Stedman Summaries #47
Det ryska hotet mot Ukraina: bluff eller första steget mot en ny järnridå?
I Stedman Summaries #34 diskuterade vi om Kina kommer att invadera Taiwan. Idag ska vi prata om en analog fråga i Europa: kommer Ryssland att invadera Ukraina?
Det finns en del likheter: mindre land som vänt sig mot väst och vill vara självständigt, men som gränsar till stor autokrat granne, där den stora grannen hävdar att de två egentligen är samma folk. Men också förstås skillnader — inte minst att Ryssland ju redan har invaderat Ukraina. Frågan nu är väl snarare om invasionen ska bli mer omfattande och med mer reguljära styrkor.
Bakgrund
Spänningarna vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina har eskalerat senaste månaden, och striderna mellan pro-ryska separatister och ukrainska regeringsstyrkor i landet har intensifierats. Ryssland har flyttat 100.000 man till Ukrainas gräns och omringar landet från tre sidor. Fler trupper är på väg.
Ryssland påstår sig vilja ha “säkerhetsgarantier” från USA och NATO för att dra bort trupperna, men de faktiska kraven de har ställt är väldigt långtgående. Man kräver inte bara att Ukraina inte ska få gå med i NATO — som George W Bush lovade år 2008 — utan att NATO i praktiken ska återgå till den form det hade för 25 år sedan. Man föreslår att NATO ska sluta försvara Östeuropa och Baltikum, plocka bort vapensystem som kan utgöra ett hot mot Ryssland, och stänga sin “öppna dörr” så att inga nya länder över huvud taget kan gå med:
Article 4. The Russian Federation and all the Parties that were member States of the North Atlantic Treaty Organization as of 27 May 1997, respectively, shall not deploy military forces and weaponry on the territory of any of the other States in Europe in addition to the forces stationed on that territory as of 27 May 1997. […]
Article 5. The Parties shall not deploy land-based intermediate- and short-range missiles in areas allowing them to reach the territory of the other Parties.
Article 6. All member States of the North Atlantic Treaty Organization commit themselves to refrain from any further enlargement of NATO, including the accession of Ukraine as well as other States.
Och om USA inte går med på samtliga krav har man hotat med “militärtekniska åtgärder”.
Ryssland inser med all sannolikhet att utspelet kommer att ses som oresonligt och orimligt (lyckligtvis för Sverige, då det, med ÖB:s ord, skulle “rasera grunden för den svenska säkerhetspolitiken” genom att göra det omöjligt för NATO att stödja Sverige vid ett krig). I bästa fall kanske Ryssland hoppas det blir ett "ankare" för framtida förhandlingar, i värsta fall är det tänkt att bli en del av ett ursäktande om att man uttömt alla icke-militära möjligheter. Förhandlingar pågår, men det verkar osäkert hur stort mandat de ryska diplomaterna har:
Former U.S. officials who have negotiated with Russia note that Russian diplomats aren’t endowed with much decision-making power, and ultimately, the final decision on what Russia does rests solely with Russian President Vladimir Putin. “They don’t know Putin’s bottom line, and they’re all terrified of him,” said Daniel Fried, who served as the U.S. assistant secretary of state for Europe during the George W. Bush administration.
Ryssland spelar fler andra kort, utöver vapenskramlet. Man har begränsat gasleveranserna (vilket indirekt är en av anledningar till höga elpriser även i Sverige) för att påminna Europa om hur beroende de är av dem. Man har pausat diskussionerna om strategisk stabilitet, det vill säga hur kärnvapenarsenalen ska regleras — en fråga som är viktig för USA och Biden — och istället hintat om att man kan positionera havsbaserade missiler bara minuters väg från USA. Och i förrgår rapporterades att man förbereder "falsk flagg"-operationer: oroligheter som skylls på andra sidan, som skulle ge Putin en casus belli, en förevändning att skicka in trupp för att “stabilisera” situationen.
Även Sverige påverkas. Ryssland har flyttat ett flertal stora landstigningsfartyg till Östersjön sista veckorna och försvarsministern utesluter inte att Gotland kan attackeras, även om risken fortfarande bedöms som “låg”. Som svar har Sverige börjat mobilisera. Pansarbandvagnar sågs i Visby hamn i fredags och den militära beredskapen har sedan dess ökat ytterligare. Trafik P4 i fredags kväll:
Stockholms län (Trafikstörning): Militärkonvoj med ett stort antal fordon kör E4 mot Rv73. Konvoj får ej brytas. Startar vid 17:00. Från E4 Upplands Väsby
ÖB har sagt att det är “uteslutet” att “ingenting händer”. Och i min Facebook-feed börjar det dyka upp reklam för smarta tjänster för hur du räddar din familj när “samhällskollapsen” kommer.
Hur blev det så här? Varför har Ryssland skapat den här krisen?
Rysslands politiska mål
Analytikern Eugene Chausovsky beskriver de övergripande politiska målen för den ryska regeringen: att behålla makten genom att slå ner på politiska utmanare inom Ryssland, skydda sig själv från utrikes hot och stärka sitt regionala inflytande:
Russia’s primary imperatives are domestic political consolidation on the homefront, protecting itself from external threats (whether that be from neighbors or global powers), and expanding its influence both regionally—especially in the countries of the former Soviet Union—and beyond to the extent possible.
Putin har tidigare beskrivit det som att Ryssland är “upptryckt mot väggen” av att NATO expanderat österut sedan Sovjets fall. Man har kritiserat NATO:s utvidgning i alla tidigare faser också. Men nu är det ännu mer på allvar. Tanken på att Ukraina, ett grannland med en lång gräns mot Ryssland, skulle kunna bli NATO-medlem på sikt anses som hot som måste bemötas:
Från rysk horisont har Ukrainas politiska svängning mot väst uppfattats som ett hot mot landets egen säkerhet. "Ukraina" betyder ungefär "gränsland"; ett namn som området fått genom sin position under många hundra år som en sorts buffert mellan Ryssland och västra Europa. När de baltiska före detta Sovjetstaterna och de tidigare sovjetiskt allierade länderna i östra Europa blev medlemmar av EU och Nato, och knöt nära band med USA, kände sig den ryska ledningen inringad av potentiella fiender. Ukrainas samarbetsavtal med EU, som trädde i kraft 2017, har också framstått som ett hot mot en viktig andel av den ryska utrikeshandeln.
Man vill se till att den ukrainska regeringen misslyckas och helst ersätts, dels för att få ökad kontroll och inflytande (eftersom den här regeringen vänt sig så tydligt mot väst), och dels för att sända en tydlig signal till andra politiska rörelser i Ryssland och närområdet.
Rysslandsanalytikern Oscar Jonsson — som skrivit en bok vid namn “The Russian Understanding of War” — menar att man också vill omförhandla den övergripande internationella säkerhetsordningen, bort från en folkrätt som bygger på att även svaga stater får fatta sina egna beslut om utrikespolitik. Putin verkar snarare tänka sig en säkerhetsordning baserad på den starkes rätt, där de tidigare sovjetrepublikerna fortfarande respekterar Moskvas diktat:
When he came to power 21 years ago, Putin pledged to restore Russia to its rightful role as a great power. He has subsequently argued that the most desirable international order in a multipolar world is a twenty-first-century version of the post–World War II Yalta system, in which the great powers divided the world into spheres of influence, and smaller states had limited sovereignty.
Utöver de rent politiska målen ser många analytiker också en mer nationalistisk agenda. Ukraina ses av många ryssar som kulturellt och historiskt närstående, och Putin verkar se Ukraina som en viktig del av Rysslands status som stormakt:
Now 69 years old and edging toward the twilight of his political career, Mr. Putin is determined to burnish his legacy and to correct what he has long viewed as a catastrophe of the 20th century: the disintegration of the former Soviet Union. Asserting Moscow’s power over Ukraine, a country of 44 million people that was previously part of the Soviet bloc and shares a 1,200-mile border with Russia, is part of his aim of restoring what he views as Russia’s rightful place among the world’s great powers, along with the United States and China.
Ja, det verkar som att Ryssland vill se till att stoppa Ukraina — som Ryssland länge sett som en del av sin “intressesfär”, tillsammans med bland annat Georgien och Belarus — från att ytterligare närma sig väst över huvud taget. Men frågan är hur många ukrainska hjärtan man vinner med att hota med invasionskrig? (Som ett delsvar på den retoriska frågan: Tre av fyra ukrainare säger i en undersökning nyligen att de ser Ryssland som en “fientlig stat”.)
Vad talar för en invasion i närtid?
Ryssland är ju van att vid behov tillgripa våld för att uppnå sina politiska syften, och Putin har gång på gång visat hur viktigt Ukraina är för honom — sannolikt lika viktigt som Georgien var 2008, eller viktigare. Men varför har krisen accelererat just nu?
Ryssland verkar tidigare ha haft större förhoppningar om att nå en diplomatisk överenskommelse, något man nu gett upp, inte minst efter att president Zelenskyj börjat pusha hårt för NATO-medlemskap:
Ryssland verkar ha tappat allt förtroende för Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och den slumrande Minskprocessen för en lösning på kriget i landets östra delar. Ryssland hyste tidigare förhoppningar om att Zelenskyj skulle kompromissa och komma till en överenskommelse i enlighet med sina vallöften 2019 om fred. Men Zelenskyj kunde inte leverera vad Ryssland som ett minimum vill ha, vilket är en federal stat i Ukraina, där Ryssland skulle ha ett permanent veto över ukrainska angelägenheter. Detta skulle betraktas som kapitulation i Ukraina och är därför uteslutet för Zelenskyj.
Och även om ett NATO-medlemskap inte alls är aktuellt för Ukraina just nu, har Ryssland nog upplevt rörelsen mot det som oroväckande, liksom det förstärkta militära samarbetet med väst (vilket ironiskt nog är ett svar på rysk aggression). En rysk analytiker ger några mer specifika exempel på händelser som Ryssland uppfattar som oroande senaste tiden:
On a number of occasions, Russian leaders have talked about the “active military development” of Ukraine — meaning the American buildup of Ukraine’s military potential, the penetration of American intelligence structures into key branches of the Ukrainian government, and the deployment of America’s own military infrastructure on its territory. Topped off with what Russia sees as Kyiv’s assertive policies towards Donbass, the persecution of pro-Russian groups and individuals in the rest of Ukraine, as well as escalating pressure on Lukashenko’s Belarus, the picture the Kremlin is getting is grim: Political and military trends near Russian borders are shaping up in an unfavorable manner for Russia’s security and status.
Och Rysslands hand är kanske starkare nu än vad den kommer att vara på länge, och därmed anses det här vara ett bra tillfälle. Som Oscar Jonsson skriver, “Tiden är bättre nu än om 5 år. Väst är splittrad, energikris, Biden ses som svag + ointresserad”. Inte minst det sista är viktigt: det amerikanska folket och Biden vill dels avsluta USA:s inblandning i olika kriser långt hemifrån, och dels måste man prioritera Kina. Biden har själv sagt att han vill ha en “stabil och förutsägbar relation” med Ryssland. Så Putin är väl medveten om att det sista Biden behöver är en ny kris.
Och Ryssland är idag politiskt, ekonomiskt och militärt starkare än vad de varit på länge: Putin tycks ha den interna politiska situationen under kontroll (trots Navalnys försök att utmana honom), ekonomin är hyfsat stark och militären har rustats upp. Belarus politiska och militära samarbete med Ryssland har intensifierats, samtidigt som dess relationer med Ukraina försämrats. Och Nord Stream 2 är snart färdig, så Ryssland är heller inte lika beroende av Ukraina för att leverera gas till Europa.
Vissa menar att ett krig också fyller ett inrikespolitiskt syfte för Putin. Ockupationen av Krimhalvön stärkte Putins popularitet tydligt, och det är först på senare år som den nu sjunkit igen. Man kanske inte ska övertolka den här “Wag the Dog”-teorin: popularitetsboosten av att ockupera Krim kan ha varit ett undantag eftersom det var så symboliskt viktigt för många ryssar. Men det är ganska vanligt att folket sluter upp bakom sina ledare när ett land går i krig, även om folk inte stödjer kriget i sig:
Comparative evidence shows that even unpopular conflicts, initiated by autocracies similar to Russia’s, effectively defused mass discontent of this sort. When, for instance, Serbian strongman Slobodan Milosevic incited successive conflicts to “protect” his co-ethnics across the former Yugoslavia, overwhelming majorities of Serbs opposed the wars. Nevertheless, these highly unpopular conflicts enabled Milosevic to survive repeated mass revolts by creating social pressures to conform, dividing the opposition and justifying internal repression.
Även analytiker som menar att det rationella för Ryssland vore att fortsätta med dagens status quo är orolig att momentet om satts igång är svårt att stoppa:
[Russia’s] best option would be to continue to rattle sabers, pursue diplomatic negotiations, and aid pro-Russian insurgents in Eastern Ukraine—but to refrain from a conventional invasion. However, President Putin has made high-profile demands and threats that will be very hard to retreat from.
Vad talar emot en invasion?
Självklart finns det faktorer som talar mot att Ryssland tar till vapen. Chausovsky har utifrån observation av andra ryska interventioner konstruerat ett ramverk kring vilka faktorer som måste vara uppfyllda för att Ryssland ska välja att ta till vapen.
Även när det finns fördelar för Ryssland med att använda militärt våld — till exempel för att hindra att grannländer närmar sig NATO — så finns ju också nackdelar, och det är viktigt att de inte är för stora. Ofta finns det ju icke-militära medel för att uppnå samma politiska mål som är betydligt billigare och medför lägre risk. Att kunna trovärdigt hota med att tillgripa väpnat våld kan vara effektivare än att göra det. Än så länge verkar ju vapenskramlet ha funkat: Rysslands krav tas mer på allvar nu än de gjort på länge.
Chausovskys ramverk har fem komponenter:
En utlösande händelse
Lokalt stöd bland befolkningen för en intervention
Det väntade militära svaret måste vara hanterbart
Interventionen måste vara praktiskt/tekniskt möjlig
De politiska och ekonomiska konsekvenserna förväntas vara små
Chausovsky menar att samtliga dessa fem kriterier var uppfyllda vid interventionen i Georgien 2008 och i östra Ukraina 2014, och i Kazakhstan nyligen, men inte är uppfyllda vad gäller en invasion av västra Ukraina. Även om det skulle finnas en (eventuellt planterad) utlösande händelse så finns inget stöd i västra Ukraina för en invasion, och även i öst säger en fjärdedel av befolkningen att de skulle försvara sig med vapen mot en rysk invasion. Den ukrainska militären har också förbättrats mycket senaste årtiondet (även om den förstås är underlägsen den ryska), och en fullskalig invasion av Ukraina skulle vara det största åtagandet för den ryska militären sedan slaget om Berlin 1945. Och inte minst förväntas de politiska och ekonomiska konsekvenserna av en invasion bli stora. (Det är just den här sista variabeln som beslutsfattare i väst försöker skruva på.)
Men även om den ryska militären inte skulle försöka ockupera hela Ukraina, finns ju andra scenarios, till exempel att man fokuserar på att annexera de östra delarna. (För en bra överblick över olika scenarion för hur en invasion kan gå till, se denna färska rapport från Center for Strategic & International Studies.) Man kan ju också tänka sig att Ryssland skulle försöka få tillstånd en statskupp, eller initiera olika typer av hybridkrigföring. Bara de senaste dagarna har vi ju sett exempel på cyberattacker som Ryssland misstänks ligga bakom, och i november varnade säkerhetstjänsten för ett möjligt försök till statskupp.
Det finns det förstås en möjlighet att status quo rullar vidare, som de gjort för invånarna i de separatistkontrollerade områden sedan 2014:
For now, many residents in the region think that the current situation is unlikely to change: more than seven years of grim uncertainty have robbed them of any hope that things might get better and any interest in contemplating the possibility of things getting worse. “They say this every year,” one resident of Donetsk city remarked the other day, when asked about talk of a new escalation. “Everyone thinks this will just drag on,” said another.
Har diplomatin kommit till vägs ände?
Finns det någon diplomatisk väg framåt som skulle kunna minska spänningarna? Det finns vissa inslag i Rysslands ultimatum som USA och NATO säkert skulle kunna diskutera:
The draft treaty’s proposed bar on any NATO military activity in Ukraine, eastern Europe, the Caucasus, or Central Asia is an overreach, but some measures to limit military exercises and activities on a reciprocal basis might be possible. […]
the concern expressed by Putin earlier in December and then repeated about U.S. offensive missiles in Ukraine able to strike Moscow in a matter of minutes poses a different question. That concern could prove easy to address, as there is no indication that Washington has ever considered it.
En möjlig väg framåt skulle kunna vara ett ömsesidig commitment till det så kallade Minskavtalet. President Zelenskyj stod initialt upp för överenskommelsen, även om det ses som skrivet till Rysslands fördel. Kanske finns det en chans att båda sidor kan återvända till det som en minsta gemensamma nämnare som kan vara möjligt att enas kring?
The Minsk agreements were signed by Russia and Ukraine in 2015 as a way to end the fighting and secure a peace. They called for a ceasefire, a pullback of heavy weapons from the battlefield, the disarmament of all militia groups but also amnesty for the pro-Russia separatists involved in the fighting, an exchange of hostages and prisoners, and the resumption of socio-economic links between Ukraine and the Russian-occupied region of Donbass. The agreements also called for elections in Donbass, which might result in the region’s further drift from Kiev and the ascension of officials in the parliament or the government who favor a more pro-Russia foreign policy.
In other words, it was an accord that had something to offend all parties, and as a result, neither Kiev nor Moscow has taken steps to enforce it. But now here was [Russia’s deputy foreign minister] Grushko saying that if the Minsk accords were implemented, then the topic of Ukraine would hold no threat to Russia.
The significant thing here is that the Biden administration has a similar view.
Andra analytiker anser att varken Moskva eller Kiev egentligen vill implementera Minsk-avtalet. Istället menar de att både ryska separatister och ukrainska nationalister vinner på en etnisk separation — och att Ryssland kanske därför är ganska nöjda med nuvarande dödläge.
For some years now, the hard-liners have been concerned by the continued prevalence of Russian and Russian-language media in parts of Ukraine and by the fact that many Ukrainians themselves still feel a strong cultural unity with Russia. For those seeking to cleanse the country of Russian influences—and for a handful of Western officials who support them—getting rid of the heavily Russian-speaking separatist regions that Kyiv’s own minister for reintegration has described as “mentally ill” would make life easier. Without them, they suggest, it would be possible to draw a clear, bright line between a free and democratic Ukraine, which is oriented toward the West, and an authoritarian Russia, which is not.
The Economist är inne på samma linje:
[Mr Putin] hopes to create a federal state in Ukraine, with Russia pulling the strings in the east, controlling part of the border and having a large say over foreign policy. Ukraine has resisted this by ring-fencing Donbas, making no effort to recover its lost territory and forging a unitary, decentralised state that, in effect, excludes it. After many casualties and the displacement of 1.5m people, reintegrating Donbas into Ukraine is now more or less impossible, and many Ukrainians no longer desire it, though they would not say so aloud.
En annan analys påminner om att det var exakt så man hanterade de farligaste ögonblicken under kalla kriget, till exempel när Chrusjtjov hotade med krig över Västberlin — “en frusen konflikt är bättre än ett öppet krig”:
The key lesson of the Berlin crisis is that inelegant outcomes are sometimes the only viable outcomes. The construction of the Berlin Wall 60 years ago was a human tragedy that helped to avoid a bigger tragedy still — an East-West war over Germany. This lesson should not be lost on policymakers today — in the West as much as in Russia and Ukraine. A frozen conflict is far better than an open war.
Hur bör Väst hantera en rysk invasion?
Så om ryska trupper nu rullar in i Ukraina, hur kommer väst att reagera?
Det ligger förstås i USA:s och Europas intresse att i förväg kunna hota med trovärdiga ekonomiska, politiska och militära kostnader, för avskräcka Ryssland från att genomför en invasion. Som en del i det har USA försökt skapa enighet kring “allvarliga och överväldigande” sanktioner. Men EU är som vanligt splittrat och för beroende av rysk gas för att enkelt kunna enas, och det är ännu mer oklart vad Kina tycker. Tidigare sanktioner anses inte ha haft så stor påverkan på den ryska ekonomin eller Rysslands politiska ställningstaganden, men de här skulle slå hårdare mot både ryska företag och specifika individer. Man har också diskuterat exportkontroller, så att det skulle bli svårare för Ryssland att importera t.ex. mobiltelefoner, reservdelar till bilar och flygplan, och mikrochips. En av de tuffaste sanktionerna skulle vara att slänga ut Ryssland från det internationella banköverföringssystemet SWIFT, som man gjorde med Iran, men det anses osannolikt att man lyckas bygga stöd för det.
Tidigare har det rått oenighet om ifall USA och andra borde sälja vapen och vapensystem till Ukraina, eller inte, men om Ryssland skulle invadera har USA redan indikerat att man kommer att stötta Ukraina med utrustning och vapen. Och sannolikt kommer en invasion också leda till en militär mobilisering i Europa kring Rysslands gränser, både för att sända en signal om att stål möts med stål, och för skydda NATO-medlemmarna i Östeuropa. Oscar Jonsson föreslår också att Sverige borde bjuda in NATO-trupper att operera från svensk mark.
Så rysk aggression kommer sannolikt att stärka NATO, och kanske också motivera Finland och Sverige att överväga medlemskap? Så ironiskt nog skulle ökad rysk aggression i Ukraina kunna leda till att Ryssland blir ännu mer omgivet av fiender, och i ännu högre utsträckning stängs ute från världssamfundet. I förlängningen kan alltså ett krig i Ukraina innebära att en ny järnridå faller över Europa.
Låt oss hoppas att Ryssland väljer att inte invadera.
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att skriva upp sig här för framtida utskick (det är helt gratis!).
Jag kommer framöver på att fortsätta skicka nyhetsbrevet på söndagar, och räknar med att skicka ut det varannan eller var tredje vecka. Ha det så bra tills dess!
—Jacob
Stedman Summaries #47
Tjena Jakob! Intressant läsning :)
Då jag har bl.a. skrivit den första uppsatsen i Handelshögskolans historia om Ukraina, så har jag självklart lite perspektiv på läget.
Det som kommer hända är att vi kommer att ha en fryst konflikt i Ukraina och i Georgia. Ingen invasion självklart, bara en fryst konflikt.
På samma sätt som vi hade Kuban missile crises där USA hotade med atomkärnvapenkrig om ryska missiler var stationerade på Kuba så kommer det inte accepteras med missiler nära till ryska gränsen. Vi kan argumentera om den "moralitet" i det hela med tyvärr - det är realpolitik som gäller.
Om du är nyfiken på att se historian med lite mer "perspektiv" så titta gärna på dessa två intervjuer. Betyder inte alls att du ska hålla med, men bara titta på faktabasen.
https://www.youtube.com/watch?v=JrMiSQAGOS4 John Mearsheimer är Professor in Political Science University of Chicago
https://www.youtube.com/watch?v=8X7Ng75e5gQ Vladimir Pozner är en mycket känd journalist, ingen fan av Putin alls.
Hela situationen är självklart extremt tråkig då, jag hoppades på att Ukraina skulle vara en välmående stat som skulle utvecklas som en bro mellan Europa och Ryssland samt tillbaka. Däremot, nu blir situationen varken eller.
Diskuterar gärna om du har alternativ syn på det hela, Själv är förfarande rätt ofta i Ryssland så har även den perspektivet förtum de trogna källor som FT.