Barn dör ibland för att de inte får rätt sjukvård, eller rätt hjälp av sociala myndigheter. I enstaka fall hamnar de i vägen för en förlupen kula. Men det är väldigt sällan försvarslösa barn avrättas i sina hem med automatvapen.
Och det är — lyckligtvis — ännu mer ovanligt att sådana kallblodiga mord hyllas av människor som själva nog aldrig skulle avrätta någon med en automatkarbin, men uppenbarligen tycker det är bra att någon annan gör det. Men det är precis vad som hände förra lördagen, både på olika håll i Sverige och på andra ställen i världen.
Terrorattackerna i Israel den 7 oktober är det mest storskaliga mordet på judar sedan Förintelsen, och världens tredje dödligaste terroristattack någonsin i fredstid. Totalt beräknas mer än 1200 israeler ha dödats under några timmar, varav ca 1000 civila. Dessutom kidnappades 150 personer och fördes iväg som gisslan.
Bland annat avrättades 260 unga människor som samlats på en musikfestival. Några av mördarna drev dem framför sig som om de vore får, mot en plats där deras kumpaner stod och väntade med automatvapen.
Överlevare berättar om illdåden (våldtäkterna har inte bekräftats av myndigheterna):
Shooting began. Many were executed on the spot. 260 bodies have been found, so far, on the site of the rave (…) Women have been raped at the area of the rave next to their friends bodies, dead bodies. (…) Several of these rape victims appear to have been later executed. Others were taken to Gaza. In photographs released online, you can see several paraded through the city’s streets, blood gushing from between their legs.
På andra ställen sökte mördarna igenom hem efter hem, och skräckslagna familjer som hade gömt sig hittades och sköts, som i en modern version av Anne Franks dagbok. Man har avrättat pensionärer och i åtminstone ett fall filmat det med offrets egen mobilkamera och publicerat det på hennes Facebook-konto. Upphittade dokument visar att man avsiktligt riktade in sig på skolbarn. Man har hittat spädbarn som bränts till döds och bundna och skjutna barn.
Soldiers and rescue workers said scores, possibly hundreds, had been slaughtered [in Kfar Azza], including grandparents, infants and children.
“It’s not a war or a battlefield; it’s a massacre,” said Maj. Gen. Itai Veruv, an Israeli commander on the scene. “It’s something I never saw in my life, something more like a pogrom from our grandparents’ time.”
Idag ska vi prata om varför det här hände. Som alltid samverkar faktorer över tid, där vissa skeenden sätter en långsiktig kontext och andra saker triggar en viss händelse. Vi ska också titta på hur jag tror Israel kommer att svara, och hur jag tycker att Israel borde svara.
Kontexten
Israel/Palestina-konflikten är ju en av världens mest analyserade konflikter. Utan att återupprepa den välkända historiska bakgrunden kan man konstatera att konflikten ändrar skepnad över tid, där parter driver varandra till olika positioner.
Israels premiärminister Netanyahu har länge fört en hårdför politik, där han varit ovillig att ens försöka tillgodose palestiniernas önskemål. Han har istället eskalerat motsättningarna, bland annat genom att konsekvent uppmuntra till expansion av bosättningar på Västbanken, en politik som i stort sett hela världen utanför Israel ser som destruktiv och olaglig.
Livet i Gaza och på Västbanken har länge varit extremt fattigt, osäkert och ovärdigt. Världsbanken beräknade förra året arbetslösheten till 45% i Gaza, och 53% lever i fattigdom. På Västbanken har situationen försämrats kraftigt senaste tiden. Bosättare har attackerat palestinier mer än 700 gånger bara under 2023, och mer än 200 palestinier har dödats. Vissa bosättare bedriver något som närmast kan ses som etnisk rensning, och de hejas på av ultraortodoxa och extremhögern i Netanyahus regering. I somras varnade chefen för säkerhetspolisen Shin Bet för att “judisk terrorism skapar incitament för palestinsk terrorism”.
Mahmoud Abbas som leder Palestinska myndigheten, som styr delar av Västbanken, är svag och impopulär, men verkar genuint vilja verka för samexistens (“one of the most conciliatory leaderships in the entire history of the Palestinian national movement“). Men det har alltid varit uppenbart att Hamas, som styr i Gaza, aldrig skulle göra det. Även deras reviderade partiprogram säger tydligt att staten Israel måste bort, de har dödat hundratals personer under åren i självmordsbombningar, och de har jobbat hårt för att radikalisera en generation Gazabor så mycket de kunnat.
Men Israel har ändå under åren pragmatiskt tvingats accepterat Hamas som en motpart i något slags kallt krig, och ironiskt nog sett fördelar att jobba med dem snarare än Palestinska myndigheten. Netanyahu har följt Machiavellis playbook om att söndra och härska för att förhindra framväxten av en enad palestinsk stat, eller ens några kompromisser om territorium, genom att se till att varken Palestinska myndigheten på Västbanken eller Hamas i Gaza får för mycket makt. Strategin kallas att “klippa gräset”: attackera Hamas löpande för att se till att hålls på mattan, men inte tillräckligt mycket för att slå ut dem och skapa en maktvakuum som skulle kunna öppna upp för en ännu mer extrem organisation.
Som en f d vice nationell säkerhetsrådgivare skrev i Haaretz:
For a decade and a half Prime Minister Netanyahu has sought to institutionalize the divide between the West Bank and Gaza, undermine the Palestinian Authority, and conduct de facto cooperation with Hamas, all designed to demonstrate the absence of a Palestinian partner and to ensure that there could be no peace process that might have required territorial compromise in the West Bank.
Uppdämningspolitiken (containment) har kombinerat militär avskräckning, fysisk separation och högteknologisk övervakning med ekonomiskt stöd, genom att till exempel låta 20.000 personer arbeta i Israel, för att öka alternativkostnaden för Hamas att gripa till våld. Strategin tycktes fungera under ett årtionde — fram till förra helgen.
Kanske eftersom Netanyahu inte har varit intresserad att sluta fred med palestinierna, så har han varit desto mer intresserad av att normalisera relationerna med Israels grannländer. År 2020 undertecknades Abraham-avtalet med UAE i syfte att göra just det. Den palestinska befolkningen har varit relativt avvisande inför de här försöken till normalisering, kanske för man — sannolikt med rätta — misstänker att det minskar Israels intresse för att hitta en lösning för dem.
Vad var Hamas motiv?
Det finns tre huvudsakliga teorier kring Hamas motiv: de ville förhindra en normalisering av relationerna mellan Israel och dess arabiska grannländer, de ville stärka sin egen roll som ledare för palestiniernas kamp, och de ville signalera till Israel att status quo inte funkar längre. Sannolikt spelade alla tre in.
Förhindra en normalisering
Senaste tiden har arbetet med normalisera relationerna mellan Israel och dess arabiska grannländer fortsatt. Under USA:s ledning har förhandlingar pågått i högt tempo om att även Saudiarabien skulle ansluta sig till avtalet. Med Israel och Saudiarabien enade skulle en ny maktbalans i regionen ha skapats, som skulle avlastat USA och inneburit att man kunde frigöra resurser t.ex. till att hantera Kina. För Hamas som organisation vore tätare relationer mellan Saudiarabien, Israel och deras rival Palestinska myndigheten ödesdigert.
Vad är det bästa sättet att sätta käppar i hjulet på den här processen? Att angripa Israel, och på så sätt provocera fram en kraftig reaktion som leder till många döda palestinska civila, och därmed skrämmer bort dess blivande regionala arabiska partners.
Det här är ett område där Hamas och Irans intressen sammanfaller. Det är välkänt att Iran länge stött Hamas (även om de hade en fall-out under kriget mot ISIS, då de hamnade på olika sidor). Förmodligen är inte relationen på den nivån att Iran beställer ett visst illdåd av Hamas, utan snarare att de har många överlappande mål, som gör att Iran bistår med pengar, utbildning och vapen.
Många analytiker är förvånad över hur sofistikerad attacken förra helgen var. Men Wall Street Journal har dokumenterat hur seniora ledare från Hamas, libanesiska Hizbollah och Irans islamiska revolutionsgarde träffats flera gånger sista månaderna i Beirut. Man verkar också ha en joint operations room där, där de tre organisationen löpande kan utbyta underrättelseinformation och planera terroristaktiviteter mot Israel. Och sista tiden verkar Irans fokus på att bekämpa Israel ha ökat:
Iran has been setting aside other regional conflicts, such as its open feud with Saudi Arabia in Yemen, to devote the IRGC’s foreign resources toward coordinating, financing and arming militias antagonistic to Israel, including Hamas and Hezbollah, the senior Hamas and Hezbollah members said. (…) “We are now free to focus on the Zionist entity,” the Iranian official said. “They are now very isolated.”
Så vad vill Iran uppnå? Också söndra och härska. Om inte Israel och Saudiarabien kommer närmare varandra bibehålls Irans relativa makt i regionen. (Israel är ju också en svuren fiende för Irans regim.)
Att stärka sin egen roll
Hamas officiella förklaring är att attacken är en hämnd för att bosättare stormade al-Aqsamoskén på Tempelberget några dagar tidigare (och attackens officiella namn är just al-Aqsa Flood). Det är klart att attacken inte började planeras efter den händelsen, men att Hamas väljer att knyta attacken PR-mässigt till just detta säger något om hur viktiga den här typen av symboliska kränkningar är för den palestinska befolkningen.
Hamas vill ju stärka sitt folkliga stöd, och ytterligare visa att det är de och inte Palestinska myndigheten eller Islamiska jihad som driver det palestinska folkets kamp. (Och föra bort uppmärksamheten från deras misslyckade försök att förbättra Gazabornas materiella situation.) Man vill fortsätta vara själva symbolen för den palestinska kampen. Tyvärr verkar de här illdåden främja det narrativet:
“It does not matter whether we die or remain alive,” a resident of the al-Shati refugee camp in Gaza told CBS News' Marwan al-Arghoul on Monday as she clutched her children close with the sound of Israeli airstrikes thundering nearby. “It's enough for me that our fighters humiliated the Israeli army. The videos coming from inside Israeli towns and Israeli army positions show how our sons are fighting bravely.”
En annan fördel, från Hamas sida, med att provocera Israel till en hård och blodig reaktion, är att det lär radikalisera en generation palestinier ytterligare och driva dem ännu mer mot Hamas.
Att signalera att status quo är ohållbart
Hamas ville också ingjuta budskapet hos den israeliska befolkningen att de inte kan ignorera den palestinska frågan för evigt. På ett sätt kan man ju säga att de lyckats med det: det är ganska tydligt nu att uppdämningsstrategin (containment) av den palestinska frågan inte fungerat. Å andra sidan är det svårt att att se hur några israeler ska kunna lita på att mer självstyre till Hamas skulle kunna skapa säkerhet för Israel.
Ett desperat sista försök?
Det är trots allt överraskade att Hamas genom ett massmord i den här skalan nu satsar allt på ett kort, och helt övergett sina tidigare politiska ambitioner att på något plan kunna samverka med och accepteras av Israel. Även om Hamas uppnår sina taktiska mål, vad tjänar de på det om deras egen rörelse slås i spillror?
“It is unclear what Hamas’ endgame is beyond either fighting to the death or liberating Palestine,” said Hugh Lovatt, a Mideast expert at the European Council on Foreign Relations.
The latest attack marks a “complete strategic rupture,” he said.
“Despite conducting attacks against civilians in the past and fighting previous wars against Israel, (Hamas) did also simultaneously engage in political tracks,” including negotiations with Abbas’ Fatah movement and even tacit coordination with Israel, Lovatt said.
“Now it appears to have fully embraced open-ended violence as its long-term strategic choice.”
Var det bara ett desperat, kortsiktig attack från en pressad och toppstyrd terrororganisation som missbedömt Israels vrede och förmåga att slå tillbaka?
And just as 9/11 proved to be a long-term strategic mistake for Al Qaeda, 10/7 will likely prove to be a similar strategic mistake for Hamas.
Eller hoppas Hamas på Israels offensiv ska köra fast, som i Libanon på 80-talet, och att de ska lyckas göra motstånd så länge så att de civila förlusterna eskalerar och de internationella samfundet pressar Israel att hitta en kompromiss? Finns det en framtid där Hamas är kvar vid makten, i ett ännu mer förstört och ännu mer avskärmat Gaza?
Israels svaghet
Attacker handlar ju inte bara om intentioner, utan också om förmåga. Utöver att Hamas efter hand byggt upp sin operativa förmåga med hjälp från Iran och Hizbollah är också Israel ovanligt delat och försvagat.
Netanyahus försök att öka regeringens makt över domstolsväsendet har lett till omfattande och återkommande demonstrationer under lång tid, och många officerare har strejkat. Mycket resurser har också varit uppbundna för att övervaka bosättare på Västbanken och hantera våldet där. Redan i somras varnade militären för att Israels interna problem minskade deras förmåga att försvara landet:
(Shin Ben chief Ronen Bar) also told the prime minister that the military was diverted from critical training regimes in light of the increased violence that required the deployment of many of its forces to the West Bank.
A similar warning was made repeatedly by the IDF and again just over one week ago, warning that Iran and their Hezbollah proxies were also emboldened, and a change in the military's response was needed but could not be executed under the current circumstances with Israeli society fractured over the judicial legislation.
Andra menar också att israeliska militären och underrättelsetjänsten kanske sänkt garden efter att så länge varit överlägsna sina motståndare. Vissa hävdar att den politiska och militära ledningen ska också ha prioriterat förhandlingarna med Saudiarabien högt, på bekostnad av mer operationella frågor.
The national-security apparatus, including the leadership of the Mossad, was heavily consumed with [the normalisation of diplomatic relations with Saudi Arabia]… For months, the twin challenges of managing internal political and religious dissent while attempting to confect a wide-ranging deal with Saudi Arabia consumed the political and national-security establishments.
Hur kommer Israel svara?
Attackerna 7 oktober har som sagt blivit Israels 11 september (med en 13 gånger högre dödssiffra per capita), och allt pekar på att de kommer att svara väldigt hårdhänt. Få stater hade gjort något annat om beväpnade terrorister dödar 1200 av ens egna medborgare, och Israel ligger i en region där avskräckning inte bara är en teori.
For Israel, what matters now is to show the Middle East that it is a ruthless, powerful military force that will never be attacked this way again. (…) the weakness Israel’s displayed in its loss to Hamas undercuts that fact of ineradicability. And Israelis feel they have to restore it, despite the cost to their own citizens.
När Hizbollah dödade tre israeliska soldater 2006, och kidnappade två, bombade Israel bostadsområden där deras ledare bodde i mer än en månad. Sedan dess har gränsen mot Libanon varit lugn. Hizbollahs ledare erkände senare i en intervju att om man hade kunnat förutsäga Israels respons hade man inte kidnappat soldaterna.
Så retoriken just nu handlar om att Hamas måste utrotas och förintas, på samma sätt Islamska staten krossades, för att statuera ett exempel för alla andra terrorister. På samma sätt som i den israeliska statens tidiga dagar har debatten tagit en existentiell karaktär, där statens säkerhet tar prioritet över alla andra frågor.
“There is not one member of the cabinet who does not agree that Hamas must be smashed to ashes,” (a retired general) added. “How long it takes, the methods, how to minimize the number of civilian casualties, this is the dialogue.” (…)
But a failure to respond effectively to Hamas could create an “existential danger” for Israel, losing its deterrence in the larger Mideast, one official said, let alone, the second official said, destroying the vital covenant the state has to protect its citizens.
Går det ens att göra? Sannolikt kan Israel ta effektiv kontrollen över Gaza-remsan om de verkligen prioriterar det, men det skulle leda till stora israeliska förluster, för att inte tala om palestinska. Bara år 2014 dödas 66 israeliska soldater, och då gick man bara några kilometer in i territoriet och undvek närstrid i städerna.
En analys på den tiden, som läckte till media, räknade med att en fullskalig invasion skulle medföra hundratals döda soldater och uppemot 10.000 döda palestinier. Det är helt enkelt svårt att besegra en fiende på hemmaplan som själv ignorerar krigets lagar och är okänslig för civila förluster bland sin egen befolkning, och som dessutom haft årtionden på sig att gräva tunnlar och förbereda sin närmiljö.
Journalisten som släppte den storyn då tror att ännu fler skulle dö idag. Men han tror fortfarande Israel kommer att gå vidare med en invasion:
“I think the price today will be heavier than what was estimated then,” Mr. Segal said. “That still doesn’t mean that Israel won’t be forced to do it. All the previous moves were made with the thought that Hamas is not only a terrorist organization but also a government that can be reasoned with. Not anymore.”
Tidigare har Israel prioriterat väldigt högt att rädda soldater som tagits som gisslan, och bytte vid ett tillfälle en soldat mot 1027 palestinska fångar. Nu skulle man med all sannolikhet behöva offra samtliga personer som Hamas tagit som gisslan. Men Israel ser ju det här som en existentiell prioritet för staten, och då värderas liv annorlunda.
Kan konflikten sprida sig?
Det finns definitivt en risk för en våldsspiral, där olika regionala aktörer kan ha incitament att bete sig på ett sätt som kan leda till en eskalering och ett fullskaligt internationellt krig:
För det första finns risk för eskalerande våld i Västbanken. Palestinska myndigheten har dels svag kontroll över sin egen befolkning, dels kan de behöva visa att de minsann också står upp för den palestinska saken.
Libanesiska Hizbollah uppskattas inneha 150.000 raketer som kan nå Israel. Å ena sidan är deras huvudintresse att säkra makten i Libanon och att skydda sig själva och Iran mot Israel, inte att blanda sig i en maktkamp inom Israel. Å andra sidan kan man se scenarion där de kan känna att de måste agera, till exempel om deras partner Hamas riskerar att utrotas, eller om de är rädda att ses som svaga. Och ju svagare Israel upplevs, desto mer kanske de tycker att det här är ett bra tillfälle att ge sig in i konflikten.
Israel kan tänkas slå till mot Iran. Nu när världen påmints om att Iran är en storskalig statlig sponsor av terror blir frågan om deras kärnvapenambitioner ju ännu mer brännande. Men också om Hizbollah blandar sig i kriget och Israel bombar Libanon kan Iran tänkas komma till undsättning.
USA har redan skickat ett hangarfartyg till östra Medelhavet för att sända en signal till Hizbollah och Iran att inte blanda sig i konflikten. Men våld föder våld. Ju mer konflikten sprider sig, desto längre kommer dess efterverkningar att bli.
Should the doomsday scenario of a regional confrontation come to pass, it will spell geopolitical and humanitarian disasters for the Middle East and beyond.
The euphoria of the blitzkrieg and destruction of Gaza will almost certainly radicalize new generations in the region and in the West. This dynamic is a godsend for terrorist groups such as ISIS, Al Qaeda, and new iterations of violent extremism.
Indirekt till skulle även kriget i Ukraina kunna påverkas, om USA tvingas fokusera mer på att stötta Israel och mindre på att hjälpa Ukraina hålla tillbaka Ryssland.
Vad händer sen?
Men låt oss säga att konflikten inte eskalerar och att Israel uppnår sina militära mål — vad är då nästa steg? Israel släppte ju kontrollen över Gaza år 2005. Om man återockuperar området, hur länge måste man stanna den här gången?
Det finns många oroväckande paralleller. Krigen i Irak och Afghanistan var ju också svar på en omfattande terroristattack, och det tog 20 år och tusentals miljarder dollar innan USA lyckades dra sig tillbaka. Under tiden dog 1000x så många som i den ursprungliga terrorattacken, och USA tappade fokus på andra hot och rivaler, såsom Kina. Och: även om al-Qaida och deras ideologiska kusin Islamiska staten har besegrats rent militärt, så lever deras islamistiska ideologi kvar i allra högsta grad. Även framgångsrika krig får också många oanade, och ofta oönskade, geopolitiska konsekvenser. Till exempel besegrade ju Israel PLO i Libanon på 1980-talet, men deras invasion ledde till att Iran fick fotfäste i regionen.
Kanske kan man eliminera Hamas ledare och skapa ett nytt styre från grunden, som stöttas av de arabiska grannländerna? Eller kan man hjälpa Palestinska myndigheten att ta över makten igen i Gaza? Kommer folk att acceptera dem om det uppfattas som att Israel installerar dem?
Ingen av dessa frågor har något militärt svar.
Hur borde Israel svara?
Vad hade jag gjort om jag var israelisk premiärminister? En markinvasion är nog kortsiktigt nödvändig för att upprätta en meningsfull avskräckningspolitik och försvaga eller eliminera Hamas. Men Israel måste göra allt som står i sin makt för att följa folkrätten och undvika att döda oskyldiga. Kollektiv bestraffning är varken moraliskt acceptabelt eller ändamålsenligt, och FN och internationella organ måste få förutsättningar att hjälpa civilbefolkningen i sitt prekära läge.
Och även en framgångsrik invasion och ockupation kommer inte långsiktigt att göra Israel säkert:
Israel, therefore, would be well-advised, despite the shock, grief, and righteous repugnance, to measure its response and to think of the long term. It may “win” the war against Hamas, like the United States quickly defeated the Taliban and unseated Iraq’s dictator. Still, where it wants to be in twenty years should determine what it does next.
Ett antal israeliska regeringar på raken har försökt att “frysa” den palestinska frågan och skjuta eventuella lösningar på framtiden, och det har heller inte funnits någon seriös aktör bland palestinierna som drivit frågan om en långsiktig lösning. I slutändan är det svårt att se hur det någonsin ska bli en hållbar fred i regionen utan en formell uppdelning i två — eller kanske snarare tre — stater. Det finns knappast förutsättningar för israeler och palestinier att leva och respektera varandras rättigheter inom en och samma stat på flera generationer, och ingen av grupperna kommer försvinna nånstans.
Senaste årens status quo med Västbanken under ockupation och Gaza under blockad är också ohållbart på sikt, både praktiskt och moraliskt. Alltför många palestinier tvingas leva sina liv i förnedring, fattigdom och misär, och alltför många israeler hotas av terror. Kanske kan, på sikt, en ny generation politiska ledare på båda sidor, med stort internationellt stöd, hitta tillbaka till en överenskommelse i stil med den som Arafat förkastade år 2000? Sedan dess, och inte minst efter den andra intifadan, har den israeliska allmänheten tappat tilltron till att en hållbar fred är möjlig. Den israeliska politiken har successivt glidit skarpt till höger och ockupationen av Västbanken expanderat.
Abbas i Västbanken må vara svag och impopulär, men han anses i alla fall vara angelägen om fredlig samexistens med Israel. En framtida israelisk regering som vill verka för långsiktig fred och inte underminerar honom, eller hans efterträdare, skulle kanske kunna hitta en palestinsk partner att jobba med.
Sammanfattningsvis
Så vilka krafter stärks av att barn mördas? Något förenklat: alla krafter i regionen som förespråkar våld som lösningen på problem. (Som en liten, liten ljusglimt: möjligtvis kan man argumentera för att Netanyahus ställning försvagats givet det enorma misslyckandet för underrättelsetjänsten och militären, och att de som fredligt protesterat mot hans försök att underminera domstolarnas ställning därmed har stärkts.)
Men de stora förlorarna, utöver de 1200 offren den 7 oktober och de fler än 2200 palestinier som redan dödats sen dess (varav mer än 700 barn), och de hundratusentals som blivit hemlösa, är alla de civila som kommer att dödas i kriget (inte minst nu när Israel bombar mindre kirurgiskt och med mindre förvarning). FN har slagit larm om ett humanitärt nödläge redan råder i Gaza och vattnet håller på att ta slut, och då har den totala blockaden bara pågått i en vecka och markinvasionen inte ens inletts. Och i värsta fall kommer kriget att försämra säkerhetsläget även runt om i världen, på samma sätt som 11 september-attackerna gjort under de senaste tjugo åren.
Kanske kan fredsprocessen väckas till liv någon gång i framtiden. Och förhoppningsvis kan en ny generation av politiska ledare någon gång göra de smärtsamma kompromisser som kommer att krävs för att uppnå en stabil, förhandlad fred.
Men närmsta tiden kommer våldet att eskalera och flera barn kommer förlora sina föräldrar, och fler föräldrar kommer att förlora sina barn. Det har dessa satans mördare sett till.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob
Tack för ett välskrivet inlägg, jag lärde mig mycket. Känns verkligen som damned if you do, damned if you don’t när det gäller markinvasionen - parallellerna med 9/11 och Irak/Afghanistan känns plågsamt tydliga.
Mycket bra sammanfattning av läget Jacob. Rädd att det är en början på en mycket lång och i alla avseenden hemsk utveckling, i synnerhet humanitärt. Säkerhetsläget i ett större perspektiv ser också väldigt mörkt ut.