God fortsättning! Den här veckan har nyhetsbrevet ett lite annat upplägg. Jag får ibland frågor om boktips, och så här års när de flesta av oss är lediga en del tänkte jag det kunde passa extra bra att dela några tips.
Så här kommer 30 böcker jag gillat och gillar skarpt. Jag har tänkt på listan utifrån vinkeln: vilka böcker vill jag att mina barn ska läsa? Rent konkret har jag valt böckerna utifrån att de påverkat mig på ett särskilt sätt vid något tillfälle. Därmed hoppas jag att de ska påverka mina barn i framtiden — eller dig — på samma sätt.
Inskränker man inte sina barns frihet att forma sina egna personligheter om man ger dem en läslista? Kanske, men detsamma borde i så fall gälla den pappa som gillar fotboll och därför anmäler sina barn till fotbollsskola? Jag förväntar mig inte av mina barn att de ska bli teoretiska fysiker, utvecklingsekonomer eller författare. Men jag vill gärna öppna dörren på glänt till fysik, utvecklingsekonomi och magisk realism så de förstår vad det handlar om.
Jag har valt 15 skönlitterära böcker som kommer i det här nyhetsbrevet, och så 15 fackböcker som kommer om en vecka. Jag har valt bort rena ungdomsböcker (t.ex. inom fantasy och science fiction) och mer fokuserat på böcker jag har läst, eller i alla fall hade uppskattat, som ung vuxen.
Så låt oss sätta igång.
Här kommer min lista på de 15 skönlitterära böckerna:
Odysséen är ju ett av den västerländska civilisationen första kända epos. Min mamma, som undervisade i klassisk grekiska, läste den för mig som godnattsaga som 5-åring, förmodligen i utmattning över att jag aldrig somnade. Men tji fick hon. Tydligen älskade jag sagorna med cykloper, nymfer, sjöodjur och friare; och somnade ännu senare. Jag är lite rädd att berättelserna om Paw Patrol och Sommarskuggan — som går lite snabbare att komma in i — kommer att locka mina barn än Skylla och Charybdis, men jag inte gett upp.
Frestelsernas berg av Jonas Gardell är en djupt tragisk familjeskildring om vad som händer med en familj när pappan drar med en yngre kvinna. Allt är verkligen hemskt: tonårspojken som säljer sex, släkten som slåss om ett gammalt torp, kvinnan som knäcks av att bli lämnad. Det är den typen av bok som chockar en, men också lämnar en med en känsla av "vad bra jag har det trots allt".
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg påverkade min syn på kärleken, både hur vacker förälskelsen kan vara, men hur lätt den kan gå förlorad, och hur elaka försmådda älskare kan var mot varandra. Den beskrev också det tidiga 1900-talets Stockholm på ett vacker sätt. Och visade på vad ung, manlig ambition kan vara: "Om du alls har någon ärelystnad så är det den: att få ett namn i ditt folks historia. Inte i dess litteraturhistoria eller någon annan liten biflod till dess historia. Utan i dess historia." (Jag har sedan dess skalat mer mina karriärambitioner, och kan nu även tänka mig bifloder till mitt folks historia.)
Jag minns inslag av Utvandrarna och de andra böckerna i samma serien av Vilhelm Moberg väl från skolan. Böckerna beskrev 1800-talets fattig-Sverige, där barn svalt och många inte ens fick bli vuxna, men fångade också äventyren och tragedierna i att utvandra till ett nytt land. Jag såg också precis den den nya biofilmen, som täcker in alla 4 böckerna, och tycker den var gripande och sevärd, om än stundtals lite lång. Som ett implicit inlägg i dagens migrationsdebatt påminner både böckerna och filmen oss om att det är naturligt att fly för att skapa bättre livschanser för sina barn, att det inte så lätt för många att ta seden dit man kommer.
Hanif Kureishi är nog mest känd för The Buddha of Suburbia, men det är Intimacy jag minns bäst. Med ett vackert och kompakt språk ("It is the saddest night, for I am leaving and not coming back.") beskriver berättarjaget i en stream-of-consciousness varför han planerar att lämna sin partner. Det är ett indirekt men ändå effektivt sätt att lära känna berättarjaget och hans partner ("If she wakes up, puts out her arms and says she loves me, I will sink back into the pillow and never leave. But she has has never done such a thing; nor me to her."). Men berättarens våndor ger en också chans att fundera över alla relationers svårigheter ("But what is the point of leaving if this failure reproduces itself with every woman?").
Det var länge sen jag läste The Unbearable Lightness of Being of Milan Kundera, men jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av språket och de konstanta pseudofilosofiska diskussionerna av kärlek och sex. Boken skildrar några unga tjecker i Prag från Pragvåren 1968 och framåt. Genom att deras öden vävs igenom en massa intriger och affärer så utforskar Kundera hur mycket lättare det blir att vara om man fokuserar på nuet och sina egna upplevelser - men är det moraliskt rätt?
Jag minns ihåg Svindlande höjder av Emily Brontë för dess råa skildring av mänskliga känslor: mycket hat och vrede, men framförallt kärleken som förenar Catherine och Heathcliff genom hela deras liv, även om de — liksom Arvid och Lydia i Den allvarsamma leken — mest tillbringar livet med andra.
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov är cool, kanske delvis just för en dess genré — magisk realism — är så ovanlig, i alla fall för mig. När djävulen kommer på besök till Moskva, i skepnad av en utländsk artist på turné, blandas vardag och magi på ett fascinerande sätt. Boken lyckas dessutom vara rolig och täcka in en fin kärlekshistoria. One of a kind.
Dorian Grays porträtt är Oscar Wildes enda roman (han skrev annars mest poesi och pjäser). Det kan på många sätt läsas som en hyllning till hedonismen — men kanske också en uppgörelse med den. Dorian sluter en uppgörelse med djävulen som håller honom evigt ung, till bekostnad av att ett porträtt av honom åldras istället. Men efter ett tag visar det att uppgörelsen med djävulen sällan slutar lyckligt... Också en målande skillnad av överklassen i det viktorianska England.
Slakthus 5 av Kurt Vonnegut handlar på ytan om bombningen av Dresden under andra världskriget sista månader. Men genom Vonneguts egenartade berättarteknik vävs olika berättelser ihop tvärs tid och rum. Den väldigt neutrala och sparsmakade skildringen ger en känsla av fatalism och livets förgänglighet. ("I've visited thirty-one inhabited planets in the universe, and I have studied reports on one hundred more. Only on Earth is there any talk of free will.") En bok som dröjer sig kvar.
Och så var de bara en (på svenska tidigare Tio små negerpojkar) är en fruktansvärt skickligt skriven deckare av Agatha Christie. Med en imponerande mängd stickspår och falska ledtrådar skapar hon en rafflande och svårlöst gåta. (Jag har inte läst så mycket deckare, men annars är en av mina andra favoriter Bo Balderson, som lyckas väva ihop kniviga mordhistorier med galen humor, ofta kring dagspolitiken på 70-talet. Statsrådet och döden verkar en av de mest populära.)
Den ovillige fundamentalisten, av Mohsin Hamid, handlar en om ung pakistanier som pluggar på Princeton och landar ett toppjobb i New York. Men efter 11 september upplever han att det blir ett "vi och dem"-tänk i USA, och han tvingas välja sida. Författaren har på pappret en liknande bakgrund: från Pakistan, läst på just Princeton och jobbat på McKinsey i New York, så han i en bra position att skildra de olika världar han rör sig mellan. Boken är skriven i en slags andra person, där berättaren på ett mycket artigt sätt tilltalar en lyssnande främling, som blir mer och mer nervös allt eftersom kvällen fortskrider. Prosan är vacker och handlingen rapp, men framförallt lyckas boken skildra hur nationalism och tillhörighet kan vara starkare drivkrafter än status och pengar.
Stjärnvägar: en bok om kosmos är en av den framlidne svenske astronomen Peter Nilssons essäböcker. Den handlar om astronomi och universum, men också om människans historia och vårt förhållande till rymden och naturlagarna. Jag läste dem som ung tonåring och kom ihåg hur jag fyllde av en vördnad för världen och människans roll i tiden, men också en enorm nyfikenhet på hur allt funkade. Har fortfarande stor respekt för renässansmänniskor som kan blanda vetenskap, humaniora och filosofi på det sättet.
Bara några månader efter att Talibanregimen föll, mitt i vintern, vandrade britten Rory Stewart ensam med sin hund från Herat till Kabul i Afghanistan, en sträcka på 80 mil. Han har beskrivit hur det gick i The Places In Between (spoiler alert: han klarade sig!). Det är en fascinerande reseskildring, dels på grund av av hans mod och alla hans strapatser, men också för att han lyckas skildra det mänskliga i alla han möter, och hur de tar sig an vardagen. (Blood River av Tim Butcher, som handlar om hans resa längs Kongofloden, är lika spännande, men lär en mindre om människorna och de samhällen som passerar förbi)
When Breath Becomes Air, slutligen, av den framlidne hjärnkirurgen Paul Kalanithi, är en gripande självbiografi om en ung forskare och doktor som blir diagnostiserad med fas 4-cancer kort innan han ska slutföra sin ST i neurokirurgi. Det är både en fascinerande inblick i en ambitiös ung människas liv, och en vacker och sorglig redogörelse för hur det är få ett barn när man själv är döende. Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag läser hans hälsning till sin nyfödda dotter:
"When you come to one of the many moments in life where you must give an account of yourself, provide a ledger of what you have been, and done, and meant to the world, do not, I pray, discount that you filled a dying man's days with sated joy, a joy unknown to me in all my prior years, a joy that does not hunger for more and more but rests, satisfied. In this time, right now, that is an enormous thing."
Det här var allt för idag.
Om du har vänner som du tror skulle gilla nyhetsbrevet, vidarebefordra det till dem eller tipsa dem om att skriva upp sig här för framtida utskick (det är helt gratis!).
Nästa söndag kommer de femton fackböckerna. Ha det så bra tills dess, och Gott Nytt År!
—Jacob
PS. Jag länkar till Adlibris för jag tycker de erbjuder bättre leveranser än t ex Bokus och svenska Amazon. Jag har inga finansiella incitament att skicka trafik dit.