Egentligen hade jag tänkt vänta med mitt nyhetsbrev tills nästa helg.
Men det här är inte en normal vecka. Som bloggaren Noah Smith påpekar, få världspolitiska saker som skett senaste tiden avkräver oss alla en reaktion på samma sätt som Rysslands invasion av Ukraina:
Few events create as much moral clarity as the unprovoked, brutal invasion of a peaceful nation by a militaristic empire. It’s the backdrop or the driving conflict of so many of our stories — Star Wars, Casablanca, Lord of the Rings, The Sound of Music — precisely because it creates heroes and villains so easily and automatically. On one side, the haughty, iron-fisted dictator with his legions of destruction — on the other side, children hiding underground while their parents make a desperate stand to protect their homeland.
The story of Russia’s invasion of Ukraine fits that archetype perfectly.
Jag tror att jag är lika chockad, ledsen och förbannad som de flesta andra. Men istället för att kommentera den ständiga strömmen av nyheter från slagfältet har jag funderat på vad invasionen av Ukraina kan komma att leda till på, säg, fem års sikt.
För att kunna prata om det har jag skapat fyra möjliga scenarios:
Die Mauer — en ny järnridå mellan demokratier och autokratier
Game of Thrones — kluster med lydstater växer fram kring starka militärmakter
Erase / Rewind — återgång till business as usual efter ett tag
Wind of Change — Putin förlorar kontrollen över Ryssland
Det här är alltså inte en prognos över vad som kommer att hända. Jag försöker bara måla ut vad som kan hända, och vad man måste tro på för att tro att vi kommer att komma dit.
Scenario 1: Die Mauer
I det här scenariot går en ny järnridå ner över Europa, med Ryssland och dess vasallstater på ena sidan och resten av Europa på andra.
Ryssland har, efter mycket blodspillan, lyckats installera en pro-rysk regim i Ukraina och har hjälpt dem säkerställa att inga demokratiska alternativ får en reell chans. Rysslands grannländer har alla tvingats välja sida, och utöver Belarus och Ukraina har även Bulgarien och Serbien valt att ansluta sig till Putins Collective Security Treaty Organization. Det ryktas att även Iran överväger medlemskap. Men Ryssland är mer och mer beroende av Kina för varje dag som går, i takt med att Kinas ekonomi växer ifrån Rysslands (som är lika råvaruberoende som tidigare).
De första veckorna efter invasionen förändrades EU snabbare än på många årtionden. Man är mer enad än någonsin i sin utrikespolitik, och de flesta länderna lägger numera 2% av BNP på försvar. EU, NATO och Quaden synkar numera de flesta av sina positioner, och Indien har glidit närmare väst. Ja, den nya järnridån är global och delar världen i demokratier och autokratier:
A new Iron Curtain would be even more dangerous—spanning Europe, the Middle East, and Asia and incorporating a new axis of authoritarian regimes that includes Russia, China, Iran, and North Korea. This new dividing line would move along Russia’s borders with Finland and the Baltic states along NATO’s eastern flank; cut through Russian- and Iranian-supported countries in the Middle East and Central Asia, such as Syria and Kazakhstan; and snake along China’s borders with India through East Asia to the South China Sea.
Rysslands handel med resten av Europa avtog snabbt efter invasionen. Tyskland lyckades starta upp några av kärnkraftverken som höll på att läggas i malpåse, och byggde snabbt några LNG-terminaler för att kunna importera flytande naturgas. Rysslands export går numera istället framförallt till Kina. Kina tillhandahåller också meddelandesystem för betalningar åt ryska banker, som funkar ungefär som SWIFT fast i mindre skala.
Ryska diplomater och ryska miljardärer ses som paria internationellt, och tvingas till Putins stora glädje semestra vid Svarta havet istället. Gerhard Schröder har flyttat till St Petersburg och gift om sig där. Men det är svårt att få visum mellan Ryssland och Europa, så få vanliga medborgare ser andra sidan. Internet är nästan helt uppdelat, och ryssar använder kinesiska mobiltelefoner och ryska appar. Ett lågintensivt cyberkrig har blivit normen mellan USA och Ryssland.
Väst har återgått till samma uppdämningspolitik (containment) som man en gång använde mot Sovjetunionen. Inget land i Väst ser något möjlighet till avspänning (détente), men ingen vågar heller utmana Putins makt (rollback). Därför fokuserar man på att stoppa Rysslands (och Kinas) tendenser till att utöka sin påverkanssfär.
Hur stabil är balansen mellan de två sidorna? Ja, för att hålla ställningarna måste de västerländska staterna dels vara militära starka, dels stå upp för demokrati och frihet, i alla fall i sina egna länder. Som Winston Churchill sa redan 1946:
From Stettin in the Baltic to Triest in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent. [...] From what I have seen of our Russian friends and Allies during the war, I am convinced that there is nothing they admire so much as strength, and there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness. [...]
If the Western Democracies stand together in strict adherence to the principles of the United Nations Charter, their influence for furthering those principles will be immense and no one is likely to molest them. If however they become divided or falter in their duty and if these all-important years are allowed to slip away then indeed catastrophe may overwhelm us all.
Scenario 2: Game of Thrones
Ända sedan 1200-talet har normen varit att en statschef (på den tiden: en kung) härskar över sitt eget rike såsom en kejsare, det vill säga, med full auktoritet (rex in regno suo est imperator regni sui). Förvisso har normen brutits vid många tillfällen under historien, men också blivit starkare och starkare ju mer blod som spillts för att utmana den. Sällan har normen varit så stark som efter trettioåriga kriget 1648 och, i modern tid, efter andra världskriget.
Den "långa fred" vi åtnjutit sedan just andra världskriget bygger i grunden på att både starka och svaga stater ser varandras gränser såsom okränkbara. Den uppmärksamhet som uppstår när den här principen kränks — som till exempel när en rysk ubåt går på grund i Östersjön, eller när Indien och Pakistan utbyter skottsalvor över gräns i Kashmir — visar om något hur etablerad den är.
I det här scenariot har normen om suveräna staters självständighet luckrats upp. Så scenariot bygger på det förra, men här är det inte två lag utan många. Här har Putin lyckats återställa den starkes rätt, med resultatet att regionala maktspelare suger upp mindre stater i sin omloppsbana. Som Robert Kagan skriver i sin bok: om det inte finns en stark kraft som håller ordning i världssamfundet så kommer kaos och "djungelns lag" successivt att ta över.
Det var ganska nära att ett tredje världskrig bröt ut kort efter invasionen. Men att Putin kom undan med att avfyra ett taktiskt kärnvapen över Nordsjön utan någon respons från någon annan kärnvapenmakt besparade nog världen det — till kostnaden av att normerna i det internationella systemet permanent försköts. Nu vet svaga stater vad som gäller: de har inget annat val än att anpassa sig till krav från starka grannstater.
Det tog inte många år för Kina att utnyttja tillfället för att återförena Taiwan med fastlandet. Man misstänker att flera länder i Kinas sfär, såsom Japan, Sydkorea och Vietnam, håller på att själva skaffa kärnvapen för att kunna hävda sig.
Även Europa har militariserats. Sverige och Finland gick i panik med i NATO, men ingen vet om man kan helt lita lita på Artikel 5 längre, framförallt inte efter att Trump vann valet 2024 och deklarerade att NATO var "irrelevant". Polen och de baltiska länderna är formellt fortfarande självständiga, men i praktiken anstränger dess statschefer sig för att undvika att göra något som kan provocera Ryssland.
Och den liberala demokratin är på reträtt även i Västeuropa. De stora flyktingströmmarna från Ukraina ledde till en uppgång för populistiska partier över hela Europa. Europa är delat, och den internationella solidariteten är lägre än på länge. Vi är ganska långt från den stabilitet och förutsägbarhet som vi ändå åtnjöt under största delen av kalla kriget:
By contrast, Russian suzerainty over Ukraine would open a vast zone of destabilization and insecurity from Estonia to Poland to Romania to Turkey. For as long as it lasts, Russia’s presence in Ukraine will be perceived by Ukraine’s neighbors as provocative and unacceptable and, for some, as a threat to their own security. Amid this shifting dynamic, order in Europe will have to be conceived of in primarily military terms—which, since Russia has a stronger hand in the military than in the economic realm, will be in the Kremlin’s interest—sidelining nonmilitary institutions such as the European Union.
Detta är den värld som Samuel P. Huntington målade upp i The Clash of Civilizations för mer än 25 år sedan: världen kommer att definieras utifrån konflikter mellan "civilisationer", som definieras utifrån kulturella och religiösa gränser. Och med invasionen av Ukraina tog Putin ett tydligt steg mot att bestämma ramarna för "den ryska världen":
In this light, the invasion of Ukraine looks like civilizationism run amok, a bid to forge by force what the Russian nationalist writer Anatoly Karlin dubs “Russian world” — meaning “a largely self-contained technological civilization, complete with its own IT ecosystem … space program, and technological visions … stretching from Brest to Vladivostok.” The goal is not world revolution or world conquest, in other words, but civilizational self-containment — a unification of “our own history, culture and spiritual space,” as Putin put it in his war speech — with certain erring, straying children dragged unwillingly back home.
Scenario 3: Erase / Rewind
I slutändan blev allt ungefär som om Putin hade valt att dra tillbaka trupperna.
Världen fördömde det oprovocerade angreppet, sanktionerna sved, och Putins popularitet fick sig en törn även inrikes. Men efter att de ryska trupperna dragit sig tillbaka valde Ukraina en ny president som betonade landets unika position som neutral gräns mellan Ryssland och Väst, och livet började återgå till vardagen.
Alla insåg att ekonomisk tillväxt mår bäst av att man inte sätter några käppar i dess hjul, så när sanktionerna löpte ut efter några år förnyades de inte. Den ryska eliten har redan återvänt till London och Marbella. NATO har redan flyttat bort en del trupper igen från sin östra gräns. Ryssland och USA återupptog sina strategiska diskussioner om kärnvapenarsenalen efter några år. Och huspriserna på Gotland har hållit sig höga.
Scenario 4: Wind of Change
Det visade sig — i det här scenariot — att Putin sådde fröna till sin egen undergång.
Som Center for Strategic & International Studies skriver i sin utmärkta rapport från januari om hur en rysk invasion skulle kunna gå till (för övrigt en av de mest träffsäkra projektioner jag läst):
Every Kremlin ruler knows that one of the quickest ways to end a Russian dynasty or regime is to lose a war.
Det blev ganska snabbt tydligt att Putin spelat för högt, och satsat allt sin politiska legitimitet och makt på en snabb och framgångsrik invasion, och hanterbara sanktioner. Men det gick inte som han hoppats. Både den ryska eliten och folket tappade förtroende för honom på grund av hans oförutsägbara beteende, sanktionerna tog andan ur den ryska ekonomin, och invasionen gjorde den ryska stridsmakten till ett åtlöje. Det ryska folket gick man ur huse för att markera sitt missnöje, inte minst när antalet stupade soldater på några månader kom att överstiga antalet som stupade i Afghanistan under nio år.
Ju mer Putin tog i med hårdhandskarna, desto mer signerade han sin egen dom.
To re-establish the Russian empire, Putin needs a relatively bloodless victory that will lead to a relatively hateless peace. By spilling more and more Ukrainian blood, Putin is making sure his dream will never be realised. It won’t be Mikhail Gorbachev’s name written on the death certificate of the Russian empire: it will be Putin’s. Gorbachev left Russians and Ukrainians feeling like siblings; Putin has turned them into enemies, and has ensured that the Ukrainian nation will henceforth define itself in opposition to Russia.
Putins popularitet hade dalat långt innan kriget, och i slutändan blev hans situation ohållbar. Inte ens det trogna stödet från siloviki räckte när hans popularitetssiffror nådde botten, rubeln kraschade, Kina signalerade att principen om att territoriell integritet gällde Ukraina också, demonstrationerna runt om i Ryssland tilltog i storlek och oligarkerna började vända sig mot honom.
Istället för en ny envåldshärskare växte det fram starkare institutioner, där ett flertal olika personer och grupper tog över makt som legat hos Putin. Så blodet från oskyldiga ukrainska män, kvinnor och barn — och kanske ännu mer från ryska stupade soldater — fick i slutändan Ryssland att gå mot en ökad öppenhet.
Avslutningsvis
Så vad måste man tro på för att tro på respektive scenario? Jag tror de viktigaste parametrarna är dels hur invasionen går rent militärt, dels vilken respons väst väljer på skalan mellan undflyende och eskalerande.
Die Mauer och Game of Thrones bygger på att de militära operationerna i slutändan går väl (ur Rysslands perspektiv), och västvärldens sanktioner och andra åtgärder inte avskräcker Ryssland från att byta ut Ukrainas regering. Vilket av scenariorna det blir beror nog mycket på Kinas reaktion, men också på Putins risktagande (är kärnvapenberedskap bara en bluff?) och politisk opinion i väst (vinner Trump?). Man kan också tänka sig en version av Die Mauer även om det inte går så bra rent militärt, men då med ett mer isolerat Ryssland som snarare blir en vasallstat till Kina.
Erase / Rewind är förmodligen möjligt, på olika sätt, oberoende av det militära utfallet, om det finns en "avfart": något som får Putin att känna att det går tillräckligt bra för att han med hedern i behåll ska kunna känna sig nöjd. Och Wind of Change är mest realistiskt om det går riktigt dåligt rent militärt, och Putin därför känner att han måste ta i med hårdhandskarna för att lyckas.
De här scenariona är inte mutually exclusive, collectively exhaustive: de är delvis överlappande, och massa andra saker kan förstås också hända. Med stor sannolikhet kommer framtiden att ha inslag av flera av dem. Men jag hoppas det kan vara starten för en egen reflektion.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att prenumerera för att få framtida utskick (det är helt gratis!).
—Jacob