media more vulnerable than ever.
“The Kremlin isn’t really interested in what the outside world thinks anymore,” said political commentator Parkhomenko.
“Novaya doesn’t serve the purpose it used to. Time is running out for it.”
De senaste åren har också Ryssland varit mer aktiv i påverkansoperationer utanför landets gränser. Man tillgriper våld i sina “intressesfärer”, genomför provocerande truppförflyttningar för att visa sig relevant, sponsrar desinformation om konkurrerande vaccin, sår split i väst genom att påverka val och stödja söndrande krafter, underminerar grannländer genom att ge ut ryska pass i Donbass i östra Ukraina, spionerar till och med på sina partners, och mycket mer.
Flera analytiker beskriver det som att regimen har mindre intresse att anstränga sig för att hålla upp en respektabel, liberal fernissa:
The new Russia is no longer developing by building—or even imitating the building of—Western institutions. It does not reject the market economy or open borders, and by Soviet standards (the reference point for the generation of its current leaders) it’s a free country. But that doesn’t mean it’s obliged to impose Western standards of freedom of speech or competitive democracy, or that the market has to be open to Western companies. Russia will no longer be evaluated according to external criteria.
Istället för att som tidigare tolerera Navalny och hitta subtila metoder för att göra det svårare för honom att verka har man valt att fängsla honom, brännmärka hans organisation som “extremister” och förbjuda den, och sparka vanliga statsanställda som uttryckt stöd för honom. Att hantera den politiska oppositionen är som sagt inte längre ett ansvar för politiker utan för de militära säkerhetstjänsterna:
This is all an important milestone in the history of the Russian political system. Now any form of politics that is not controlled by the Kremlin attracts the attention of the siloviki (security services), and is essentially outlawed. The domestic policy bloc within the presidential administration, which had been responsible for tackling—and sometimes liaising with—the real Russian opposition, i.e., the part of it operating outside of the system, has lost this area of responsibility. Support for the Kremlin is becoming the only legal political action.
Vad kommer att hända framöver?
Som ung president kunde Putin till och med leka med idén att Ryssland skulle ansluta sig till NATO:
"Why not? Why not?" Putin said when asked by BBC interviewer David Frost about Russian membership. "I do not rule out such a possibility . . . in the case that Russia's interests will be reckoned with, if it will be an equal partner."
"Russia is a part of European culture, and I do not consider my own country in isolation from Europe and from . . . what we often talk about as the civilized world," Putin said. "Therefore, it is with difficulty that I imagine NATO as an enemy."
Tjugo år senare är läget det motsatta. Vissa analytiker menar till och med att Putin välkomnar ett nytt “kallt krig”. Dels skulle det ge Ryssland status som en motpart till USA, dels får Ryssland större manöverutrymme att skapa sitt eget samhälle om man är isolerad av västvärlden. Och ingenting enar ett folk så mycket som en gemensam fiende. Putins vice utrikesminister hävdade nyligen just att USA är Rysslands “fiende” och gör allt de kan för underminera Rysslands position, något som 57% av ryssar tydligen håller med om. Lämpligt nog har USA:s nygamla rival Kina blivit Rysslands viktigaste strategiska partner, både som kund och leverantör.
Men det ligger självklart i Putins intresse att undvika en seriös konflikt med en jämbördig eller starkare motståndare, såsom NATO. Och bara det faktum att Putin vill återupprätta Rysslands globala position innebär att han har ett intresse att ta ett “statsmannamässigt” ansvar för att samarbeta med andra länder:
Ms. Stanovaya, the analyst, says she is convinced that Mr. Putin himself is more interested than his hawkish advisers in looking for ways to work with the United States. She explained her view by pointing to Mr. Putin’s determination to return Russia to the ranks of great powers.
“Putin very much believes in his mission as a great, historic figure with responsibility not only for Russia, but also for global security,” Ms. Stanovaya said. “He doesn’t understand how it is that the American president doesn’t feel the same way.”
Så vad kommer USA och Europa att göra för att hantera Ryssland framöver? Att upprätta personliga kontakter mellan länderna på multipla nivåer är nog i allas intresse. Men till skillnad från Obama verkar Biden inte ha några ambitioner om en “reset”. Man accepterar att man generellt inte kommer att ha ett tillitsfullt och nära samarbete med Ryssland, utan istället välja några viktiga frågor där man har gemensamma intressen: kärnvapenkontroll, klimatförändringar, terrorism, cybersäkerhet etc.
USA och EU kommer retoriskt att fortsätta kritisera ryska övergrepp och vidta åtgärder som har en relativt låg kostnad, till exempel riktade sanktioner. Däremot verkar det osannolikt att Biden skulle vidta åtgärder som skulle eskalera konflikten, till exempel genom att bjuda in Ukraina till NATO. Ryssland är för kraftfullt och för nyckfullt för att utmana i onödan, och Biden har dessutom fullt upp med Kina och inrikespolitiska utmaningar. En lite mer cynisk analytiker skriver:
In fact, a kind of tacit agreement has been reached between NATO and Russia: NATO will not defend any non-NATO country that Russia might actually attack, and Russia will not attack any country that NATO might actually defend.
Marknader för vadslagning har visat att de har en förmåga att ofta förutspå framtida utfall bättre än enskilda analytiker. Vart tror de Ryssland är på väg? Enligt prediktionsmarknaden Metaculus är medianvadet att Putin kommer att vara president till 2028. Och Navalny förutspås 4% chans att bli president under sin livstid.
Och om Putin nu behåller makten, vad tror man om landets chanser att bli en demokrati? Att det tar 28 år tills dess. Det vill säga ungefär samtidigt som AI-modeller förväntas ha uppnått en intelligens i nivå med människan…
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att skriva upp sig här för framtida utskick (det är helt gratis!).
Vi hörs nästa söndag. Ha en bra vecka!
—Jacob