Den 62-årige fängelsekunden, restaurangchefen, oligarken och paramilitäre ledaren Jevgenij Prigozjin har gått från att vara Putins trumfkort till att bli det största hotet mot hans makt någonsin. Idag ska vi utforska hur det här kunde hända, om han har någon chans att lyckas, och vad som skulle hända om han gör det.
Jag har inte skrivit nyhetsbrev på ett tag, framförallt på grund av att våren har varit intensiv både professionellt och privat. Men nu är min ambition att hitta tillbaka till en någorlunda regelbunden publicering. Och vad finns är mer angeläget att försöka förstå än en statskupp som utspelas i vår geopolitiska närhet i realtid?
Vad är det som har hänt?
Putin har ju byggt sin politiska makt på devisen “söndra och härska” — se till att ingen enskild annan aktör i samhället har sådan makt att de kan ta över, och alla andra maktorgan har incitament att slå ner eventuella upprorsmakare. Som jag skrev förra våren:
Det finns flera parallella säkerhetsstyrkor som delvis konkurrerar med och håller koll på varandra. [...] Men även om alla i Putins närhet skulle vilja få bort honom — ett stort om — så är det spelteoretiskt svårt att se hur man få till stånd den koordinering mellan olika organ som krävs för en kupp.
Det här har uppenbarligen varit en framgångsrik politisk strategi, men det är inte lika uppenbart militärstrategiskt optimalt att ha olika enheter på samma sida med delvis olika mål. Prigozjins privata armé Wagnergruppen har blivit en omistlig del av den ryska militärapparaten, och har levererat den största ryska militära framgången på senaste tid, då de intog Bachmut.
Men samtidigt har den retoriska konflikten mellan den officiella ryska armén och Wagnergruppen eskalerat. Anklagelserna handlar om att Prigozjin känner att Wagnergruppen inte fått tillräckligt stöd från armén, till exempel med ammunition, men har också en politisk vinkel: arméledningen sägs vara korrupt och leva ett liv i lyx medan soldaterna slaktas på slagfältet. Vissa menar det också handlar om en maktkamp, där armén stärkt sina positioner och till exempel börjat ta över Wagnergruppens rekryteringsbas (fångar). Under flera veckor har Prigozjin offentligt skällt ut och förlöjligat den ryske försvarsminister Sjojgu och generalstabschefen Gerasimov.
Senaste tiden har konflikten gått bortom retorik. Prigozjin verkar ha utlovat att ge ukrainska armén positionerna till vissa ryska enheter, som en del av en förhandling. För några veckor sedan tog man en rysk överstelöjtnant till fånga efter att han påstods ha beordrat en attack på en Wagner-konvoj. Och nyligen krävde Sjojgu att alla “voluntärer” måste registrera sig hos försvarsministeriet, en tydlig känga åt Wagner.
Få hade dock nog förväntat sig att Prigozjin skulle inleda ett uppror inne i Ryssland. Igår publicerade han ett antal videos där han igen upprepade att Rysslands arméer attackerat hans styrkor, och att han skulle ge igen. Säkerhetstjänsten FSB svarade med ett åtal för “väpnat uppror”. Och i morse marscherade hans soldater in på södra militärdistriktets högkvarter i Rostov (varifrån kriget i Ukraina leds) och verkar ha intaget det utan problem.
Prigozjin kräver att få träffa Sjojgu och Gerasimov, och hotade att annars att tåga mot Moskva. Faktum är att hans trupper redan verkar röra sig mot Moskva, och de uppges ha skjutit ner flera helikoptrar och ett stridsflygplan. På Twitter trendar “Moscow in 3”, en ironisk referens till Putins förväntan att Kiev skulle intas på 3 dagar.
Hur kunde det här hända?
Prigozjin har länge åtnjutit Putins stöd. Att han trots sin återkommande massiva kritik — i ett land där en Facebook-like kan leda till åtal — i praktiken kunnat stå över lagen, hade knappast varit möjligt om inte Putin uppmuntrat eller, i alla fall, tolererat det:
“Prigozhin is hated by the generals,” said Mikhail Kasyanov, who served as Russia’s prime minister during Putin’s first term and now lives in exile. “His fate, and his very physical existence, entirely depend on Putin.”
Även om Prigozjin inte är bland Putins närmaste krets av vänner så såg vissa analytiker, så sent för någon månad sen, att Putin skulle kunna utse honom till sin efterträdare. (Och ja, då på ett mer frivilligt sätt…)
Prigozjin har också in i det sista ansträngt sig för att inte direkt hota Putin. Men det är svårt att se hur någon president ska kunna acceptera ett väpnat angrepp på ens militärhögkvarter, och framförallt en ledare som Putin som byggt sin ställning på att slå ner hot med järnhand. Och det är nu tydligt att Putins tålamod är slut. I ett tal på rysk TV anklagade Putin honom för förräderi och för att “sticka kniven i rygget” på det ryska folket, och har jämfört upproret med ryska revolutionen under första världskriget.
Prigozjin retorik är lite svår att förstå. Å ena sidan är han en högernationalist som utmanat den ryska militären från höger, och kritiserat dem för att vara för veka mot Ukraina. Man kan se att Putin har haft nytta av ombud som kan piska upp stämningen från höger mer än vad han själv vill associeras med. Men nu har Prigozjin helt plötsligt börjat prata om att kriget i Ukraina inte är legitimt, och att ryska män dör för att eliten vill behålla sin makt. Det är svårt att se vilken målgrupp han talar till.
Är han bara förbannad? Överspelar han bara sin hand? Kanske:
As long as Putin is relatively strong and capable of maintaining the balance between various groups of influence, Prigozhin is not dangerous. But the slightest change could prompt Prigozhin to challenge the authorities: perhaps not Putin himself, at first. War makes monsters of men, and their recklessness and desperation can become a challenge to the state if it shows even the slightest sign of weakness.
Samtidigt överlever man inte så långt tid i den ryska eliten genom att bara vara hetlevrad och ogenomtänkt. Attacken ger också intrycket av att vara välplanerad:
De flesta Rysslandskännare verkar genuint överraskad och förvånade, t ex professor Sam Greene …
… och den svenske säkerhetsforskaren Oscar Jonsson:
Har han någon chans att lyckas?
Vad är det egentligen Prigozjin vill uppnå? Finns det någon chans att allt är regisserat av någon slags allvetande Putin?
Nja, knappast. Även om Putin säkert haft nytta av tillåta institutionell konkurrens, och låta olika ombud driva olika budskap, så är det svårt att se hur han kan tjäna på ett sådant här frontalangrepp. Det är ett direkt tecken på svaghet, och riskerar att legitimera kritiken mot kriget även från lojala ryssar och underminera både eliternas och soldaternas redan bristande motivation:
“Looking at this conflict, the main conclusion drawn by Russian elites is that Putin is not capable of regulating these relations. It means that Putin has become so weak that the power vertical is coming undone,” said Abbas Gallyamov, a former Putin speechwriter and a political analyst who has become a vocal critic of the regime. “In times of war, keeping a united front is the basic task of a state. And Putin is unable to achieve that.”
Kreml har till och med varit tvungna att officiellt dementera att Putin har flytt Moskva, vilket säger något om hur angelägna de är upprätthålla normaliteten.
Men det kommer inte att bli lätt att slå till mot tiotusentals välbeväpnade truppor inne i landet, som dessutom verkar betydligt mer stridsdugliga än de egna soldaterna i armén. Stockholm Centre for Eastern European studies släppte en rapport tidigare i veckan (!) där man pekade på riskerna just för en sådan här utveckling och hur det skulle kunna leda till inbördeskrig:
Essentially, Prigozhin’s statements are the first signs of a possible collapse of the existing state. Military failures blamed on the defence minister, war weariness, the appearance near the throne of some mystical personality hated by the official bureaucracy, the rapidly declining loyalty of the regular army: anyone familiar with Russian history will surely see here the harbingers of the 1917 revolution, over a century ago. And the parallel military structures may constitute the material basis for a possible civil war. It is no coincidence that law enforcement agencies that prevent the legalisation of PMCs are afraid of a situation when, at a time of crisis in the country, there will be thousands of soldiers, already mobilised and organised, obeying only their commanders. […] If Wagner troops were to appear in Russia proper as paramilitary units, a crisis of the state could be triggered, which could eventually challenge the Kremlin’s political authority.
Kuppmakare kan ju gå från att vara uträknade till att lyckas på kort tid. En kupp är en slags kaotiskt system, där små förändringar kan leda till stora och oförutsägbara resultat, precis som allergin om fjärilen som slår med vingarna och utlöser en tornado:
Just how much this quarrel can destabilize Russia is difficult to gauge, Western officials say. “The system is hard but brittle. You never know when it will break,” one senior U.S. official said.
Men man får väl säga att oddsen är emot Prigozjin. Hade han bara vänt sig emot Sjojgu kanske han kunde lyckas driva en kil mellan Kreml och försvarsministeriet, där Putin i slutändan skulle fatta beslutet att offra sin försvarsminister och på något sätt ge Prigozjin mer formell makt:
The Wagner Group was perceived to be an important military force that had no legitimate place in the Russian system of state power. In this situation, the owner of the Wagner Group began to seek the creation of this place, by all available means.
Men nu utmanar han ju hela den ryska regimen, och alla sina — åtskilliga — fiender samtidigt. Oavsett om han har 25.000 lojala soldater eller inte så är det en bråkdel av Putins andra säkerhetsstyrkor: bara nationalgardet är 10x fler. Vissa tidigare allierade, som Tjetjeniens president Kadyrov, och general Surovikin som Prigozjin tidigare lovordat, har redan vänt sig mot honom.
Han påstår att vissa ryska enheter anslutit sig till honom, men han måste få till stånd en enorm nivå av desertering från olika typer av enheter för att vända balansen till sin sida. Ryska ledare uppmanar å andra sidan Wagner-soldaterna att överge honom.
Vad händer om han lyckas?
Sam Greene, som är professor i rysk politik, har publicerat en läsvärd Twitter-monolog om vad effekterna skulle bli av att Putin tvingas bort. Han menar att det inte handlar så mycket om vem efterträdaren blir, utan snarare om sättet Putin lämnar på.
Om Putin lämnar över makten till någon på ett relativt fredligt sätt menar Greene att hans efterträdare har goda möjligheter att bara ta över, och behålla kontrollen över media, säkerhetsstyrkorna etc. Förändringen rent politiskt blir i så fall relativt liten, även om Ryssland i en övergång kan tänkas bli lite mer öppet. Om det blir en kaotisk process, där Putin tvingas bort, kommer den som vill ta över antingen att tvingas förhandla med eliterna, vilket ger dem mer makt, eller tvingas ta makten med ännu mer våld. Om den ryska eliten är delade om vem de vill se som efterträdare öppnas viss möjlighet till pluralism, där någon fraktion kan tänkas vilja få med sig allmänheten, till exempel genom att främja mediaprojekt och eventuellt val.
Borde man därför hålla tummarna för Prigozjin om man vill ha ett demokratiskt Ryssland och fred i Ukraina? Inte nödvändigtvis. Å ena sidan är det svårt att se att det någonsin kan bli fred i Ukraina med Putin, och utan honom kan det finnas en öppning. Å andra sidan har ju Prigozjin varit en hök som, som sagt, argumenterat för hårdare tag. Instabilitet i en nationalistisk och aggressiv kärnvapenmakt på vår tröskel är ju också i sig oroande.
Men det går inte komma i från att Prigozjins otippade “rättvisemarsch” mot Moskva är den första öppningen mot en värld utan Putin på länge. Och även om kuppen misslyckas kan den komma påverka Rysslands relativa styrka i Ukraina, för att inte tala om i Afrika, där Ryssland i praktiken helt outsourcat sin militära närvaro till Wagner.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob