To be shaken out of the ruts of ordinary perception, to be shown for a few timeless hours the outer and the inner world, not as they appear to an animal obsessed with survival or to a human being obsessed with words and notions, but as they are apprehended, directly and unconditionally, by Mind at Large—this is an experience of inestimable value to everyone and especially to the intellectual. (Aldous Huxley: The Doors of Perception)
För inte så länge sen var psykedeliska droger, eller psykedelia, något som mest intresserade gamla hippies. Men på senare tid har forskningen inom området accelererat kraftigt. I USA har fältet för första gången på 50 år fått statliga forskningspengar, och i Sverige har Karolinska Institutet startat både utbildningar och forskning. Enligt PubMed publicerades 333 vetenskapliga artiklar som nämnde psilocybin förra året, att jämföra med 13 stycken år 2007.
Vadan detta exploderande intresse? För att det kan vara det största genombrottet i att behandla psykisk ohälsa sen prozac kom. Mer än miljard människor beräknas lida av olika typer av mental ohälsa, och depression är enligt WHO den åkomma i världen som skapar flest sjuka år. Vissa studier pekar på att en tredjedel av dem som söker vård för depression tragiskt nog inte svarar på terapi eller dagens etablerade läkemedel. Förhoppningen är att psykedelia ska kunna hjälpa, och det finns lovande signaler på det. Till skillnad från vanliga antidepressiva, där målet är att hantera symptomen, ses psykedelia som ett sätt att — tillsammans med terapi — angripa rotorsakerna till problemen.
Även intresset hos allmänheten växer år för år. Det skrivs spaltmeter i tidningar och tidskrifter, från Nature till Vogue, och antalet personer som använt psykedelia har ökat 30% på bara några år (de flesta utanför vetenskapliga studier). Och de som testar är ofta positiva: 87% av alla försökspersoner i en (liten) studie upplevde att deras psykedeliska “resa” varit en av de fem mest minnesvärda ögonblicken i deras liv. Även bland de som hade dåliga upplevelser, hävdade 84% att det ändå varit hjälpsamt på vissa sätt.
I den här veckans nyhetsbrev ska vi titta lite på vad hypen kommer ifrån, och om den är motiverad.
Vad är psykedeliska substanser?
Det är ett samlingsbegrepp för vissa typer av droger som tillfälligt påverkar medvetandet. Den mest klassiska psykedeliska drogen är LSD (“syra”), som togs fram i laboratorium på 1930-talet. Men det finns också naturligt förekommande substanser, t.ex psilocybin som förekommer i mer än 200 svamparter (“magiska svampar”), däribland den svenska slätskivlingen. Även meskalin, som förekommer i peyote-kaktusen, och DMT, som förekommer i den sydamerikanska växten ayahuasca, ses som psykedelia.
Ibland räknas också det centralstimulerande preparatet MDMA (substansen i partydrogen ecstasy), cannabis och ketamin som psykedelia, men de verkar på ett helt annat sätt än klassiska psykedeliska substanser. Jag kommer att beröra MDMA, men inte diskutera cannabis och ketamin vidare i dagens nyhetsbrev.
Psykedelia är inte i sig någon nyhet: växterna har använts i tusentals år runt om i världen, och var vanliga i Mellanamerika innan Columbus. Modern forskning anser att de sannolikt var en viktig del av den antika rit som kallades de eleusinska mysterierna, något som Cicero menade var det bästa romarna ärvt från den grekiska kulturen:
For it appears to me that among the many exceptional and divine things your Athens has produced and contributed to human life, nothing is better than those Mysteries. For by means of them we have been transformed from a rough and savage way of life to the state of humanity, and been civilized.
Initialt sågs LSD som ett sätt att bedriva forskning på hjärnans funktion, något som var fruktsamt och banade väg för olika läkemedel, såsom dagens antidepressiva mediciner. Men redan på 1950-talet fanns ett stort intresse för den kliniska potentialen, bland annat i att behandla alkoholism och mental ohälsa. Under de här åren finansierades mer än 130 studier på LSD av amerikanska staten. På 60-talet fick substanserna ett enormt uppsving, och blev en del av populärkulturen.
Men hypen och ett vårdslöst förhållningssätt — den ledande forskaren på Harvard i ämnet uppmanade alla att “turn on, tune in, drop out” — ledde till en stor backlash. President Nixon sägs ha kallat forskaren i fråga för “den farligaste mannen i Amerika”, och lanserade ett krig mot drogerna som han upplevde underminerade samhällsordningen och stödet för Vietnamkriget (“make love, not war”). LSD och psilocybin förbjöds internationellt 1971 i en FN-konvention, och forskningen upphörde i stort sett (delvis för att forskningsmetoderna inte var tillräckligt stringenta och bland annat inte levde upp till de framväxande kraven på att förlita sig på randomiserade kontrollerade studier). MDMA växte till viss del fram som en ersättare under sent 70-tal, men när även den började användas rekreationellt förbjöds den i mitten på 1980-talet.
Sen dess har olika entusiaster och organisationer försökt ompröva synen på psykedelia genom att finansiera rigorösa studier i syfte att bygga evidens. Och de senaste tio åren har de fått vind i seglen. Ämnet nådde den breda allmänheten år 2018 i och med Michael Pollens bok How to Change Your Mind (numera också en Netflix-serie!), som blev en bästsäljare och ytterligare ökade intresse för ämnet. Och idag har psykedelia till med och blivit ett odramatiskt inslag i svenska romcoms…
Men psykedeliska substanser och MDMA är generellt narkotikaklassade och därmed fortfarande förbjudna utanför forskning. Det finns dock undantag: till exempel är psilocybintryfflar oreglerade i Holland (och det finns svenska företag som arrangerar privata retreats dit). Och nyligen legaliserades psilocybin i den amerikanska delstaten Oregon, och avkriminaliserades i Washington DC och flera amerikanska städer.
Vad händer när man tar psykedelia?
Det mest klassiska är förstärkta sinnesintryck, som också kan leda till hallucinationer. Men många användare rapporterar om en subjektiv känsla av att tillvaron och tankar känns “annorlunda” — en så kallad “tripp” — lite som vid hypnos eller djup meditation. Vissa upplever att känslan av jag blir mindre viktig, och man förstår världen mer som en utomstående betraktare.
Det här leder till att vissa användare rapporterar bestående förändringar i hur de ser på sina egna vanor, beteenden och rädslor. Beroenden av t.ex. alkohol och cigaretter som tidigare varit omöjliga att bryta blir lättare att skaka av sig. Insikter som kanske funnits intellektuellt — “det är inte bra att dricka varje dag” — befästs även emotionellt och upplevs plötsligt som självklara:
“I understood this intellectually,” he says, “but acceptance is a fascinating thing. It's not really an intellectual thing. I think of it as more of a visceral thing. Or a spiritual practice.”
Psychedelics helped him grasp acceptance as more than a concept. “It was only while using psychedelics that I had the actual visceral experience of acceptance,” he says. His obsessive thoughts would arrive as usual, but he didn't feel beholden to them. They were separate from him, placed at a remove. He could just let them be there. “I found that when I did that,” he says, “they didn't necessarily go away, but they didn't have the same power over me.” Recent research has shed light on what users of psychedelics intuited long ago: Tripping can profoundly affect the way we see ourselves, by producing an “ego-dissolution” that lets us step outside the models we use to navigate everyday reality. It can produce a detachment from all the thoughts and fears we call the “self.”
Vad händer i kroppen när man tar psykedelia? Rent biokemiskt vet man att klassisk psykedelia stimulerar serotoninreceptorer, framförallt 5-HT2A, som är vanlig i synnerven men också i hjärnbarken, den delen av hjärnan som ansvarar för bland annat jag-medvetandet. (Det skulle kunna förklara varför drogen manifesterar sig både genom hallucinationer och påverkat medvetande.)
Studier på människohjärnor med MR och DT har visat att psykedelia får delar av hjärnan som normalt samverkar tätt (olika “nätverk”) att bli mindre koordinerade, samtidigt som regioner som inte normalt sett samverkar så mycket börjar kommunicera mer. Det kan vara orsaken till att sinnesintryck får möjlighet att påverka hela hjärnans funktion och medvetandet, och att återkallade minnen kan komma upp och börja bearbetas.
En varaktig effekt av psykedelia verkar vara främjad neuroplasticitet, det vill säga att nya kopplingar i hjärnan skapas (något som också noterats vid djurförsök). Dessa kopplingar kan ha gått förlorade under till vissa psykiatriska tillstånd, och om de återskapas tror man att det blir lättare för nya tankemönster, konstruktiva emotionella responser och annorlunda beteenden att växa fram.
Så hur går det till när dessa nya tankemönster växer fram?
Teorier om hjärnans funktion visar hur hjärnan konstruerar mönster från olika datapunkter och försöker förutspå vad som är på väg att hända. Hjärnan sammanfattar ett enormt flöde av sinnesintryck till en upplevd verklighet som består av olika objekt runt oss, med olika men förväntade egenskaper. En groda är röd och hoppar, en buss är röd och rullar, och en buss som blir större kommer närmare oss. Och syftet är i grunden att hjälpa oss agera: om vi ser en växande röd fyrkant kanske vi förstår dels att det är en buss som är på väg mot oss, dels att vi måste flytta på oss för att inte bli överkörda.
På samma sätt — tror vissa forskare — kopplar hjärnan ihop kroppens signaler till ett objekt som vi uppfattar som jag. När en primitiv däggdjurskänsla av t.ex. saknad uppstår börjar högre nivåer av hjärnan försöka tolka varför det sker, och målar kanske upp ett narrativ om att objektet jag har förlorat något som är värdefullt. Hjärnan konstruerar alltså en modell av ett jag för att kuna hänga upp ett narrativ om hur vår kropps sinnesintryck och känslor upplevs över tid. Som vetenskapsjournalisten James Kingsland skriver i Siddhartha’s Brain: “It is difficult to escape the conclusion that we have evolved into an ape that takes things personally.”
Det här är ju hjälpsamt och gör generellt det enklare för organismer att funka, men för personer som lider av en psykisk sjukdom kan narrativen leda till en ond cirkel. Och tyvärr är det generellt svårt för oss att medvetet förstå hur de här narrativen skapas, och att ändra dem: vårt medvetande uppfattar bara slutresultatet.
OK, så tillbaka till psykedelia: vad händer när man tar dem? En hypotes är att de tillfälligt försämrar hjärnans förmåga att se mönster och konstruera objekt — såsom jaget — utifrån massa indata. Det här skulle förklara just varför substanserna hjälper människor att komma ut ur gamla hjulspår: ens egen bild av hur “man” alltid är rubbas.
Psykedelia gör helt att vår hjärna slutar se samma gamla mönster för ett ögonblick. Tänk på hur svårt det är att inte uppfatta meningen av ljuden om man hör någon som pratar ens modersmål i närheten. Som liknelse: psykedelia gör det möjligt att bara uppfatta ljuden för ett litet tag.
Det här skulle potentiellt kunna förklara även hallucinationerna. Vår varseblivning är normalt väldigt styrd av hur vi förväntar oss att världen ser ut. Det finns mycket noise i våra visuella stimuli, men eftersom hjärnan till exempel lärt sig principen “väggar andas inte” så ignorerar den normalt visuell stimuli som indikerar att väggar är allt annat än helt stabila. Men även dessa förutfattade meningar blir svagare under en psykedeliskt rus. Antaganden omprövas om hur fysiska objekt beter sig, och då får vi se världen med det visuella noise som normalt sett undertrycks.
Och just att man under ett rus medvetet ser hur mönster och narrativ utmanas skapar i sig en ökad insikt om de undermedvetna mekanismerna som skapar dessa narrativ.
For an anxious or depressed person, psychedelics make it possible to appreciate the intermediate, representational role of the self-model. Ego dissolution offers vivid experiential proof, not only that things can be different, but that the self that conditions experience is just a heuristic, not an unchangeable, persisting thing.
Vi inser att vi bara råkat välja ett visst narrativ bland många tänkbara, och att det står i vår makt att ändra detta. Som den globaliseringskritiska rörelsen Attac brukade säga för tjugo år sen: en annan värld är möjlig.
Vad säger den kliniska forskningen om psykedelia?
Det finns ett stort antal studier som undersökt potentialen hos framförallt psilocybin för att hjälpa människor med behandlingsresistent depression. Resultaten är lovande. En klinisk studie pekar på att majoriteten av patienter med depression, där inga andra läkemedel hjälpt, upplevt en förbättring.
[…] the therapy was four times more effective than traditional antidepressants. Two-thirds of participants showed a more-than 50-percent reduction in depression symptoms after one week; a month later, more than half were considered in remission, meaning they no longer qualified as being depressed.
Utifrån dessa lovande resultat har USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet FAA har gett psilocybin officiell status som en potentiell banbrytande behandling. Forskare är dock inte eniga kring vad som i slutändan gör skillnaden. Är det den “mystiska upplevelsen” av att bli en del med universum och känna en högre mening som gör det lättare för folk att ompröva sina inkörda hjulspår och kan utmana sina drifter, och därmed får en terapeutisk effekt? Eller ligger nyttan snarare i att hjärnan fått nya kopplingar, och hallucinationerna egentligen bara är en jobbig bieffekt? (I så fall skulle de kanske kunna undvikas med andra psykedelia i framtiden, något som vissa redan tror sig ha lyckats skapa.)
Det finns även andra kliniska forskningsområden utöver depression. Till exempel finns begynnande indikationer på att psilocybin kan vara hjälpsamt för att behandla OCD, ångest, dödsångest hos cancerpatienter, och ätstörningar. Det har också med framgång testats på patienter som vill sluta med alkohol, brott (!) och tobak. Till exempel vad gäller rökavvänjning visar en (liten) studie på 60% positiva resultat efter tolv månader, mot 31% för den nuvarande bästa metoden! (Ett annan, och kraftigare, psykedeliskt preparat har visat på framgång i att avvänja heroinister.)
Det verkar som att de här substanserna kan används mot olika typer av mental ohälsa:
“One of the remarkably interesting features of working with psychedelics is they’re likely to have transdiagnostic applicability,” says Roland Griffiths, who heads [Johns Hopkins’s Center for Psychedelic and Consciousness Research]
Men forskarna betonar också att det inte bara handlar om att ta ett piller. För att nå resultat måste medlet kombineras med terapi:
But the study results are not an endorsement of do-it-yourself psychedelic drug use for smoking cessation — they’re the result of specific, controlled administration of psilocybin in the context of a treatment program involving cognitive behavioral therapy.
Funkar det här långsiktigt? Vissa studier påminner också om vikten att inte ha orealistiska förväntningar. I en liten studie nyligen gav psilocybin samma effekt som SSRI (klassiska antidepressiva) på patienternas nedstämdhet (dalarna), även om patienterna på psilocybin rapporterade ett större välmående (fler toppar). Och Allen James Frances, professor i psykiatri, varnar att nya behandlingar aldrig är så underbara som de först verkar:
All new treatments in medicine have always had a temporary halo effect by virtue of being new and by promising more than they can possibly deliver.
Och finns det risk för allvarliga bieffekter? Psykedeliska droger är potenta, och har förstås risker. Kanske viktigast: kan man bli beroende? Nej, klassisk psykedelia anses inte beroendeframkallande: upplevelserna är helt enkelt för omvälvande för att användare skulle dras till att göra det regelbundet. Och dessutom byggs snabbt kortsiktig tolerans, så en ny dos kort efter har helt enkelt ingen effekt.
Till skillnad från annan narkotika verkar psykedelia heller inte fysiskt farligt: trots att 30 miljoner amerikaner bedöms ha testat verkar det bara finnas ett eller två exempel under alla årtionden på folk som dött på grund av LSD-förgiftning. Den dödliga dosen uppskattas vara ca 1000x en normal dos. Det är också väldigt ovanligt med att folk skadar sig själva eller andra — bilden av höga LSD-användare som tror de kan flyga — men det finns ett halvt dussin kända fall under åren.
Riskerna är snarare mentala (kanske lite ironiskt för substanser som ses som läkemedel som ska hjälpa just vid mental ohälsa!). Den mest kända risken är en “dålig tripp”: ruset framkallar ångest och paranoia, som ibland kan upplevas som väldigt obehagligt, även i efterhand. I en studie upplevde en tredjedel av försökspersonerna viss rädsla eller oro vid höga doser. Risken kan till viss del minskas genom att säkerställa en bra sinnesstämning och en lugn plats (“set and setting”), men knappast helt undvikas.
Det har också funnits en bild av att psykedeliska droger kan trigga latent schizofreni, men forskning nu för tiden pekar på att det nog inte är fallet (däremot verkar det vara en känd risk med cannabis). För säkerhets skull utesluts individer med en familjehistorik av schizofreni från forskning på psykedelia idag. Men även om det inte trigger en psykos, finns det risker med att utmana förutfattade meningar? Kanske är det vissa sanningar som inte borde ha ifrågasatts? Finns det större risk att folk till exempel börjar tro på övernaturliga fenomen och konspirationsteorier om man skakar om i deras antaganden?
Det kan också finnas andra risker. Vissa användare rapporterar kvarvarande visuella störningar även efter att ruset har lagt sig, som ibland kan vara irriterande. Det har dock ifrågasatts om det verkligen är överrepresenterat bland användare av LSD jämfört med befolkningen i stort.
Vad säger forskningen om MDMA?
Det forskas också mycket om MDMA. Det är kanske inte tekniskt sett en psykedelisk drog — den framkallar typiskt sett inte hallucinationer, utan ger en känsla av empati, öppenhet, ökad tillit och välbehag — men klumpas ibland ändå ihop i samma kategori. Den verkar genom att släppa lösa en mängd oxytocin, det hormon som associeras med såväl kärlek till ett nyfött barn och romantisk kärlek, samt serotonin. Man tror att detta dämpar känslor av rädsla och aggression från amygdala och andra primitiva, limbiska hjärnstrukturer, och också skapar en öppenhet för nya intryck och relationer.
MDMA togs fram redan 1912, men marknadsfördes aldrig, och det var först i slutet av 1970-talet som världen fick upp ögonen för den igen. Den hann blev väletablerat för kliniska syften och terapeuter administrerade uppskattningsvis en halv miljon doser, men efter att den började ses som en partydrog ("ecstasy”) förbjöds den i USA 1985.
Men senaste åren har intresset växt. För två år sen avslutades en fas 3-prövning som indikerar att MDMA framgångsrikt minskat lidandet av post-traumatisk stress (PTSD):
Of the 90 people who took part in the new study, which is expected to be published later this month in Nature Medicine, those who received MDMA during therapy experienced a significantly greater reduction in the severity of their symptoms compared with those who received therapy and an inactive placebo. Two months after treatment, 67 percent of participants in the MDMA group no longer qualified for a diagnosis of PTSD, compared with 32 percent in the placebo group.
MDMA produced no serious adverse side effects. Some participants temporarily experienced mild symptoms like nausea and loss of appetite.
Den positiva indikationerna gjorde att FAA även gav MDMA status som en potentiell banbrytande behandling. Och härom veckan kom positiva besked även från den andra fas 3-studien. Inte heller där har några allvarliga biverkningar rapporterats bland deltagarna.
Vad innebär det här i praktiken? För vissa att drogen gör det möjligt för dem att bearbeta minnen som hindrat dem från att leva ett fungerande liv:
Scott Ostrom, who participated in the study, had suffered from PTSD since returning home from his second deployment in Iraq in 2007. For more than a decade, he experienced debilitating nightmares. […] Mr. Ostrom’s days were punctuated by panic attacks, and he dropped out of college. He pushed friends and family away, and got into an unhealthy romantic relationship. He was charged with assault and attempted suicide. Therapy and medication did not help. But after participating in the trial, he no longer has nightmares. “Literally, I’m a different person,” he said.
Dock finns det ett flertal kända risker med MDMA-användning, på ett annat sätt än psykedelia, i alla fall när det tas utanför en kontrollerad miljö. Det ses inte som fysiskt beroendeframkallande, men höga doser av drogen kan generera ett sug att ta drogen igen. Enstaka dödsfall har rapporterats i Sverige och ett flertal fall i England och Europa, oftast på grund av överhettning efter långvarigt dansande, men också på grund av saltbrist för att man har druckit för mycket vatten. I många fall har brukare köpt piller på svarta marknaden, som innehållit andra substanser än vad de trott. Det finns också risker för minnesförlust och andra typer av hjärnskador, framförallt vid höga doser och långvarig användning.
Trots allt klassificerar drogexperten professor David Nutt det som en relativt ofarlig drog (han fick sparken från sitt jobb som brittiska regeringens topprådgivare för narkotika för att ha sagt att ecstasy är mindre farligt än ridning.)
Vad kommer att hända framöver?
Många som jobbat länge med forskningen kring psykedelia försöker skynda långsamt, givet bakslagen på 1970-talet som stoppade hela forskningsfältet. Men det finns ändå en konsensus att utvecklingen nu kommit för långt för att stoppa, så länge som resultaten av kliniska studier fortsätter att vara positiva.
USA:s hälso- och socialdepartement uttryckte i somras att man “förväntar” sig att psilocybin och MDMA godkänns för behandling av depression respektive PTSD inom två år. Andra tror att MDMA ligger lite närmare, och psilocybin följer något år efter. Och forskaren Mikael Tiger tror att det bara ligger några år bort även i Sverige:
Allting hänger på en fas 3-prövning, där man i en större studie kan visa för myndigheterna att det här är effektivt och säkert, så det styr när och om psilocybin kan bli tillgängligt och registrerat för behandling. Då hamnar vi nånstans 2024 till 2026. Och det kommer säkert medfölja en del restriktioner, som krav på psykologiskt stöd.
Andra forskare tror dock att det tar kan ta lite längre tid och att psykedelia kommer att ha sin plats i sjukvården först på 2030-talet, och då inte som förstahandsalternativ eftersom det är en så pass personalintensiv behandling.
Det är värt att påminna sig om James Frances ord att nya behandlingar sällan är så fantastiska som de verkar. Men i bästa fall kan personer med allvarliga sjukdomar som hittills inte kunna fått hjälp av moderna läkemedel snart få en ny chans till ett värdigt liv.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob
Mycket läsvärt.
Min bild av effekten av LSD är delvis en annan en vad som beskrivs i texten. Jag uppfattar det som att LSD gör de dolda mentala modeller som en person använder för att förstå verkligheten tillgängliga för medvetandet, samtidigt som de förstärks och läcker in i perceptionen. Det är alltså inte att de försvinner utan att de blir starkare och synestetiska som gör att det blir så tydligt att de just är modeller som vi bär inom oss. Det i nästa steg ger oss också en insikt i hierarki kring dessa modeller samt hur de kopplar till eviga berättelser och arketyper. Och där börjar vi också förnimma våra religiösa impulser.
Vad tänker du om det Jacob?