”For God’s sake, this man cannot remain in power”
— Joe Biden
Det är lätt att hålla med, inte minst efter att den senaste raden av bestialiska mord på den ukrainska civilbefolkningen avslöjats i Butja.
Man kan diskutera hur mycket som är direkt drivet av Putin, och hur mycket som bara är indirekta effekter av att han skapat ett samhälle där ingen ställs till ansvar för kränkningar av mänskliga rättigheter. Men under alla omständigheter är Putin som statschef ansvarig för kriget, och hans personliga övertygelse om Ukrainas relation med Ryssland verkar ha spelat stor roll för beslutet att invadera, och för hur invasionen genomförts. Få saker pekar på att hans grundläggande syn i Ukrainafrågan kommer att förändras. Om han tvingades avgå skulle hans ersättare i alla fall ha en chans att ändra politiken, och dra tillbaka trupperna.
Självklart ska man fortsätta försvara Ukraina militärt och självklart ska man fortsätta förhandla för att få slut på kriget. Men finns det ett scenario då kriget upphör genom ett maktskifte i Ryssland? Hur skulle det i så fall kunna se ut?
Låt oss börja med att titta på det kanske mest uppenbara: en palatskupp, alltså att människor med makt bestämmer sig för att nu får det vara nog. Så vilka är människorna med makt i Ryssland?
Vilka är närmast Putin?
Analyser från tiden Putin tillträdde beskriver ett "konglomerat av klaner" som stred om makt, och där Putins roll blev att navigera mellan dem och balansera deras relativa inflytande. På samma sätt som i traditionella klaner uppnås makt genom "närhet till kroppen" (som Putin kallas i politisk rysk jargong), snarare än vilken formell roll man har tilldelats. Så människor med makt i Ryssland idag är i praktiken synonymt med personer i Putins närhet. Och därför är det långvariga relationer och obrottslig lojalitet som utmärker männen som styr Ryssland idag.
Jevgenij Mintjenko, en inflytelserik rysk analytiker, beskrev 2019 de tio mäktigaste männen i Ryssland som “Politbyrå 2.0”, med referens till den maktstruktur som styrde i Sovjetunionen. Att läsa hans analys av deras interna maktkamp är som att läsa en machiavellisk deckare:
The entry of highly popular […] into the Politburo 2.0 in late 2012 entailed the image “race of successors”. The internal competition of elite groups was increasing the significance of Vladimir Putin’s role as the moderator and referee of this competition. […] At the same time, fully-fledged members of the Politburo gained in significance by launching an expansion into the realms previously controlled by the Politburo 2.0 candidate members and the Central Committee’s members. […] Following the logic of Putin’s model of “elite levelling”, the security services and regional authorities underwent severe purges and rotations. In both cases, Vladimir Putin pursued the policy of decreasing the role of the Politburo 2.0 participants, betting on new appointees, who may have had historical affiliation with one of clans, but owed their rise personally to the president.
Den nya “politbyrån” är helt enkelt en informell struktur av personer Putin litar på, och som är kapabla att själva ackumulera resurser och bygga en maktbas. Och ju mer Putin litar på dem, desto mer kan de påverka honom:
The Politburo 2.0 is not a formal structure. Its members don’t gather in the Kremlin’s Walnut Room, as their predecessors did, or adhere to the formal procedures of the Soviet Politburo. Instead, the Politburo 2.0 encompasses the most influential and independent centers of power in Russia―a club of select government officials and businessmen that have the president’s trust.
The composition of the new Politburo defines the official political strategy, rather than the other way round. Defense Minister Sergei Shoigu’s admission to the high elite in 2013 foreshadowed the militarization of foreign policy. Sergei Ivanov’s removal in 2016 presaged reshuffles that began last summer and have continued until today.
Även utanför “politbyrån” verkar lojalitet och närhet till Putin väga tyngre än formell roll för att få någonting gjort i det ryska systemet:
For instance, Yevgeny Prigozhin, who used to run the Kremlin kitchen, is credited with financing the Wagner private battalion, which fights in Syria, and the Olgino troll operation.
De flesta medlemmarna i den här informella klubben är ryska män kring 70, liksom Putin, och alla har jobbat med och umgåtts med honom i många årtionden. De representerar de största bolagen, militären och säkerhetstjänsterna — men bara en av personerna sitter i Putins formella regering. Några av personerna är politiker:
Försvarsminister Sergej Sjojgu är en av de mest populära offentliga personerna i Ryssland. Sjojgu har jobbat nära Putin i många årtionden, bland annat som den första ledaren för Putins maktparti Enade Ryssland, och de ses fiska och jaga ihop. Sjojgu är den enda i Putins innersta maktkrets som också sitter just i den (formella) regeringen.
Dmitrij Medvedev var president när Putin — av valtekniska skäl — återgick till att vara premiärminister 2008-2012. (Analytiker menar att den här informella maktstrukturen växte fram just när Putin var premiärminister, och tvingades skapa nya struktur för att informellt kunna styra landet.) Hans stjärna verkar dock dalande, eftersom han tvingades lämna rollen som premiärminister för två år sen.
Sergej Sobjanin är Moskvas borgmästare. Han har också varit Putins stabschef och vice premiärminister i tidigare regeringar. De känner varandra från tiden i St Petersburg.
En annan viktig grupp i rysk politik är siloviki, “hårda män”, vilket syftar på deras bakgrund inom militären eller säkerhetstjänsterna. De ses generellt som anhängare av en stark stat och förväntas vara väldigt lojala till statens institutioner, även efter att de lämnat säkerhetstjänsterna. Som Putin själv har sagt, “There is no such thing as a former Chekist" (Cheka var bolsjevikernas säkerhetstjänst, och syftar på anställda också hos de organisationer som ersatt den.)
Det finns åtminstone tre siloviki bland Putins allra närmaste, utöver han själv:
Nikolaj Patrusjev är en nationalisthök som har stärkt sin position senaste åren. Han har känt Putin sedan 1970-talet, efterträdde honom som FSB-chef och är sedan 2008 sekreterare för Rysslands säkerhetsråd. Säkerhetsrådet är tekniskt konsultativt, men i praktiken har det växt som en maktfaktor — en stat i staten — vid sidan om presidentadministrationen, regeringen och de största statliga bolagen. Säkerhetsrådet var det organ som visades upp i TV tre dagar innan den fullskaliga invasionen, då dess medlemmar ombedds offentligt ta ställning för att stödja utbrytarrepublikerna. Patrusjev höll ett självsäkert tal om hur Ukrainas mål var att förstöra Ryssland, och Putin tycktes hålla med. Patrusjev anses vara en av de ideologerna som har förskjutit Putins värderingar mot mer traditionella, auktoritära och anti-väst.
Sergej Tjemezov har känt Putin sedan de jobbade ihop på KGB i Östtyskland på 80-talet. I sin roll som chef för det statliga ryska försvarskonglomerat Rostec har drivit arbetet med mobilisera Rysslands militär.
Igor Setjin har kallats “Rysslands mäktigaste oligark”, “Putins vice”, “Rysslands näste mäktigaste man”, “silovikernas ledare” och ... "Darth Vader". Han har jobbat nära Putin sedan 1994, då han blev stabschef till Putin som då var St Petersburgs vice borgmästare. Han är idag VD och ordförande för det statliga oljebolaget Rosneft, Rysslands nästa största bolag efter Gazprom.
Och slutligen finns det affärsmännen, som alla har Putin att tacka för sina förmögenheter.
Jurij Kovaltjuk är miljardär och nära vän till presidenten sen tiden i St Petersburg på 90-talet, då hans Rossiya Bank stöttade Putins politiska karriär. Han brukar kallas “Putins personliga bankir”, men han är även mediaman som kontrollerar det största privata mediebolag i Ryssland idag:
“When people say Russian state television, they really mean Kovalchuk television,” says Anders Åslund, an expert on Russia’s oligarchy. “Putin doesn’t trust the state sufficiently. He wants his closest man to control television.”
En Putins döttrar gifte sig på hans skidresort, och Kovaltjuk påstås vara en av få personer som fått tillbringa tid med Putin i hans covid-bubbla. Mikhail Zygar, en rysk journalist som skrivit en bok om Putins närmaste, All the Kremlin’s Men, säger att Kovaltjuk numera blivit den mest inflytelserika personen i Putins entourage.
Since the summer of 2020, Mr. Putin and Mr. Kovalchuk have been almost inseparable, and the two of them have been making plans together to restore Russia’s greatness. According to people with knowledge of Mr. Putin’s conversations with his aides over the past two years, the president has completely lost interest in the present: The economy, social issues, the coronavirus pandemic, these all annoy him. Instead, he and Mr. Kovalchuk obsess over the past.
Ett ytterligare tecken på de två familjernas starka band är att Putins påstådda flickvän Alina Kabajeva är ordförande för ett av Kovaltjuks mediebolag.
Arkadij Rotenberg är en annan oligark, vars bolag bygger gas- och oljeledningar åt statliga Gazprom. Efter annekteringen av Krim fick hans bolag också uppdraget att bygga en nästan två mil lång bro för att förbinda Ryssland med Krim. Han och Putin tränade judo tillsammans i ungdomen.
Gennadij Timtjenko, slutligen, är en av världens 100 rikaste män. Han är en oljemagnat som känt Putin sedan St Petersburgstiden, och vars inflytande verkar ha stärkts senaste åren i takt med att hans bolag levererat på ambitiösa infrastrukturprojekt.
(Termen “affärsmän” ska kanske förstås lite annorlunda i en rysk kontext: det är alltså personer som tjänat miljarder på att Putin belönat dem med tillgångar och kontrakt, som tack för deras lojalitet.)
Några av de personer Putin träffar oftast är medlemmarna i Säkerhetsrådet, som Patrusjev leder. De har schemalagda videomöten varje vecka.
Här finns några fler personer med inflytande, till exempel Vyacheslav Volodin, som är talman i det ryska parlamentets underhus, duman. Volodin har varit generalsekreterare för Putins maktparti, och vice premiärminster. Han anses nära allierad med Putin, och var en av de första ryska politikerna att publikt stödja invasionen. Det spekuleras i att han när ambitionen att bli Rysslands nästa president när Putin en gång träder av.
I rådet sitter också utrikesministern Sergej Lavrov och två till siloviki: FSB-chefen Aleksandr Bortnikov och Sergej Naryshkin som är chef för SVR, den civila utrikes underrättelsetjänsten. (Den sistnämnde är mannen som förlöjligades av Putin under säkerhetsrådets utfrågning i TV.) I rådet sitter även presidentadministrationens förre (Sergej Ivanov) och nuvarande (Anton Vaino) chef .
Utöver dessa maktspelare verkar det finnas några personer till som Putin umgås med — men som knappast kan påverka hans världsbild. Nikolaj Shamalov är gammal vän och kollega från St Petersburg tiden, vars familj brukade semestra med Putin. Hans son Kirill var under en tid gift med en av Putins döttrar. Och Sergej Roldugin har beskrivits som “Putins bästa vän”: han presenterade Putin för kvinnan som blev hans fru, och är gudfar till hans äldsta dotter. Roldugin är cellist till yrket, men verkar ha lite fler bisysslor än att bara spela cello. Härom året länkades han till en internationell kriminell operation för att tvätta nästan hundra miljarder kronor, och vissa påstår att han gömmer undan miljarder av Putins privata förmögenhet.
Rysslandsanalytiker menar att kretsen kring Putin har krympt under senare åren. För tio eller femton år sen träffade han många människor och verkade i någon mån få olika intryck, från ekonomer till regissör. Men numera verkar Putins perspektiv ha smalnat av:
Ten years ago, Putin listened to at least several dozen different kinds of people. It might have been a very strange collection of characters: at one point, it was a film director with crazy ideas about the Russian imperial past. And, at another point, it was a journalist who was a big fan of Pinochet. There were some priests. So it was a multitude of people, but now it looks like, starting in 2016, 2017, this circle has been getting smaller and smaller. And what I’m getting from my sources is that, these days, Putin listens to only three or four people.
Han verkar ha isolerats ytterligare under pandemin:
Mr. Putin no longer meets with his buddies for drinks and barbecues, according to people who know him. In recent years — and especially since the start of the pandemic — he has cut off most contacts with advisers and friends. While he used to look like an emperor who enjoyed playing on the controversies of his subjects, listening to them denounce one another and pitting them against one another, he is now isolated and distant, even from most of his old entourage.
His guards have imposed a strict protocol: No one can see the president without a week’s quarantine — not even Igor Sechin, once his personal secretary, now head of the state-owned oil company Rosneft. Mr. Sechin is said to quarantine for two or three weeks a month, all for the sake of occasional meetings with the president.
Så vem med makt i Ryssland skulle kunna utmana Putin? Militären eller säkerhetstjänsterna? Oligarkerna och eliten? Folket? Eller finns det något annat scenarion på hur han kan tänkas avgå?
Kan militären eller säkerhetstjänsterna avsätta Putin?
Den ukrainska underrättelsetjänsten gick för en månad sen ut med påståenden om att en kupp skulle vara förestående i Ryssland. Men det var med all sannolikhet bara propaganda: om en framgångsrik kupp planerades skulle rimligtvis väldigt få känna till den i förväg.
Vad är då oddsen? Skulle det kunna växa fram en kupp inom — den tydligen ganska demoraliserade — militären? Nja. Till att börja med: den ryska militären har inga vana av framgångsrika kupper.
Historically, the Russian army has never posed much of a threat to the country’s rulers. Unlike in other heavily militarized societies, there have been very few successful or attempted military coups in Russia. The last time the Russian army launched an open rebellion was in 1825, when the Decembrists tried to dethrone Tsar Nicolas I; the revolt failed disastrously, with most of the coup leaders killed or exiled.
Och Putins säkerhet hanteras av separata säkerhetsstyrkor — nationalgardet och federala skyddstjänsten — som lyder direkt under honom. Det gör att militära styrkor dels inte behöver sättas in mot civilbefolkningen, dels inte kan närma sig Moskva utan att bli upptäckta.
Och dessutom är informatörer från säkerhetstjänsten inbäddade i styrkorna, just för att hålla koll på dem. Den största enheten på FSB är dedikerat till kontraspionage:
There are rules governing how many FSB agents must be assigned to each military unit and each military facility. According to FSB policy, for example, a small National Guard air base in Ermolino, in the region of Kaluga—a base that houses only six planes and perhaps a dozen helicopters—must be supervised by the local FSB chief, along with more than 20 recruited assets and 16 confidential contacts within the base’s personnel.
Detsamma gäller de olika säkerhetsstyrkorna. Putin är en man som är på sin vakt — han har haft provsmakare långt innan kriget i Ukraina — och är en mästare på att "söndra och härska". Det finns flera parallella säkerhetsstyrkor som delvis konkurrerar med och håller koll på varandra. Och officerare i säkerhetstjänsten tenderar att vara lojala mot institutionen och hierarkin, snarare än ens chefer som individer.
Det finns heller inga andra maktbaser i samhället att luta sig mot, som det fanns under 90-talets kupper:
[…] in the 1990s, you had competing political forces in the country. You had opposition parties. You had oligarchs. You had very strong regional centers of powers, such as the mayor of Moscow. All of them were competing, so if a group of generals became unhappy with the president, they could rush to this group or that group for political support. That’s not the case anymore. There is no political force left in the country except for Vladimir Putin.
Det är tydligt att relationen mellan Putins och hans säkerhetstjänster blivit mer spänd än tidigare. SVR-chefen Naryshkin förlöjligades på TV, två FSB-generaler har gripits och en hög chef på nationalgardet har tvingats bort. Skapar det grogrund för ett uppror eller gör det att rädslan och disciplinen tilltar hos dem som är kvar? Svårt att säga. Men även om alla i Putins närhet skulle vilja få bort honom — ett stort om — så är det spelteoretiskt svårt att se hur man få till stånd den koordinering mellan olika organ som krävs för en kupp.
Oligarkerna och eliten då?
Kan Rysslands oligarker och civila elit utmana eller störta Putin?
När man pratar om oligarker kan det underlätta att skilja mellan de som dök upp 90-talet och blev rika på korrupta privatiseringar, och de som dykt upp under Putins tid och i många fall blivit rika på statliga kontrakt. Men för båda grupperna verkar svaret vara samma: utöver Putins närmsta vänner verkar få av dem ha varken åtkomst till eller inflytande på Putin.
De ursprungliga “sju bankirerna”, som på 90-talet ansågs kontrollera den största delen av Rysslands ekonomi, har idag ingen påverkan på rysk politik. Två är döda och de flesta andra är i exil. En beklagades sig nyligen i Financial Times att sanktionerna gjorde det svårt för honom att betala sin städerska. Michail Fridman, en annan av de sju, menar att ingen i hans kretsar har någon möjlighet att påverka Putin, framförallt inte kring kriget i Ukraina.
Fridman says he’s never met Putin one on one, but has met him in groups of business leaders. He dismisses the significance of Aven’s meetings with Putin. “The power distance between Mr. Putin and anybody else is like the distance between the Earth and the cosmos,” he says. “Mr. Aven was just approaching this like, ‘Thank you very much for taking the time.’ To say anything to Putin against the war, for anybody, would be kind of suicide.”
Roman Abramovitj, en av de mest kända oligarkerna med en förmögenhet på nästan hundra miljarder kronor, har tidigare ansetts ha bra kontakt med Putin. Nu bedöms han bara vara på plats 61 över listan på personer som påverkar Rysslands politik.
Hur är det med den “andra vågen” av oligarker? Det finns ca hundra dollarmiljardärer i Ryssland, men sedan Michail Chodorkovskijs och Yukos fall har det varit uppenbart att de inte förväntas blanda sig i politiken — det som Putin ger kan Putin ta. Deras relativa makt har också försvagats på sista åren, när staten väljer andra sätt att genomföra sin utrikespolitik på än via dem. De har också blivit mer beroende av statens välvilja när utländska marknader försvinner på grund av sanktionerna.
Om något har de västerländska sanktionerna inneburit att eliten söker sig till Putin — för det är det enda de har:
In short, it can be said that, over the past month, Putin’s dream of a consolidation among the Russian elite has come true. These people understand that their lives are now tied only to Russia, and that that’s where they’ll need to build them. The differences and the influence of various circles and clans have been erased by the fact that, for the most part, people have lost their past positions and resources. […]
“All these personal sanctions cement the elites. Everyone who was thinking about a new life understands that, for the next 10-15 years at least, their lives are concentrated in Russia, their children will study in Russia, their families will live in Russia. These people feel offended. They will not overthrow anyone, but will build their lives here," says a high-ranking source in one of the sanctioned state companies.
Kan folket resa sig?
Kan man tänka sig någon slags revolution eller folkligt uppror som leder till regimskifte? Knappast. Oavsett vad ryska folket egentligen tycker om kriget i Ukraina — och många verkar förvånansvärt positiva, vilket inte är konstigt givet all propaganda under lång tid — så finns det väldigt litet möjlighet för folket att avsätta honom. Det är något Putins förberett sig för under lång tid. Oppositionen är neutraliserad och polisstyrkorna är redo att slå ner alla försök till protester.
Om något stärks nog Putins och säkerhetsstyrkornas position om kriget fortsätter. Folket verkar på samma sätt som eliten vända sig bort från väst:
“In the early days, we were losing the information war,” says a high-ranking source within a regional government. “The people had negative feelings [about the war]. There was a sharp 50/50 split in society. But then all the [state media] got together and started releasing decent content. And then, when they [in the West] began to say that all Russians are bad, to boycott artists and athletes, everything changed. Now about 75 percent support the military operation. That is, there’s a social consolidation happening. Calls against the war are not at all popular, it’s more of a marginal story now.” […]
Russian society, my sources tell me, has also rallied in support of Putin's actions under the pressure of propaganda and under the consequences of sanctions. In a situation where, as it seems to them, the whole world is against Russia, its citizens "will hate the West and consolidate.”
Om kriget fortsätter i flera år kan man ju dock tänka sig att det folkliga stödet sjunker. 1914 var det folkliga stödet för krig starkt i Kejsardömet Ryssland, men 1917 var missnöjet så utbrett att det ledde till revolution. Så kanske finns det något scenario där ett uppror har en chans om det går riktigt dåligt i Ukraina, ekonomin fullständigt pajar och säkerhetsstyrkorna bestämmer sig för att inte ingripa, som i Egypten 2011?
But the siloviki are ruthless in protecting their own interests, and there is one way, at least, that they might lose faith: if Russia’s economic troubles reach the point that its regional governors begin to break ranks with Putin and the economic order that has sustained Putin’s security state for more than 20 years begins to collapse, then the siloviki may well conclude that the Kremlin is losing control of the country and that their own future is threatened. In that case, they could step aside and let it happen—or even provide a hand.
Finns det andra scenarion där Putin avgår?
Putins senaste presskonferens, där han krampaktigt håller i bordet och talar med svag röst, lär ju accelerera diskussionen om han lider av någon sjukdom som skulle göra det omöjligt för honom att fortsätta regera. Oavsett hälsoskäl kan han ju förstås rent teoretiskt avgå frivilligt, framförallt om han, liksom Jeltsin, garanteras ett tryggt liv som pensionär utan risk för åtal. Journalisten som skrev boken om hans inre cirkel menar att han vid flera tidigare tillfällen var inne på att ge upp makten:
[…] some members of Mr. Putin’s entourage have long worked to convince him that he is the only person who can save Russia, that every other potential leader would only fail the country. This was the message that the president heard going back to 2003, when he contemplated stepping down, only to be told by his advisers — many of whom also had backgrounds in the K.G.B. — that he should stay on. A few years later, Mr. Putin and his entourage were discussing “Operation Successor” and Dmitri Medvedev was made president. But after four years, Mr. Putin returned to replace him.
Men nu uppges han ha tagit till sig ja-sägarna återkommande budskap att han är oumbärlig för Ryssland, och inget pekar på att han skulle avgå innan hans nuvarande mandatperiod tar slut 2024.
Now he has really and truly come to believe that only he can save Russia. In fact, he believes it so much that he thinks the people around him are likely to foil his plans. He can’t trust them, either.
Däremot har konsensusuppskattningen på prognosplattformen Metaculus om när Putin slutar som president ändrats från 2028 till 2024 i samband med den fullskaliga invasionen, det vill säga att man tror inte att han kommer att ställa upp för omval. Och i ryska policycirklar har man tydligen börjat diskutera om en väg framåt kan vara Putin finns kvar i en icke-operativ struktur, men som formellt är ovanför presidentämbetet, såsom fallet är i Kazakhstan eller Iran.
Sammanfattningsvis
Det känns fortfarande osannolikt att Putins skulle avgå eller tvingas bort nu: 85% av rösterna på Metaculus tror att Putin fortfarande är president i Ryssland i februari nästa år.
Det är en tragisk sanning att det inte finns något bra sätt i det internationella systemet för att få bort en maktgalen och nostalgisk diktator som orsakar död och lidande.
Framförallt inte om diktatorn i fråga sitter på kärnvapen.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob
Jacob, om jag läser din summering rätt, så är Europa nu granne med:
- maktgalen och nostalgisk diktator
- med kärnvapen
- folk stöd
Ja, tänker man framåt baserat på dessa förutsättning, så är det bara negativa scenarios:
- Ukraina förlorar och kommer ej finnas som stat, "maktgalna" Putin stannar inte där, och angriper Polen - det blir tredje världskriget.
- Ukraina vinner men då kommer "den maktgalna" Putin att använda kärnvapen - det blir tredje världskriget igen.
Det finns inget utväg ur denna situation om man utgår från dina förutsättning, det är bara att gilla läget och vänta på att atombomber kommer regna.
Om man däremot tänker sig att aktörer är "rationella" på något sätt, så rekommenderar jag att läsa artikel av Jeffrey D. Sachs i CNN. https://edition.cnn.com/2022/04/20/opinions/sachs-ukraine-negotiation-op-ed/index.html
kvot från den:
"All of Biden's tough talk - about Putin leaving power, genocide and war crimes -- will not save Ukraine. The best chance to save Ukraine is through negotiations that bring the world onside."
Vi får se hela faktiska bilder först om 30 år. Första sansade analyser av vad som har faktiskt hänt kommer om 5-10 år.
Nu är det viktigtaste att stoppa det här hela.
Det snabbaste sätt är genom att man sätter sig ned på riktigt och förhandlar på US, Ryssland nivå.